Knockad av A Single Man

Colin Firth är värd den Oscar som Jeff Bridges kommer få.

Apropå stämning på film, och Scorseses nyliga misslyckande med det.
Det är ju ett knepigt fenomen, filmer som bygger sitt existensberättigande just runt denna odefinierbara "stämning". Länge var jag en sucker för den typen av filmupplevelser, kände mig helt tagen av rullar som The Hours eller Pinero eller Babel (senast var det väl The Curious Case of Benjamin Button), bara för att efteråt upptäcka att de talade till mig i en väldigt specifik situation, vid en väldigt specifik tidpunkt, i en väldigt specifik tid i mitt liv.
När man såg om dem var magin borta, stämningen förlorad.
Ändå är det den typen av filmer jag haft starkast upplevelser av och förlorat mig mest i.
Jag kom precis hem från en visning på Victoria av A Single Man, modeskaparen Tom Fords regidebut, och är oväntat knockad av den. Detta trots att den till synes är en film som just bygger på denna odefinierbara "stämning".
Vad var det som gjorde att den grep tag i mig? Var det rödvinsglaset jag drack på Snotty timmen innan föreställningen? Var det mitt nyfunna stilintresse som gjorde att jag rycktes med i de vackra miljöerna och kostymerna. Eller var det helt enkelt ett fantastiskt väl genomfört gestaltande av en oväntat begåvad adaption av en förmodat skark grundroman?
Just i detta nu lutar jag åt det sista. Tom Ford har lyckats med bragden att sätta hela sitt anseende på spel, köpa loss filmrättigheterna till sin favoritstory, finansiera den helt själv (ett kardinal-no-no i Hollywood) och tagit denna kreativa frihet och gjort något som inte bara är bra utan enastående bra.
Just nu är upplevelsen för nära näthinnan för att kunna sätta fingret på den. Men förutom ett hårresande subtilt och känslomässigt nyanserat skådespeleri av Colin Firth är ett bestående intryck är hur Tom Ford lyckats ta sin utomjordiska känsla för stil och estetik och förenat den med historien han berättar. A Single Man är ingen "snygg" film, den har bara en extraordinärt exakt känsla för skönhet – i varje bildruta, i varje detalj, utan att förlora fokus på berättelsen.
Och det är ingen liten bedrift.