Hamm och hantverket

Underbyggt svårmod.

Har just tagit mig ur ännu en hejdlös jobbvirvel, spenderade fyra kvällar i rad på kontoret förra veckan, jobbat två helger, skickade till tryck i dag.
Men det har varit väldigt inspirerande, vilket var välkommet efter en höst då jag, för första gången och säkerligen ganska naturligt, kände att jobbet jag har, det jobb jag en gång längtat så hårt efter, faktiskt började bli... tja, vardag.
Anledningen till nytändningen beror på att jag försökt hitta ett nytt förhållningssätt till porträtten och reportagen jag skriver. Liksom löst ett problem med mina texter jag gått och gnott på länge, utan att kunna sätta fingret på.
Det handlar om redovisningsplikt. »Det värsta som finns i magasinstexter«, som min redaktionschef uttryckte det. Ofta hamnar jag i långa, ganska tråkiga textsjok som liksom ska skildra ett helt händelseförlopp. Täcka hela storyn.
Nu har jag istället försökt fokusera på anekdoterna och småstorysarna, skrivit de allra roligaste och mest spännande delarna av ett jobb först, och sedan pusslat ihop det till en längre text – givetvis med något slags dramaturgisk ram.
Och det funkar! Plötsligt tillåter jag mig själv att nämna små detaljer som annars kommit bort eftersom jag ju måste berätta exakt hur det är! En måhända självklar insikt, kan tyckas, men man måste nog jobba sig fram till den.

Men så finns det såklart också texter där själva redovisandet är en del av poängen.
I GQ:s decembernummer (som jag köpte i LA och inte tagit tag i först nu – det tycks alltid ta en dryg månad att plöja tidningshögen efter en USA-resa) har de ett porträtt på Jon Hamm, och det börjar precis sådär långrandigt och heltäckande som många amerikanska porträtt har en tendens att göra.
De beskriver ingående hans uppväxt, med en mamma som gick bort när han var tio och en mycket äldre, väldigt frånvarande pappa. Det tar ett ganska långt tag innan jag inser att man i barndomsskildringen hittar en av nycklarna till hur Hamm bygger sin karaktär i Mad Men – den tillslutna, under depressionen uppvuxna Don Draper. Och när porträttet väl kommer fram till den audition han gör för Mad Men-skaparen Matthew Weiner kommer ett stycke i texten som är närmast gåshudsframkallande:
When Hamm left the room after his first audition, Weiner turned to his casting director and said, with absolute confidence, »That man was not raised by his parents.«
Kyligt.

Hamm-jobbet hittar ni här.