Menlösa Martin

»Det är lugnt, Leo, Johan Hurtig kommer i alla fall gilla kläderna.«

Han har så rätt, den gode Per Perstrand, när han på mitt gamla filmbloggarhem Weird Science sågar Martin Scorseses nya Dennis Lehane-filmatisering. Detta kan vara årets största filmbesvikelse, och det beror inte bara på att jag har läst boken, och därmed redan var införstådd i själva slutknorren.
Detta kan vara något av det mest påkostade sömnpillret jag tagit, som redan tidigt, när den initiala storyn om patienten som försvunnit från ön jollrades bort till förmån för någon slags uppvisning i kuslig och cineastisk »stämning«, förlorade sin filmmagi. Var är karaktärsfördjupningen, det psykologiska djupet och det storymässiga drivet? Kanske fanns det inte där från början, ens i boken. Kanske var det bara en väl genomförd »stämning« även rakt igenom romanen. Där funkade det, i alla fall.
Per: »Och när twisten kommer – där det hade varit upplagt för ett svinsnyggt aha!-montage à la den mäktiga finalen i The Usual Suspects – lutar sig Scorsese tillbaka och låter allting förklaras i en lång dialogscen istället. Snopet!«
Korrekt.
Den största behållningen var Mark Ruffalos kostym i slutscenen, samt de coola, vita fångfaktarkavajerna. Nog för att jag är en förespråkare för snygga filmer, men inte ens jag nöjer mig med sådana ytligheter när jag betalat en hunka för två timmars storfilmsmys.