Hötorgs-snapshots #5: Sommar i city

Klockan var halv elva, vi hade ätit middag på de rangliga trädgårdsmöblerna utanför Snotty, och sedan tagit oss till barstimmet på Babylon i Björns trädgård. Det var måndag kväll, drygt 20 grader varmt, och precis när jag tittade upp ur roséglaset tändes gatlyktorna, en efter en i en blixtrande sekundsnabb koreografi, som en påminnelse om situationen, en understrykning.
»Man måste komma ihåg det här«, sa jag, »när man går här i snöslasket i januari.«
Sedan skålade vi.

Manlig triumf i The Hangover

Ed Helms tar skiten i början av The Hangover.

Inte för att jag är något större fan av den senaste tidens bromancefilmer och dess ohämmade hyllningar av sentimentalsmetig manlig vänskap, men The Hangover – nu på bio, befriande fri från Judd Apatow-posset – levererade ändå en manlig triumf jag blev alldeles varm av.
Det är den hunsade snubbens fru, en riktigt kontrollfreakig, ragatagalen kvinna som filmen igenom får en att på riktigt önska Ed Helms karaktär en lång, depraverad natt i Las Vegas. Grejen med den här kvinnan är ju att man sett henne i så många filmer, måhända i mindre tillspetsat tillstånd. Den där förmyndande flickvännen, som behandlar sin kille som ett oansvarigt barn, varpå duden tvunget måste sitta vid någon nedsläckt bardisk med bästa polaren och beklaga sig över bristen på frihet. Och det är alltid killen som framstår som arslet, medan den där hunsande flickvännen alltid kommer undan med det.
Men inte i The Hangover.
I The Hangover ägnas en tämligen elaborerad sidoplott åt att bygga upp denna kvinnokaraktärs mest vedervärdiga sidor, varpå, i det så innerligt triumferande slutet, hon utan hänsyn eller vidare förbarmande hyvlas sönder och samman inför publikens och det övriga persongalleriets stora nöje.
Det var så uppenbart att killarna bakom filmen verkligen tänkt fram den här karaktären, och verkligen bestämt sig för att förnedra henne, och sedan gjort det.
Vackert!

Modebloggarna

Our Legacy-brougesen jag fortfarande inte tyckt mig ha råd att köpa.

Detta med modebloggarna. Det finns något skönt instrumentellt i hur de flesta av de manliga reinkarnationerna skriver. Fokuseringen på detaljer, det ofiltrerat nördiga. Det är det som är så positivt med uppsvinget med just det manliga modeintresset de senaste åren. Det tycks luta mer åt hur gör man än vad bör man. 
Och jag kan inte låta bli att tycka det på samma gång är hysteriskt roligt, oemotståndligt nördigt och djupt mänskligt när någon diskuterar med sig själv huruvida Clark's nya ökenkängemodell är snygg eller inte. Eller när Manolo konstaterar att det »perfekta uppviket« på sommarskjortan inte är »helt enkelt«. Eller när den här killen, som jag vurmar för mest för att han kommer från Umeå och tjatar om J. Crew hela tiden, uppmanar sina läsare att ge honom information om hur mycket ett par Levis 505 1967 krymper i tvätten.

Här är hursomhelst tre bra jag följer:
On the daily
Industribolaget
A Continuous Lean

Det lilla J. Crew-inlägget

Mickey Drexler har koll på trådarna.

Satt på en lunch med Olle Lidbom på Bonniers Konsthall i förra veckan. Trevligt, mediemingligt (sjuka mängder journalister där) och precis som alltid började vi prata om våra respektive bloggar.
Olle undrade över mitt nyfunna klädintresse, varpå vi hamnade i en lång diskussion om outletshopping, amerikanska klädmärken och skillnaden i passformar mellan Europa och USA.
»Nu blev jag peppad på att skriva Det Stora J. Crew-inlägget«, utbrast jag till slut, bara för att i nästa sekund ändra mig.
»Nej förresten...«
Jag har ju lovat mig själv att sluta med dumambitionen att skriva Det Stora Blogginlägget varje gång jag hittat någon ämne jag blivit överpeppad på. Det är det som alltid lagt Den Stora Prestationsångesten över bloggen, som sinkar uppdateringstakten, varpå det dröjer tre månader innan jag uppdämd häver ur mig en 8 000-teckensdrapa.

Men diskussionen formulerade ändå tankeingången till det inlägg om J. Crew jag länge ruvat på – hur min fascination för märket kommer ur den inbyggda och högst grundläggande osäkerheten jag alltid känt inför kläder.
Kläder som statusgrej, kläder som något man ska ha »koll« på, kläder som bara är »rätt« om de köps av någon irriterande störig, självgod och servicebefriad snubbe på Solo på Norrmalmstorg vars ingångslön är häften av ens egen.
De allra sämsta, allra minst burna plaggen jag ägt har alla vara konstiga felköp på dylika butiker. Tröjor med märkliga tryck, kvalitetslösa och omotiverat dyra skjortor som krympt efter första tvätten – alla köpta utifrån en underlägsenhet, en känsla av att »om det nu är SÅ HÄR dyrt, då BORDE det ju funka«.
Vilket det aldrig gör.

Det var alltså först när jag började förhålla mig till kläder såsom man förhåller sig till ett studieobjekt som det lossnade. När jag insåg att kläder var något man kunde lära sig, stil något man kunde odla över tid.
Det är här J. Crew kommer in i bilden.
Den stora retailjätten liknades i DN i våras vid »USA:s svar på Lindex«, vilket kanske inte varit en helt fel beskrivning för några år sedan, innan det togs över av en varumärkesflink och kvalitetskänslig vd vid namn Mickey Drexler.
Drexler, som tidigare drev GAP, tycks ha satsat all kraft på att skapa en slags stilmässig grundskola. Prismässigt ligger de ovan H&M, men under spjutspetsmärkena, och allt de gör ger en känsla av någon har TÄNKT innan mig. De satsar på grundläggande basplagg, gör välsittande skjortor i bärbara färger och inleder samarbeten med några av stilhistoriens mest klassiska märken: skor från Converse, jackor från Baracuta, solglasögon från Ray Ban och rockar från Mackintosh och Barbour. De har designat, anpassat, valt ut och satt ihop på ett sätt så att jag slipper göra det. Ett slags klädmärkenas Apple.

Föga förvånande visade det sig också, när jag nördgooglade fram det här fantastiska Fortune-porträttet, att Mickey Drexler är polare med Steve Jobs och sitter i Apples styrelse.
»You know what ends up on the markdown racks? All the weird colors. Guys don't wear orange or citron«, konstaterar den blåvitvurmande Drexler, som därmed eliminerar osäkerhetsfaktorn och håvar in kunderna på trygg mark.
Basgrejerna funkar. Lär man sig dem kanske man sedan vågar sig ut på mer vågade territorier. Som en citrusskjorta kanske.



J. Crew finns än så länge inte i Sverige, och de levererar heller inte hit. Men om man, som jag, har släkt eller vänner i USA kan man med en lätt mejlmanöver använda deras leveransadress och betala med svenskt kreditkort.

Här är förresten 10 stiltips från J. Crews creative director Jenna Lyons.

Hötorgs-snapshots #4: Midsommarnattsdröm

Vi hade gått runt knuten för att vara ensamma en stund, för lite andrum och tvåsamhet efter en surrig, suddig dag med släkt, vänner, barn och barndomsbekanta. Vi hade satt oss på en ranglig, uttorkad och myrbiten träbänk, när solen plötsligt bröt igenom de spretiga horisontmolnen.
Klockan var halv ett på natten. Det var som en filmsekvens, ett bildbyråklipp av norrländsk midnattssol, en dröm.
Jag knäppte en bild. Det ser knappt ut som natt, men det är ju hela poängen med ljuset där uppe så här års. Man ser inte molnen eller solen, de är alldeles utfrätta, men man ser något dunkelt i skuggorna runt skottkärran, en öde sommarkänsla. Alla har lagt sig men solen är vaken.
Jag ser det som ett halvt misslyckande.

Sladdproblemet

Det är såna här små detaljer som gör att man kan känna en oförställd, nästan rörande kärlek till internet.
Man har ett specifikt problem, twittrar frustrerat över att det »ska ta två minuter att trassla ut iPhone-lurarna ur sitt gummisladdtrassel«, och stöter kort därpå detta klipp. Någon vän själ har gjort sig mödan att inte bara lista ut det perfekta sättet att vira sin iPhone-sladd på – så att man snabbt kan rycka ut den i användbart läge – utan även filma och lägga ut manövern på YouTube.
Det är så vardagligt banalt, men samtidigt så detaljspecifikt och exakt att det gör en lycklig resten av dagen.

Apropå Zach Galifianakis

Martin Degrell levererar, såklart, hela guiden här.

»That’s pretty gay!«

– Vanity Fairs chefredaktör Graydon Carter kommenterar sin kollega, The New Yorker-redaktören David Remnick, angående dennes lunchval – sallad!

Si och magasinsdöden

Si Newhouse, som påminner lite om tevestationchefen i Aaron Sorkins Sports Night, tillsammans med Tina Brown.

För de som är det minsta intresserade av vart tidningsbranschen är på väg finns det två texter man bör ha läst den senaste tiden. Båda är porträtt på starka tidningsmän, inom varsina falanger – dagspress och magasin.
Det ena är Vanity Fairs starka text om Arthur Ochs Sulzberger Jr, fjärde generationens publicist på The New York Times. En alltigenom dyster läsning för den dagspressvurmande.
Det andra, mer aktuella och för mig mer närstående, är tidningen New Yorks porträtt på Si Newhouse, 81-årig förlagsman på legendariska Conde Nast.
Si var den som omdanade kvinnotidningarna på 1970-talet, väckte liv i Vanity Fair i början på 1980-talet, och fostrat starka redaktörer som Tina Brown (New Yorker och Vanity Fair), Anna Wintour (Vogue) och Graydon Carter (Vanity Fair).
Hans senaste och, misstänker man, sista kärleksaffär i magasinsbranschen var den högbrynta och av Olle Lidbom älskade affärstidningen Portfolio som lades ner härom månaden.

Porträttet är viktigt, inte bara för den underbart medieporriga magasinshistoriken, utan för att det tar temperaturen på vad magasinens roll kommer vara i framtiden. Alla tongivande redaktörer är intervjuade – Wintour, Carter, David Remnick på New Yorker – och alla får ge sin syn på saken.
Graydon Carter är givetvis sedvanligt självgod och proppmätt (hans vikt kommenteras faktiskt i artikeln, »you try opening a restaurant and not gaining weight«, kommenterar han), och menar att så länge man berättar fängslande historier har tar bra bilder har även magasinet en plats på mediehimlen – vilket han har en poäng med.
New Yorkers David Remnick är, däremot, mer skeptisk:
»Look, the economic climate is awful. There’s no reason anything in this world stays the same. Only a fool, and I don’t think there are any fools involved in this story, would assume that the picture, right at this moment, is going to stay the same.«

Själv börjar jag faktiskt känslomässigt förbereda mig på att även de tryckta magasinen kommer försvinna inom, säg, tio år.
Det tar såklart emot att erkänna, magasinsnörd sedan barnsben som jag är, men ju mer jag använder internet, ju mer jag använder min iPhone, ju mer jag längtar efter en vettig Kindle-liknande läsplatta, desto mer börjar jag misstänka att även magasinsupplevelsen – den som allt som oftast sker i soffan, på bussen, i flygplan, än så länge en bit bort från datorn – kommer att ersättas av digitala alternativ.
Jag menar, vad är det som säger att inte »stora berättelser och fantastiska bilder«, för att citera Graydon, inte kommer kunna avnjutas lika bra, eller bättre, på en läsplatta?
Om det finns någon framtid för magasinen så gissar jag att de kommer luta åt tidningar som Man About Town, Acne Paper och Fantastic Man. Lyxiga skrytprodukter, inte sällan finanserade av en annan typ av verksamhet, som reklambyråer eller klädföretag.

Beard off

Det finns något hisnande i att plötsligt intressera sig för något, börja googla och sedan inse att varje klick bara är ett litet stortådopp i en ocean av information och subkulturer.
Som detta med skägg. En snabbsökning på klippet ovan, som jag inte minns var jag såg första gången, avslöjade en oöverblickbar lista med liknande skäggexperiment och självdokumentationer världen över.
Min sommarskäggprojekt har hursomhelst börjat. Förra året lät jag ansiktet växa vilt under hela juli – nu kör jag otrimmat alla tre sommarmånader.
Från började hade jag tänkt gå helt Joaquin Phoenix, men jag kommer nog ansa lite. Man får lätt en Peter Jackson-aktig huvudform om man låter kransen frodas helt fritt på sidorna. Idealet ligger någonstans mitt emellan Michael Stipe- och Julian Schnabel-skäggen här.
Min dokumentation blir nog inte i närheten av så extensiv som klippet ovan, men det ska bli spännande att följa.

The threads

Jack sportar snygg sommarlook.

Hade alltså tänkt skriva något långt, svepande, djuplodande och insiktsfullt om detta mitt nyfunna intresse för kläder. Vet bara inte om det går. Det är svårt att fånga det där märkliga gränslandet mellan det som är absolut yta och fåfänga och ändå så djupt rotat i ens personlighet och identitet, vem man vill framstå som och vara.
Under hela våren har själva intresset hursomhelst eskalerat bortom alla tidigare gränser. Förut hade det liksom bara puttrat på, man behövde ett par nya jeans en gång i halvåret, en ny kavaj en gång om året, strököpte H&M-skjortor mest för att... tja, man behövde ju ha på sig något.
Jag tror det kom ett slags brytpunkt för ett par år sedan, när jag mest av nyfikenhet provade ett par Church's som stod och glänste som en bedagad och skinnklädd sportbil i Nitty Grittys dåvarande skyltfönster i Birger Jarlspassagen. För första gången i mitt liv kunde jag se, känna, dofta – verkligen uppleva! – skillnaden mellan medioker vardagskvalitet och verklig, nedärvd och genom generationer förädlad dito.
Det var ett red-pill-blue-pill-ögonblick. Gick inte att återvända. Någon gång i mitt liv måste jag äga ett par sådana skor, var den omedelbara och djupt driftstyrda tanken.
Nu har jag ännu inte haft råd (de går ju trots allt på dryga 5 000 spänn), men där någonstans började jag inse att detta med kläder, och skor för den delen, var något man kunde förhålla sig till som ett livslångt studieprojekt. Det fanns regler att förhålla sig till, tidlös kvalitet att sträva efter och stilmässiga ideal att uppnå som alla låg bortom den nödvändiga, köpa-dussinplagg-på-H&M-inställningen man haft tidigare.

Och så någonstans i höstas började det fördjupas ytterligare, mycket tack vare min upptäckt av den amerikanska retailjätten J. Crew (ett ämne jag tänkte återkomma till i senare inlägg).
Och någonstans efter jul gick jag helt bananas. Började följa bloggar som en galning. Ville lära mig allt om hur man matchar bältet med brougesen. Kände en oväntad och aldrig tidigare upplevd njutning i att fynda en sedan länge efterlängtad Acne-kostym i precis rätt blånyans på nätet för halva priset.
Men så nu, någonstans efter att jag adresserade ämnet här på bloggen för ett par veckor sedan, så avstannade manin.
Kanske är det sommaren, kanske är ens shoppingimpulser faktiskt så synkade med modehusens säsongsintervaller, men de senaste två veckorna har jag inte längre kompulsivt konsumerat varenda blogginlägg jag stött på, eller tvångsmässigt tryckt näsan mot varje skomakarfönster jag passerat.
Vilket kanske bara är hälsosamt. Man behöver fokusera på annat också, som att slutläsa P.O Enquists Lewis resa till exempel.

Tänkte i vilket fall skriva en och annan rad om saken här på bloggen framöver. Det finns något spännande i att dyka ned ett nytt ämnesområde på det här sättet, och man stöter ju på en och annan tankegång, spännande story och kul bild under resans gång. För att inte tala om allt livsnödvändigt som går att skriva om de glädjefyllda upplevelserna i att stryka sina skjortor, putsa sina skor och odla det perfekta sommarskägget.
Tills dess kan ni kolla in det här underbara klippet, där den ständigt stilige Gay Talese berättar om sin vurm för skrädderikonsten, visar upp sin garderob av Brioni-kostymer och förklarar varför han finner det viktigt att klä upp sig inför varje story han ska skriva.

Fyra snygga okända skägg

Fyra snygga kända skägg

En ny Zach, en gammal Esquire

»My point is this: you can't think of funny shit sitting at home by yourself? You have to come and watch me do it? [...] I don't like the way they look, sitting there, all so ugly.«
- Komikern Zach Galifianakis om sina fans, i senaste Esquire.

Zach har sju filmer på gång i år, efter att i flera år hankat runt i trånga standupklubbar och på obskyra komedishower som bara Martin Degrell brytt sig om. Nu har hans fantastiska intervjuserie Between Two Ferns blivit en viral succé, och Sverigeaktuella The Hangover verkar, av trailern att döma, rätt kul.

Jag blev för övrigt ordentligt besviken när jag öppnade Esquires juninummer på planet till Grekland i måndags. För några veckor sedan lade jag till tidningens rss-feed i min läsare, och när jag nu bläddrade förväntansfullt i papperseditionen upptäckte jag att jag redan läst stora delar av numret – modejobbet, Chris Walken-intervjun och den underbara Tony Scott-artikeln, för att ta några exempel – på nätet två veckor tidigare.
Det är första gången jag upplevt att ett magasin känts helt obsolet, dött, meningslöst. 
Tål att tänkas på.

Och, ja, Galifianakis-intervjun fanns ju även den på nätet.

Flight Control

Fönsterplats ovanför kykladerna.

Det tar emot att erkänna, särskilt med tanke på hur mycket jag tycker om att resa, hur mycket jag uppskattar att få göra dessa jobbutflykter, att få möta platser och människor jag aldrig skulle få uppleva annars, men jag har börjat bli flygrädd.
Det har smugit sig på. När jag var liten, och med hyfsad regelbundenhet flög mellan Umeå och kusinerna i Stockholm, hade jag ingen flygrädsla. Vet inte hur jag tänkte, men jag var ett ganska lugnt barn. Man klev in i en plåtburk och kom ut på andra sidan, antar jag. Inget konstigt.
Medvetenheten om den galenskap som själva flygandet är kom istället under en inflygning till Bologna när jag var 21, då planet, i vad som kändes som en evighet, började vobbla och kränga som en okontrollerad pappersdrake medan jag såg den allt ostadigare, bebyggda och uppenbart onödlandbara marken nedanför min fönsterplats.
Nyckelordet här är givetvis kontroll, och länge har jag kunnat kliva på den inte helt oansenliga mängd plan jag nyttjat de senaste sju åren med en slags förtröstan i den insikten: när man väl är där uppe finns det absolut ingenting man kan göra. Vilket på ett märkligt självsadistiskt vis gjort att jag som en liten ritual, under några få sekunder, kommit till freds i en Ivan Drago-doftande tanke: »If I die, I die«.
Måhända sjukt, men det har funkat.

Tills nu. Nu lyckas jag inte hålla rädslorna borta längre. Nu lyckas jag inte dämpa svindeltankarna, inte hejda den löjliga reflexen att hålla i mig när planet stöter på en enkel luftgrop. Särskilt inte när jag, som idag, flyger korta, 25-minuterslånga flighter, små hopp över himlen, då man håller en ständig och svindelirriterande ögonkontakt med marken nedanför, och då man aldrig kommer upp i en stadig, stabil marschhöjd. Något som blir alldeles extra jobbigt om jag, som idag, sitter vid fönsterplats.
Min fantastiska flickvän, som en gång innehaft flygcertifikat, har berättat att det är ohyggligt svårt att störta ett plan. Att lufttrycket gör att planet "vill" stanna i luften, det kan flyga på bara en motor, att det är förvanande hur många som faktiskt överlever flygkraschar, att de flesta olyckor sker vid start och landning, samt att ett av de få men givetvis ovanliga sätten att krascha är om planet gör en för tvärt sväng just vid start, då det skulle kunna gå in i en vortexliknande snurrspiral ned mot säker död och förstörelse.
Vilket givetvis inte lugnat mig nämnvärt.

Men kanske har denna accellererade flygrädsla att göra med just de nära: flickvän, familj och vänner, brorsöner- och döttrar man för sitt liv inte vill överge. En växande känsla av gemenskap man i sina tidiga, möjligtvis något mer dödsföraktande vuxenår inte hade särskilt närvarande. Kanske börjar man bara bli nervklen, allt mer kontrollfreakish och plågsamt medveten om sin egen meningslösa död.
Dramatisk i tanken blir jag i alla fall, när jag nu skriver dessa rader i gångsätet på flyget från Aten tillbaka till Zürich.
Gångsäte. Det funkar faktiskt bättre, av någon skruvad anledning. Den hisnande höjden där utanför fönstret kommer mer på avstånd, man ser inte marken, molnen blir små gulliga tussar, och man kan utan problem inbilla sig att eventuella ryckigheter och luftgropar bara är som smågrus min trehjuling rammar på asfalten utanför min barndoms radhus på Mariehem i Umeå.
Ett glas vin på det och jag är snart hemma.

Inget konstigt, tar en öl efter jobbet bara

Inget konstigt, tar en kaffe innan jobbet bara

Från säte 7D, mellan Zürich och Aten

»Litteraturen är vårt sätt att bromsa in tanken, och just den inbromsningen är för mig nyckeln till att förstå människor och se världen.«
– Daniel Sjölin i senaste numret av Vi Läser, intervjuad av Martina Lowden

Man skulle kunna säga att en hyfsad långflygning också är ett sätt att bromsa in tanken. Det påtvingade tillståndet av stillasittande liksom kräver läsning och tankefokus. En notis i Esquire får plötsligt långt mycket mer liv än om den konsumerats på bussen, på språng. En dagdröm kan tillåtas fortgå.
Jag gillar verkligen Vi Läser, mer så än modertidningen självt. Det finns något befriande i sättet att behandla ämnet böcker som just läsning, istället för den ständiga polemiken, positionerandet och självhävdandet som härskar på kultursidorna (vilket visserligen kan vara nog så underhållande).
Och hur tråkigt det än är att inte längre få jobba med Residence före detta art director, den briljanta men nyligen självmant uppsagda Staffan Frid, ska det bli ett nöje att se vad han kommer göra med tidningarna Vi, hur han estetiskt kommer klä den där kulturvärlden.

Är för övrigt väldigt förtjust över möjligheten att kunna blogga från min iPhone.
Sedan jag köpte den här lilla maskinen har behovet av min Powerbook minst halverats. Mail, Facebook, Twitter och RSS-läsning avverkas nu nästan uteslutande mobilt. Och de flesta kortisar på bloggen de senaste veckorna har författats i en liten iPhone-applikation som heter BlogPress. En möjlighet som mer än något annat incitament talar för ett fortsatt kontinuerligt bloggande.
Nog kunde man önska sig en mer välutvecklad blogger-app, som buggfixat bildhanteringen och eliminerat alla oönskade radavstånd.
Men redan nu hoppas jag kunna motbevisa min kära svägerska (se länken till höger, man kan heller inte länka i BlogPress) som i ett retfullt inlägg nyligen satte en femma på att jag ger upp bloggen igen efter två veckor.

Nu över till det nyserverade schweiziska flygplanskaffet. Vi hörs!