Explosions and boobs

Megan och Shea duckar Decepticon-krut med stil.

Det har varit lite svårt att älska sin Michael Bay under 2000-talet, efter första förälskelsen med nittiotalsmästerverken The Rock och Armageddon.
Efter Pearl Harbor 2001, som utan problem hade kunnat klippas ner till 45 minuter mästerligt regisserad flygplansattack, cashade han in med en Bad Boys-uppföljare 2003, för att sedan klippa Bruckheimer-navelsträngen 2005 med The Island, ett förvirrat försök att lägga sig mitt emellan poweraction och persondriven kärleksstory.
Men så såg jag den andra Transformers-filmen härom kvällen, och trots att jag var helt inställd på att det skulle vara barnfilmssmörja så kunde jag inte värja mig.
Plötsligt var det som om allt föll på plats igen. Michael Bay, den moderna actionestetikens mästare, en explosionsdirigent vars orkester är ett världsledande CGI-team, tycks ha hittat ett nytt hem.
Med Transformers-filmerna har han återgått till en mer tillspetsad berättarteknik. In med flosklerna och stereotyperna, ta dem till sin absoluta smärtgräns och bygg på med explosioner och åter explosioner – episka, högljudda, påkostade, gnistrande, svindlande, välkoreograferade och välklippta explosioner. Ett slags vulgokommersiell hyperaction bortom sans och vett. Eller, som min före detta Weird Science-kollega Hynek Pallas, som skrivit den bästa svenska recensionen, på pricken kallar det: »modern attraktionsfilm«.
Det är på detta sätt man måste se sin Michael Bay, eller för den delen hans efterföljare i DJ Caruso eller J.J. Abrams. Om man inte, som vissa hävdar, vill se det som att Bay nu slutligen gjort sin alldeles egna konstfilm.
Den enda invändningen är väl att Megan Fox blivit lite väl Playboy-kalender-sterotyp i sin karaktär, men jag antar att kommer med territoriet. Vissa scener, när hon springer i slowmotion, med något bombfyrverkeri i bakgrunden och tuttarna i långsamt guppande koreografi, verkar ha hämtat sin kreativa brief direkt från den här sajten.