Manlig triumf i The Hangover

Ed Helms tar skiten i början av The Hangover.

Inte för att jag är något större fan av den senaste tidens bromancefilmer och dess ohämmade hyllningar av sentimentalsmetig manlig vänskap, men The Hangover – nu på bio, befriande fri från Judd Apatow-posset – levererade ändå en manlig triumf jag blev alldeles varm av.
Det är den hunsade snubbens fru, en riktigt kontrollfreakig, ragatagalen kvinna som filmen igenom får en att på riktigt önska Ed Helms karaktär en lång, depraverad natt i Las Vegas. Grejen med den här kvinnan är ju att man sett henne i så många filmer, måhända i mindre tillspetsat tillstånd. Den där förmyndande flickvännen, som behandlar sin kille som ett oansvarigt barn, varpå duden tvunget måste sitta vid någon nedsläckt bardisk med bästa polaren och beklaga sig över bristen på frihet. Och det är alltid killen som framstår som arslet, medan den där hunsande flickvännen alltid kommer undan med det.
Men inte i The Hangover.
I The Hangover ägnas en tämligen elaborerad sidoplott åt att bygga upp denna kvinnokaraktärs mest vedervärdiga sidor, varpå, i det så innerligt triumferande slutet, hon utan hänsyn eller vidare förbarmande hyvlas sönder och samman inför publikens och det övriga persongalleriets stora nöje.
Det var så uppenbart att killarna bakom filmen verkligen tänkt fram den här karaktären, och verkligen bestämt sig för att förnedra henne, och sedan gjort det.
Vackert!