Gör't själv

Micke med dotter, Nordiska Museet, 99 eller 2000.

Alltså, jag kan inte sluta tänka på Umeå. Det är en väldigt speciell energi där just nu. I dag sms:ade Knasse och skrev att »det blev ännu en efterfest med bar i natt, den här gången öst på stan, galna ungar«.
Jag är förstås alldeles för frånkopplad staden för att verkligen ha en inblick, jag romantiserar ju bara, men det finns något som händer där just nu – med Klungan och David Sandström Overdrive och Davids alla kompanjoner till artister: Frida Selander, Frida Hyvönen, och nu ska tydligen Oskar släppa en soloplatta också – som talar för en ny våg av gör-det-själv-pepp.
Det där är så sjukt svårt att hitta i Stockholm, och det har givetvis med utbudsbrist att göra. Det är ju mer etablerat här. Hade Debaser funnits i Umeå, med dess ständiga spelningar och efterföljande tentakler av efterfester i konstiga förorter, hade ju givetvis inte nåt kid fått för sig att starta svartklubben Verket för att förlänga natten i Umeå.
Antar att jag känner igen mig eftersom det var precis det gör-det-själv-peppet som gjorde att vi startade Flare för tio år sedan. Sedan dess har jag och Samuel skissat på flera projekt som vi skulle följa upp med, men som ständigt tycks gå under av jobbåtaganden och vuxenursäkter (vi hoppas dock på att vårt arkitekturfanzine åtminstone ska påbörjas under 2009). Det tycks hända något så fort man sätter foten i den mer etablerade yrkesfåran av sitt specifika fält, så fort man tar anställning, startar reklambyrå. Man kan göra något »vid sidan om« men det blir aldrig så överpeppat och livsviktigt som när hela ens tillvaro står på spel.
Klungan-killarna sa upp sig för att satsa på teatern. David köpte en gård och byggde studio. Om man går all in, då kan en hel stad börja vibrera.

För en annan, mer Stockholms-fokuserad inblick i en stads strömningar och tendenser, läs Micke Bergs blogg som jag lagt upp på länk här intill. Han skriver och fotar från mitt grannkvarter, runt Erstagatan, vilket känns gött. Här har vi någon som håller Stockholms-peppet vid liv och vågar skildra det. Han verkar till och med jobba med en bok om gatsnutten.
Fick Micke Bergs autograf på ett vernissage på Nordiska Museet för tiotalet år sedan, när han släppte boken Retro. Jag fotade mycket själv då, hade en Nikon FA som jag tog svartvitt med, och Micke Berg var nåt slags förebild med sin känsla för att fånga livet vid sidan av, det ovidkommande i marginalerna. Det fanns en romantik i bilderna som givetvis attraherande en gravt pretentiös artonåring i jakt på ett eget uttryck.
Jag tog en bild på honom och hans dotter, den föll ur boken när jag plockade fram den ur hyllan.