En skön bild på Steve, tror jag, fångad från någon modeblogg. Från och med för ett litet tag sedan är jag inte längre en fast medbloggare på
Weird Science. En kombination av tidsbrist och opepp har gjort att mina bidrag där blivit allt mer sporadiska, och till slut var det bara att inse: jag ser inte i närheten av så mycket film och teve som jag gjorde för två år sedan.
Vet inte varför, men mina besattheter och nörderier tycks fluktuera. Jag lyckas aldrig behålla ett visst intresse under en längre, sammanhållen tid. Så har det på något sätt alltid varit, i allt. Jag penetrerar en viss subkultur eller social sfär, lär mig koderna och begreppen, njuter av storysarna och storheterna, men förr eller senare blir jag... tja, uttråkad. Den oundvikliga känslan av att
nu kan jag det här infinner sig.
Det där lät kanske lite arrogant i sammanhanget – jag menar verkligen inte att göra ner vare sig Weird Science, dess skribenter eller den underbara subkultur av tevenörderi som Kjell har byggt upp där. Särskilt inte när han rekryterat två eminenta ersättare i Caroline Hainer och David Hylander, som båda, i likhet med de andra fantastiska skribenterna på WS, »kan« mycket mer om film och teve än jag någonsin kommer kunna.
Det handlar snarare om mitt eget förhållningssätt till saken, något jag själv haft svårt att få huvudet runt.
Det är skillnad på grejen och vart grejen tar en, skrev jag i en
bloggpost för ganska exakt tre år sedan, i en tid när jag funderade mycket på vad jag ville jobba med och hur jag ville att mitt liv skulle se ut (de är ju nämligen två helt olika saker).
När jag gjorde
musikfanzine på gymnasiet handlade det, har jag insett i efterhand, mer om att få göra tidning, att få formulera sig, än ett brinnande intresse för ämnet. Vi var stundtals tvungna att värka fram intervjuobjekten, och det var nog ingen slump att den mest initierade intervjun var med en journalistidol.
Och kanske handlade mitt periodvis maniska tevetittande – vid något tillfälle följde jag ett tiotal serier samtidigt, nu kan jag vakna upp efter några veckor och inse att jag har sju
30 Rock-avsnitt osedda och onedtankade – om att vara en del av det skeendet just då, under några år när tevetittande verkligen höll på att förändas i grunden.
Det är klart nånting ändå fastnar. Har precis sett slutscenerna i senaste
24-säsongen, som kan ha varit den bästa, mest spännande, fullmatade, välgenomförda och mångbottnade säsongen någonsin. Jag går fortfarande på Pet Sounds Film Quiz-kvällar sista torsdagen varje månad. Jag håller viss koll.
Men hela tiden tycks mina intressetentakler försvinna iväg åt oväntade håll, mot nya kulturyttringar och estetiska världar. Och plötsligt är jag tvungen att erkänna för mig själv att ett helt nytt intresse smugit sig på, som jag med kunskapshunger, naiv nyfikenhet, samt en inte helt bekväm känsla av fåfänga, fördjupar mig i – nämligen kläder.
Återkommer om det.