Knockad av A Single Man

Colin Firth är värd den Oscar som Jeff Bridges kommer få.

Apropå stämning på film, och Scorseses nyliga misslyckande med det.
Det är ju ett knepigt fenomen, filmer som bygger sitt existensberättigande just runt denna odefinierbara "stämning". Länge var jag en sucker för den typen av filmupplevelser, kände mig helt tagen av rullar som The Hours eller Pinero eller Babel (senast var det väl The Curious Case of Benjamin Button), bara för att efteråt upptäcka att de talade till mig i en väldigt specifik situation, vid en väldigt specifik tidpunkt, i en väldigt specifik tid i mitt liv.
När man såg om dem var magin borta, stämningen förlorad.
Ändå är det den typen av filmer jag haft starkast upplevelser av och förlorat mig mest i.
Jag kom precis hem från en visning på Victoria av A Single Man, modeskaparen Tom Fords regidebut, och är oväntat knockad av den. Detta trots att den till synes är en film som just bygger på denna odefinierbara "stämning".
Vad var det som gjorde att den grep tag i mig? Var det rödvinsglaset jag drack på Snotty timmen innan föreställningen? Var det mitt nyfunna stilintresse som gjorde att jag rycktes med i de vackra miljöerna och kostymerna. Eller var det helt enkelt ett fantastiskt väl genomfört gestaltande av en oväntat begåvad adaption av en förmodat skark grundroman?
Just i detta nu lutar jag åt det sista. Tom Ford har lyckats med bragden att sätta hela sitt anseende på spel, köpa loss filmrättigheterna till sin favoritstory, finansiera den helt själv (ett kardinal-no-no i Hollywood) och tagit denna kreativa frihet och gjort något som inte bara är bra utan enastående bra.
Just nu är upplevelsen för nära näthinnan för att kunna sätta fingret på den. Men förutom ett hårresande subtilt och känslomässigt nyanserat skådespeleri av Colin Firth är ett bestående intryck är hur Tom Ford lyckats ta sin utomjordiska känsla för stil och estetik och förenat den med historien han berättar. A Single Man är ingen "snygg" film, den har bara en extraordinärt exakt känsla för skönhet – i varje bildruta, i varje detalj, utan att förlora fokus på berättelsen.
Och det är ingen liten bedrift.

Stilen

Lika bra att erkänna. Jag har varit otrogen mot den här bloggen något fruktansvärt. Sedan i höstas har jag även postat inlägg på något jag valt att kalla The Threads, en liten lekstuga för fåfänga och fullkomligt ohämmad Julian Schnabel-fetisch. Det har varit roligt, avslappnat, att skriva där. Och det som först började som ett sätt att testa Tumblr-tekniken (fantastiska iPhone-möjligheter, till skillnad från den här Blogspot-dinosaurien) har utvecklats till en fin liten kärleksaffär. Jag ämnar fortsätta med båda, som ett litet bloggharem.
The Threads hittas här.

Läst

The Red Carpet Campaign i New York Magazine. En så kallad rafflande inblick i Hollywood-studiornas kampanjande inför Oscarsgalan.

Blodet fortsätter att flyta i Sydsvenska Dagbladet. Björn af Kleen i högform. Sällan har en vanlig schemalagd och PR-kvinna-övervakad hotellrumsintervju fått sådant liv. Att ta en sådan detalj som intervjuobjektet Ellroys skjortor och liksom go all in med den, beskriva deras extra längds funktion att dölja eventuellt utstickande valkar och sedan avsluta med punchlinen »Världens dyraste Gällivarehäng är alltså i stan« är genialiskt.

Tycoon, Contractor, Soldier, Spy i Vanity Fair. Ett reportage som fängslade mig under jullovet men som jag glömt att tipsa om. En kittlande insyn i amerikansk militärentreprenad, om företaget Blackwater, som fått mången motsvarighet i fiktionens värld (»PointCorp« i State of Play, »Starkwood« i 24), och dess skapare, CIA-asseten Erik Prince, en dubiös Colonel Jessep-karaktär med snygga skor och ständiga dödshot hängandes över sig.

Menlösa Martin

»Det är lugnt, Leo, Johan Hurtig kommer i alla fall gilla kläderna.«

Han har så rätt, den gode Per Perstrand, när han på mitt gamla filmbloggarhem Weird Science sågar Martin Scorseses nya Dennis Lehane-filmatisering. Detta kan vara årets största filmbesvikelse, och det beror inte bara på att jag har läst boken, och därmed redan var införstådd i själva slutknorren.
Detta kan vara något av det mest påkostade sömnpillret jag tagit, som redan tidigt, när den initiala storyn om patienten som försvunnit från ön jollrades bort till förmån för någon slags uppvisning i kuslig och cineastisk »stämning«, förlorade sin filmmagi. Var är karaktärsfördjupningen, det psykologiska djupet och det storymässiga drivet? Kanske fanns det inte där från början, ens i boken. Kanske var det bara en väl genomförd »stämning« även rakt igenom romanen. Där funkade det, i alla fall.
Per: »Och när twisten kommer – där det hade varit upplagt för ett svinsnyggt aha!-montage à la den mäktiga finalen i The Usual Suspects – lutar sig Scorsese tillbaka och låter allting förklaras i en lång dialogscen istället. Snopet!«
Korrekt.
Den största behållningen var Mark Ruffalos kostym i slutscenen, samt de coola, vita fångfaktarkavajerna. Nog för att jag är en förespråkare för snygga filmer, men inte ens jag nöjer mig med sådana ytligheter när jag betalat en hunka för två timmars storfilmsmys.

Förflyttning

Östermalmstorg, januari 2010.

Det är ju svårt att inte låta sig förvånas och förundras över hur livet kränger och kastar sig. Nog för att det är lätt att se bakåt, hitta små smulor av freudianska bevis, blåsa upp dem i ett bloggförstorningsglas och utbrista: »Titta! Här finns förklaringen!« Men det gungade ändå till i mitt inre när jag för ett tag sedan halkade in på min gamla blogg och hittade det här gamla inlägget, i vilket jag då filosoferade över vilken stadsdel jag skulle köpa bostadsrätt i.
Jag minns situationen så väl. Den varma septembereftermiddagen, espresson på uteserveringen (har sjukt svårt att föreställa mig att jag drack machiato, redan då hade jag en förkärlek för att småljuga i mina blogginlägg) och tankegången: varför inte bo på Östermalm?

Nu blev det inte så, och det skulle dröja ytterligare sju månader innan jag köpte min lägenhet på Stigberget på Södermalm. I en entusiastisk flyttblogg hyllade jag berget, dess litterära kvalitéer och dess omgivnings hipstergentrifiering, och den kärleken kom att fortsätta. I två år vandrade jag upp och ner för Katarinavägen, åt oräknerliga köttbullemiddagar på Snotty och gjorde jag mig hemmastadd i en fastighet där man kunde möta en glatt hejandes Gardell i trappuppgången, en förvirrad Ulvesson i tvättstugan och en cool Tranströmer i porten, väntandes på sin färdtjänst. Det kändes som ett välsignat hus, ett priviligerat hus, mitt emellan den magiska Stockholmsvyn från Fjällgatan och det elektriska utelivet längs Skånegatan.
Och lägenheten sedan, som jag inredde nästan helt och hållet utefter min tidskriftssamling, byggde hyllor och sideboards vars enda funktion var att härbergera hyllmetrar av Vanity Fair, Men's Vogue, Café, Esquire, Elle Decor och den varje månad växande högen med medproducerade nummer av Residence.
Kanske är det så jag kommer minnas min etta på Stigberget, som nästet i vilket jag framlevde mina första två år som fastanställd magasinsreporter. Det var därifrån jag åkte på resorna, klev i och ur taxibilarna, till och från Arlanda. Det var där jag varvade ner efter de första febriga slutlämningarna, som jag slet mig igenom med fokuserad entusiasm, och det var där jag våndades efter att ha lämnat vad jag då tyckte var ohyggligt illa skrivna texter men som i efterhand visade sig vara mer än kompetenta.
Men som varje framåtskridande människa har varje era, varje epok sitt naturliga slut, och kanske är det inte mer än fullkomligt självklart att jag nu, när jag blivit alltmer bekväm i min yrkesroll och bransch, också lämnar Södermalm. Här kan vi förstås lägga in en enorm brasklapp för min förmåga att efterkonstruera och packetera verkligheten, men jag kan ändå inte låta bli att se en viss känslomässig logik i att få kapsla in den den första, fantastiska tiden av min nya yrkesbana i just den där lägenheten på Stigberget.

Var har jag då hamnat? Ni gissade det. Sedan i somras – eller våras, eller höstas, beroende på hur man ser på tideräkningen av detta mitt stegrande, livs första och god willing enda samboskap – bor jag alltså på Östermalm. Precis runt hörnet och blott några hundra meter från den kaféuteservering där jag krafsade ner den anteckning som blev det där blogginläggetför tre och ett halvt år sedan.
Be careful what you wish for? Jag vet inte. Jag vet bara att jag trivs här bättre än jag någonsin hade trott. Nu är ju visserligen inte det Östermalm som pågår och bubblar och kränger kring Östermalmstorg och Nybrogatan inte tillnärmelsevis lika dött och dötrist som den spökstad som börjar öster om Sibyllegatan. Det finns något brokigt även här, en konstig mix av kamelrocksfarbröder, reklamare, bokbordsförsäljare, bröliga nattungdomar, paranta damer och en och annan alkad lodis. I likhet med Stigberget har Östermalmstorg ett visst mått av exil kombinerat med närhet till utelivet. Det är bara en annan känsla på exilen, och ett helt annat uteliv.
Jag ska inte gå djupare i min beskrivning av min nya stadsdel, med mer än att säga att den har börjat – beskrivningen, inkännandet av den och framför allt erkännandet av att det är min stadsdel nu.
Det är väl det som är den stora skillnaden. Alla andra flyttar har varit mina egna. Nu bor jag någonstans för kärlekens skull. Och för kärlekens skull försvinner också min Stigbergslägenhet vilken vecka som helst.
På torsdag sker första visningen. Objektet hittar man här. Köp vettja, det finns en hel del feeling mellan de där väggarna.