n'Enquist

Per Olov – hårdast i författarsverige.

Medan Stockholms samlade musik- och modemaffia släpar sin kollektiva Whyred-rumpa till Grammisgalan sitter jag på Taco Bar på Kungsgatan, mitt emellan två kontorspass, och läser P.O. Enquist.
Det har tagit sin lilla tid för mig att ta mig an honom. Tror jag läst första sidorna ur Lewis Resa tre gånger utan att komma in i den. Men nu har jag gett mig den på att klämma julklappsboken Ett annat liv – och det går! Alldeles utmärkt!
Visst finns det något oerhört kärvt i hans språk som vid allra första anblick ter sig ogenomträngligt, men så snart jag kommit in i det förstår jag varför jag alltid trott att detta var viktigt för mig.
Dels finns där förstås en mycket väl dold och mycket norrländsk humor som liksom ligger och ruvar i bakgrunden – man måste hitta den själv. Men framför allt handlar det om den norrländska bakgrund han tecknar. Den är ju rent parallell med min egen släkts! Alla skildringar av pingströrelsen: hur sporten var synden, hur dansen var synden. Så sent som i julas berättade en äldre släkting för mig om hur dennes syster, i ett ögonblick av skräck för vad som skulle hända henne på domedagen får man förmoda, bett om sina synders förlåtelse på söndagsgudstjänsten – för att hon hade gått på bio!
Och tror mig, det finns fler, och betydligt mer graverande, exempel på hur »synden« kuvat min familj genom åren.

Denna del av min släkts historia – för att inte tala om den svenska historien – har jag varit nyfiken på ända sedan 20-årsåldern, när jag på allvar började reflektera över hur min egen uppväxt, på fredagsmöten med jämnåriga Pingsvänner och ett tjugotal kyrkliga läger, påverkat mig.
Jag har alltid tänkt att P.O skulle vara ingången till en mer djuplodande fördjupning. Och ja, cirka 80 sidor in i Ett annat liv verkar det stämma. Det blir Lewis resa nästa (möjligtvis efter att ha klämt klart den där Ferris-boken), som ju ska vara den defintiva skildringen av den svenska pingströrelsen under 1900-talet.

Föresten tror jag rubriken här uppe är satt fel. n'- och a'-prefixen ska väl vara på förnamnen, inte efternamnen?
n' är maskulint, a' är feminint.
Som mormor, vila i frid, brukade säga: a'Emma och n'Johan!