The threads

Jack sportar snygg sommarlook.

Hade alltså tänkt skriva något långt, svepande, djuplodande och insiktsfullt om detta mitt nyfunna intresse för kläder. Vet bara inte om det går. Det är svårt att fånga det där märkliga gränslandet mellan det som är absolut yta och fåfänga och ändå så djupt rotat i ens personlighet och identitet, vem man vill framstå som och vara.
Under hela våren har själva intresset hursomhelst eskalerat bortom alla tidigare gränser. Förut hade det liksom bara puttrat på, man behövde ett par nya jeans en gång i halvåret, en ny kavaj en gång om året, strököpte H&M-skjortor mest för att... tja, man behövde ju ha på sig något.
Jag tror det kom ett slags brytpunkt för ett par år sedan, när jag mest av nyfikenhet provade ett par Church's som stod och glänste som en bedagad och skinnklädd sportbil i Nitty Grittys dåvarande skyltfönster i Birger Jarlspassagen. För första gången i mitt liv kunde jag se, känna, dofta – verkligen uppleva! – skillnaden mellan medioker vardagskvalitet och verklig, nedärvd och genom generationer förädlad dito.
Det var ett red-pill-blue-pill-ögonblick. Gick inte att återvända. Någon gång i mitt liv måste jag äga ett par sådana skor, var den omedelbara och djupt driftstyrda tanken.
Nu har jag ännu inte haft råd (de går ju trots allt på dryga 5 000 spänn), men där någonstans började jag inse att detta med kläder, och skor för den delen, var något man kunde förhålla sig till som ett livslångt studieprojekt. Det fanns regler att förhålla sig till, tidlös kvalitet att sträva efter och stilmässiga ideal att uppnå som alla låg bortom den nödvändiga, köpa-dussinplagg-på-H&M-inställningen man haft tidigare.

Och så någonstans i höstas började det fördjupas ytterligare, mycket tack vare min upptäckt av den amerikanska retailjätten J. Crew (ett ämne jag tänkte återkomma till i senare inlägg).
Och någonstans efter jul gick jag helt bananas. Började följa bloggar som en galning. Ville lära mig allt om hur man matchar bältet med brougesen. Kände en oväntad och aldrig tidigare upplevd njutning i att fynda en sedan länge efterlängtad Acne-kostym i precis rätt blånyans på nätet för halva priset.
Men så nu, någonstans efter att jag adresserade ämnet här på bloggen för ett par veckor sedan, så avstannade manin.
Kanske är det sommaren, kanske är ens shoppingimpulser faktiskt så synkade med modehusens säsongsintervaller, men de senaste två veckorna har jag inte längre kompulsivt konsumerat varenda blogginlägg jag stött på, eller tvångsmässigt tryckt näsan mot varje skomakarfönster jag passerat.
Vilket kanske bara är hälsosamt. Man behöver fokusera på annat också, som att slutläsa P.O Enquists Lewis resa till exempel.

Tänkte i vilket fall skriva en och annan rad om saken här på bloggen framöver. Det finns något spännande i att dyka ned ett nytt ämnesområde på det här sättet, och man stöter ju på en och annan tankegång, spännande story och kul bild under resans gång. För att inte tala om allt livsnödvändigt som går att skriva om de glädjefyllda upplevelserna i att stryka sina skjortor, putsa sina skor och odla det perfekta sommarskägget.
Tills dess kan ni kolla in det här underbara klippet, där den ständigt stilige Gay Talese berättar om sin vurm för skrädderikonsten, visar upp sin garderob av Brioni-kostymer och förklarar varför han finner det viktigt att klä upp sig inför varje story han ska skriva.