Tack Kjell!

Moneybrother med vän. Bild: Stureplan.se

Idag glädjs jag åt nya numret av Café, där redaktionen har den goda smaken att publicera denna fullständigt nedsablande sågning av Moneybrother intill ett stort porträtt på denne. Skriven av min kollega och redaktionschef Kjell Häglund.

»... Moneybrother är samma sorts Söder-bohemiska substanslöshet: ännu en av dessa lite för gamla retrorockiga jeansannons-kisar som står och svettas i bara överkroppar på Söderhak inför stinkande förvuxna indiekids som tror att de upplever stor pop – när allt de gör är att stå och hoppa framför en nolla som varken kan sjunga eller skriva låtar, och som inte ens är bra på att härma. Moneybrother är tidlös i ordets sämsta bemärkelse, i det att han inte tillhör någon tid alls och inte heller kommer tillskrivas någon tid när han brunnit ut. Jag menar, ›Moneybrother‹... bara namnet säger allt: ingen personlighet, ingen äkthet, bara ett menlöst partyord som ekar tomt i Södernatten.«

Jag har ännu inte läst den Lokko-författade intervjun, men att döma av några snabbskummade soundbites verkar Pengabrorsan göra sitt bästa för att omedvetet förlöjliga sig själv.