Det lilla J. Crew-inlägget

Mickey Drexler har koll på trådarna.

Satt på en lunch med Olle Lidbom på Bonniers Konsthall i förra veckan. Trevligt, mediemingligt (sjuka mängder journalister där) och precis som alltid började vi prata om våra respektive bloggar.
Olle undrade över mitt nyfunna klädintresse, varpå vi hamnade i en lång diskussion om outletshopping, amerikanska klädmärken och skillnaden i passformar mellan Europa och USA.
»Nu blev jag peppad på att skriva Det Stora J. Crew-inlägget«, utbrast jag till slut, bara för att i nästa sekund ändra mig.
»Nej förresten...«
Jag har ju lovat mig själv att sluta med dumambitionen att skriva Det Stora Blogginlägget varje gång jag hittat någon ämne jag blivit överpeppad på. Det är det som alltid lagt Den Stora Prestationsångesten över bloggen, som sinkar uppdateringstakten, varpå det dröjer tre månader innan jag uppdämd häver ur mig en 8 000-teckensdrapa.

Men diskussionen formulerade ändå tankeingången till det inlägg om J. Crew jag länge ruvat på – hur min fascination för märket kommer ur den inbyggda och högst grundläggande osäkerheten jag alltid känt inför kläder.
Kläder som statusgrej, kläder som något man ska ha »koll« på, kläder som bara är »rätt« om de köps av någon irriterande störig, självgod och servicebefriad snubbe på Solo på Norrmalmstorg vars ingångslön är häften av ens egen.
De allra sämsta, allra minst burna plaggen jag ägt har alla vara konstiga felköp på dylika butiker. Tröjor med märkliga tryck, kvalitetslösa och omotiverat dyra skjortor som krympt efter första tvätten – alla köpta utifrån en underlägsenhet, en känsla av att »om det nu är SÅ HÄR dyrt, då BORDE det ju funka«.
Vilket det aldrig gör.

Det var alltså först när jag började förhålla mig till kläder såsom man förhåller sig till ett studieobjekt som det lossnade. När jag insåg att kläder var något man kunde lära sig, stil något man kunde odla över tid.
Det är här J. Crew kommer in i bilden.
Den stora retailjätten liknades i DN i våras vid »USA:s svar på Lindex«, vilket kanske inte varit en helt fel beskrivning för några år sedan, innan det togs över av en varumärkesflink och kvalitetskänslig vd vid namn Mickey Drexler.
Drexler, som tidigare drev GAP, tycks ha satsat all kraft på att skapa en slags stilmässig grundskola. Prismässigt ligger de ovan H&M, men under spjutspetsmärkena, och allt de gör ger en känsla av någon har TÄNKT innan mig. De satsar på grundläggande basplagg, gör välsittande skjortor i bärbara färger och inleder samarbeten med några av stilhistoriens mest klassiska märken: skor från Converse, jackor från Baracuta, solglasögon från Ray Ban och rockar från Mackintosh och Barbour. De har designat, anpassat, valt ut och satt ihop på ett sätt så att jag slipper göra det. Ett slags klädmärkenas Apple.

Föga förvånande visade det sig också, när jag nördgooglade fram det här fantastiska Fortune-porträttet, att Mickey Drexler är polare med Steve Jobs och sitter i Apples styrelse.
»You know what ends up on the markdown racks? All the weird colors. Guys don't wear orange or citron«, konstaterar den blåvitvurmande Drexler, som därmed eliminerar osäkerhetsfaktorn och håvar in kunderna på trygg mark.
Basgrejerna funkar. Lär man sig dem kanske man sedan vågar sig ut på mer vågade territorier. Som en citrusskjorta kanske.



J. Crew finns än så länge inte i Sverige, och de levererar heller inte hit. Men om man, som jag, har släkt eller vänner i USA kan man med en lätt mejlmanöver använda deras leveransadress och betala med svenskt kreditkort.

Här är förresten 10 stiltips från J. Crews creative director Jenna Lyons.