Storstan

Snyggt jobbat av Markus Wilhelmson i dagens DN Söndag, där han i en lång, välresearchad artikel parafraserar Gay Taleses klassiska reportage New York Is a City of Things Unnoticed från 1960.
Verkar inte finnas på nätet ännu, men originalet kan hittas i den här samlingen.

New York is a city of things unnoticed. It is a city with cats sleeping under parked cars, two stone armadillos crawling up St. Patrick's Cathdral, and thousands of ants creeping on top of the Empire State Building. The ants probably were carried there by winds or birds, but nobody is sure; nobody in New York knows any more about the ants than they do about the panhandler who takes taxis to the Bowery; or the dapper man who picks trash out of Sixth Avenue trash cans; or the medium in the West Seventies who claims, "I'm clairvoyant, clairaudient and clairsensuous.

Anekdoten är ett underskattat magasinsjournalistiskt verktyg.

Uffe

Åkte småbarnsbil upp till Umeå på juldagen, till bredden fullproppad med klappar och kids, och tog död på i alla fall hälften av timmarna genom att läsa de första 70 sidorna av Ulf Lundells Vädermannen.
Alldeles utmärkt förströelse visade det sig. Det går ju utan problem att liksom sömnigt låta ögonen vila sig genom hans långa, ringlande meningar, och eftersom han ständigt återupprepar både form och tematik gör det ju inget om man råkar dagdrömma sig igenom några kapitel.
Dessutom består boken till femtio procent av långa, om än vackra, beskrivningar av just väder, vilket måste sägas vara dess unikitet. Den är som om man tvingat Kerouac göra en rewrite av SMHI:s hemsida.

Knepigt ämne det här med Uffe. Jag gjorde ett ärligt försök att i en Facebook-diskussion för något halvår sedan förklara för en bloggkompis varför jag tyckte om honom så mycket. Gick väl sådär, ärligt talat.
Att försöka förklara sin Lundell blir ju alltid en enda stor brasklapp.

Såg honom live i höstas på Cirkus. Lyckades genom en vän själ få tag på några sista minuten-biljetter efter att ha läst i DN att han skulle sluta turnera. Ett par veckor senare hade han tillkännagivit 2009 års omfattande sväng genom Sverige.
Spelningen var bra, bitvis helt enormt bra. Förutom att man fick några favvolåtar serverade (en mycket vacker Jag saknar dig, bland annat) var det najs att höra honom leverera några ordentliga mellansnack i den första, akustiska delen av spelningen. Inte sällan var mellansnacken, de gamla turnéhistorierna och iaktagelserna av finanskrisen, bättre än låtarna som följde.
Men, och det här är stora mennet, det var ju bara hälften av den tre timmar långa spelningen som var så där enormt bra. I den andra hälften var han ytterst tveksam, som en parodi på sig själv. När han stönande drog sin skrattretande rad från den där knullskivan Ok, baby, ok – »Kom över hit älskling och ge mej lite av din feminism« – var det verkligen ingen i salongen som hakade på.
Det är någonstans här det blir så svårt att fånga honom. Jag har i perioder tyckt att det funnits en styrka i hans konsekvens, hans kompromisslösa sätt att ge blanka fan i vad folk tycker och tänker om honom – där hans koncept att »ta död på karriären« genom att släppa tre plattor på mindre än ett år var det ultimata metaskämtet.
Men ibland måste man stanna upp och undra: är det värt det?

Just den där fifty-fifty-grejen går ju att applicera på allt han gör, även böckerna. Har väl läst rätt många, om inte de flesta, vid det här laget. Friheten, som jag sjukt nog läste i 20-årsåldern och identifierade mig med, kom att betyda rätt mycket för min egen syn på litteratur och skrivande. Den blev på sätt och vis min ingång till böcker: stockholmsromantiken, jag-perspektivet, de enorma ordförrådet, själva öset och miljöbeskrivningarna.
Men om man orkat ta sig igenom uppföljarna inser man snart att man får ta det goda med det onda. Språket och humorn med gubbjargongen och de knapphändiga kvinnoskildringarna.
Och hans sätt att ständigt göra figurerna i böckerna till svagt fiktiviserade versioner av sig själv (alltid en författare, en rockstjärna och en målare som ska prata med varandra) hamnar någonstans mitt emellan det goda och det onda. Å ena sidan myntet är det ju givetvis ett ohyggligt tröttsamt manér. Å andra sidan är det precis det som gör att texten känns sann, att det känns skrivet rakt ur en befintlig situation, en verklighet, ett nu.

Ja, ni hör ju. Hela den här bloggtexten blev ju ännu ett kraschat försvar av min Lundell-konsumtion. Kanske går den helt enkelt inte att förklara. Jag skulle så gärna vilja avfärda honom som inget mer än en bilreseförströelse, Stockholm–Umeå, men även den lilla konkretiseringen vore förstås att ljuga.

Långblogg om Knasse, punken och skillnaden mellan snubben och verket

Mick eller Keith? Scharinska Villan, Umeå, november 2008.

David spelar på Kafé 44 ikväll.
Han släppte ju tidigare i höst sin halvåret försenade och enormt efterlängtade platta Pigs Lose, och jag har varit på vippen att skriva någon rockjournalistiskt svängigt här på bloggen om att »den är det bästa han gjort hittills som soloartist« och att han och hans kompband Overdrive »i år hoppat minst ett tre, fyra pinnhål uppåt«.
Men mänskan och artisten går inte att särskilja längre.
På ett plan känns det som om jag kan påstå att jag blir lika berörd av skivan nu som jag hade blivit för tiotalet år sedan, innan vi började umgås, innan vänskapen började gro. På ett annat är det ju givetvis helt befängt, och orimligt hypotetiskt, att ens försöka föreställa sig Tearing Through the Decades – i min mening plattans själva höjdpunkt, den så hjärtskärande skildringen av syskonskapet med storebrorsan – utan att känna både David och hans bror; utan att ha fått följa hans karriär och liv på nära håll de senaste sju åren; och utan att tänka på första gången jag fick höra låten, omixad, för snart ett och ett halvt år sedan, i den nedlagda gamla skola i byn Brände där den spelades in.

Intressant det där – skillnaden mellan folk man gillar och deras verk. Vissa polare man har ger man ju blanka fan i vad de sysslar med på dagarna, trots att man skulle ta en kula för dem om den möjligheten gavs. Det är som det där avsnittet i Vänner när alla plötsligt, efter typ tio år av vänskap, tittar upp ur lattemuggarna på Central Perk och inser att de inte har en aning om vad Chandler egentligen jobbar med.
Med David är det ju inte så, vår vänskap började ur relationen fanzineredaktör–hardcoremusiker. En gränsdragning som suttit i rätt bra genom åren, men som den senaste tiden mest blivit som en skön bardiskstory att dra om hur vi en gång träffades. (Även om David föredrar storyn om allra första gången vi möttes, mitt under Final Exits sista spelning, då jag i ett ögonblick av överpepp bestämde mig för att ur folkhavet spotta mjölkchocklad i ansiktet på den dåvarande veganen, varpå han drämmer till mig i nyckelbenet med micken så hårt att blåmärket satt kvar i veckor efteråt.)


Double D – Lyxzén och Sandström på svartklubben Verket.

Det är väl bara när jag ser honom tillsammans med Dennis som jag känner en viss distans, en viss förmåga att se det hela utifrån.
Jag lyckades befinna mig i Umeå precis den helgen då David och hans Overdrive hade releaseparty för Pigs Lose, nån gång i början av november. Det var på Scharinska Villan, numera en mysig rockbar med bedagat uppvuxna punkkids, och där var ju såklart en inte helt oäven ansamling av före detta hardcoremusiker och allehanda Umeå-profiler.
Lyckades bland annat stöta ihop med Fredrik Bäckström, som jag inte sett på år. En gång i tiden var han plågsamt porträtterad i första numret av mitt fanzine Flare, en annan gång var han den snubbe med vilken Refused-killarna (exklusive Dennis) under namnet TEXT spelade in den inofficiella uppföljaren till The Shape of Punk to Come, och i somras var han albumaktuell med en så vitt jag vet fin-fin men skamlöst odistribuerad och oomskriven EP.
Själva spelningen var fantastisk, det bästa jag sett med David någonsin (oops, där kom rockjournalismen in ändå). Det var något med att se honom på hemmaplan. I Stockholm är han alltid så aggressiv, vill sätta oss, publiken, på plats. I Umeå fanns det en annan trygghet, en kärlek i luften, och i något av mellansnacken talade han sig varm om alla sköna band, all kreativitet, som kommer ur staden för tillfället (med uppvärmarna, Two White Horses, som ett ypperligt exempel).

Och så under extranumret kom Dennis upp på scenen och gästsjöng. Och det var så härligt att se dem tillsammans, så skönt att se dem återförenade, båda numera fullt medvetna om varandras respektive egenheter och svagheter.
Det är i år tio år sedan Refused splittrades, och deras respektive karriärer sedan dess är tydliga bevis på vilka diametralt olika artister de är. David, som ägnade tre år åt att spela in en komplex temaskiva om sin morfar, är den allvarlige konstnären – musikaliskt geniförklarad men obekväm med medieuppmärksamheten. Allt medan Dennis, som typ två sekunder efter Refuseds uppbrott startade The (International) Noise Conspiracy, är den karismatiske uppviglaren, större i världen, Rick Rubins skyddsling – men betydligt mer begränsad i sin kreativa räckvidd.

Senare den natten, på Verket, något jag överimponerad upptäckte var en livs levande och fullt vital svartklubb nere vid Umeälven, återförenades de igen. Den här gången i deras nya old-school-hardcore-band AC4.
Och där, med svetten sipprande nedför de planschpepprade replokalsväggarna, var det svårt att inte se symboliken. Återföreningen, hur det gått varvet runt. Hur de blivit Hollywood-producerade och världsturnerande (Dennis), litterära konstnärssjälar och bygdebor (David), och ändå inte tappat kärleken till ursprunget, till punken och den lokala musikscenen. Som två ärrade farbröder, sist kvar på festen, fortfarande med hardcorehjärtat vilt bultande bakom en imaginär Minor Threat-t-shirt.

Ett något onyktert klipp från AC4-renset kan man kolla in här.
Och David Sandström Overdrive spelar, som sagt, ikväll på 44:an.

Så väntar vi på slutet

Träffade en reklamarkompis på bussen som sa att branschen börjat noja. Alla oroar sig för en förmodad förestående krasch, projektledarna kuvar sig för varje konto, varje kund, och allt tycktes handla om att håva in de slantar som finns tillgängliga. Snart kommer allt vara över.
Jag rekommenderade henne att inte läsa Joshua Ferris Then We Came To The End – alldeles nyligen utgiven på svenska med titeln Så fick vi se slutet.

Detta är ju något så ovanligt som en roman som utspelar sig på reklambyrå – mitt i stundande IT-krasch, no less. Med mina egna erfarenheter från samma miljöer under samma tidsperiod kändes den som en must-read. Men jag insåg ganska snabbt att just dessa situationer – den kollektiva nojan på det stora reklamkontoret – inte drabbade mig. Dels jobbade jag på en mindre byrå, dels var jag ju faktiskt den som sparkade folk, inte sparkades – vilket iochförsig är en alldeles egen och unik erfarenhet bara det.

Är en tredjedel in nu och undrar lite (det är ju som bekant alltid är en tredjedel in man har som starkast åsikter och mest intensiva tankegångar kring en bok): kommer den fortsätta såhär? Jag gillar den. Rolig. Välskriven på ett enkelt, lättillgänglig vis. Snyggt grepp att skriva i vi-form (även om persongalleriet kan bli något förvirrande). Men frågan är om det bara kommer vara ett gäng roliga anekdoter staplade på varandra, om än klädd i en snyggt virkad ramstory?
På en julfest i lördags fick jag två olika omdömen: en som hade tröttnat halvvägs och slutat läsa, och en som hade nått slutet och konstaterat att »den håller hela vägen«.

Jag håller ut. Dels för att bara själva titeln så snyggt säljer in »slutet« som den avgörande händelsen, och dels för att själva domedagstemat borde bädda för en skönt skadeglad massavrättning av de stackars reklamliven.

Obloggat: Logen

1981


2008

Obloggat

Utsikten från Blue Heights, strax ovanför Sunset Plaza. Foto: Agaton Ström.

Känns som om jag glömt bort hur man bloggar. Ingången, hur man överför impulsen till text.
Känns också viktigt att jag börjar igen.

På »Black Friday«, dagen efter Thanksgiving och USA:s största shoppingdag, blev en anställd på varuhuset Wal-Mart ihjältrampad av en shoppinghög hord av besökare. Jag vet inte om det stämmer, men nån sa att det var stackarn som ansvarade för att öppna dörrarna, de dörrar som måste bågnat av den väntade köpmobben.
Känns som något ur en urartad Simpsons-sketch.
Själv befann jag mig i baksätet på lillbrorsans BMW den dagen, körandes längs Pacific Coast Highway, på väg till ett eget shopping streak i varumärkesoutleten Camarillo. Köpte rea-på-rea-billiga J Crew-skjortor och gick mellan klädbutiker som såg ut som avfyrade smällkarameller: klädhögar som runnit ut på golvet, galgar som plockepinn under hyllorna.
Jag var i Los Angeles i två veckor. Delade min tid mellan Venice och Pacific Palisades. Den senare är en lugn villaförort strax norr om Santa Monica, ett slags Desparate Housewives-idyll, där husen är små men dyra, där varje nyklippt gräsmatta sportar en välplacerad Obama-kampanjskylt, och varje gathörn och uteservering är utsmyckad med någon vältränad hemmamamma på väg till yogan eller gymmet. Folk var sjukt vältränade. Om man såg en tjej på håll, gåendes nedför gatan, var det omöjligt att avgöra hennes ålder. Där man trodde sig se en fräsch trettionånting fick man istället en välsvarvad 58-åring.


Village Books, Pacific Palisades.

Jag hade läst ut Claire Messuds The Emperors Children på planet (jepp, slow reader, men jag klämde en Toby Young-bok mitt i), och hittade en mysig liten bokaffär på stadens enda lilla shoppinggata (sjukt liten, motsvarade, säg, valfri Norrländsk spökbys centralgata – Palisades är gjort för att bo i).
Köpte bland annat Joshua Ferris Then We Came To The End, Michael Chabons Yiddish Policemens Union, skribentantologin Telling True Stories, Annie Proulx novellsamling (!) Close Range och J.D. Salingers Catcher in the Rye. Flera av dem tack vare tips från mina få men trogna läsare.
Läser nästan bara amerikanskt nu, på amerikanska. Känns som om det svenska språket bara blivit jobb för mig – inte en läst rad utan en reflexmässig bedömning eller självbespegling. Att läsa på engelska fortfarande är något av en utmaning, det har fortfarande ett slags ungdomlig känsla av upptäckt. Dessutom är de amerikanska och engelska paperback-böckerna så mysiga och sträva, många med skönt frasiga och otrimmade sidkanter. Svenska pocketar är väl fortfarande att föredra framför bängliga hårdpärmar, men dess fjuttiga, nedskalade format gör knappast under för läsupplevelsen.


Equator Books, Venice.

Om Palisades var resans trygga tillflyktsort, en sovstad där man drog sig tillbaka till poolen och plasmateven, var Venice desto rivigare. Här har mycket hänt sedan mitt första LA-besök för elva år sedan.
Då var Venice ett ställe där man möjligtvis strosade längs boardwalken en turistig lördageftermiddag, men knappast vågade stanna i då mörkret fallit. I dag är stället fritt från gäng-shoot-outs (okej, nästan, det var nån som blev nedskjuten utanför nattklubben Main för några månader sedan), och snarare en samlingsplats för coola restauranger, barer och butiker. Att äta middag på Hal's på Abbot Kinney ger en skön storstadsvibrerade Brooklyn-känsla, medan samma gata dagtid utstrålar lika delar avslappnad strandlunk och medveten hipsterstil.
Man kan givetvis inte låta bli att känna sig som en statist i valfritt Californication-avsnitt. Som när jag klev in i den coola Equator Books, en sensibel konst-, arkitektur- och fotohandel, omnämnd i Wallpapers Los Angeles-guide, bara för att någon dag senare se den spela en central roll i nuvarande säsongens nionde avsnitt (ett av de bästa hittills).

I planet på vägen hem, efter att ha småfnissat mig igenom Mamma Mia i ett slags jetlaggad, transitförvirrad whiskyhaze, kom jag på mig själv att sakna bloggen. Jag bläddrade i anteckningsblocket och hittade några högst knapphändiga noteringar (»regn på Getty Center«, »mellanlandning i Atlanta: Obamas seger känns så påtaglig här«) och inte en enda färdigformulerad tanke. Och även om det också fanns en förtröstan i saknaden – en känsla av att upplevelsen faktiskt finns kvar, bloggad eller ej – så tänkte jag ändå försöka börja igen.


Gentrifieringsbevis: mitt bland de små, fallfärdiga strandvillorna i Venice Beach byggs det modern villaarkitektur.