Hopp om Slussen

Arkitektkontoret Nyréns vinnande förslag från 2004, på vilket vi i framtiden kan få se en skapelse signerad Norman Foster eller Jean Nouvel.

Varje morgon promenerar jag förbi eländet. I skrivande stund är Slussen i så illa skick att den tragiska betongkanelbullen börjar se ut som en sjangserad favelastuga. Lappad och lagad på minsta plätt, asfalt ovanpå gatsten, stora hål i marken, blottade balkar som ska renoveras för att hela härligheten inte ska sjunka ner i Strömmen, Regalskeppet Vasa-style!
Fram till 1 november kommer det nuvarande lagningsbygget pågå. Det finns med andra ord innan dess inget hopp om att trafikkaoset ska avta, eller att en bussresa Tjärhovsplan–Stureplan ska ta mindre än 20 minuter.
Det är med bakgrund av detta glåmiga vardagsproblem, för att inte tala om de mångåriga turerna kring den kommande helrenoveringen, som den här nyheten i dagens DN Kultur kom som ett hoppfullt ljus i tunneln.
I den aktuella tävlingen om Slussens utformning – att alltså bygga något spännande ovanpå Nyréns vinnande förslag från 2004, från vilken trafiklösningen behålls – är alltså världskändisarna tillika stjärnarkitekterna Norman Foster och Jean Nouvel med och bidrar.
Detta är det mest glädjande jag hört i Slussen-utvecklingen sedan de avfärdade katastrofförslaget »Nybyggt bevarande« och den naivt nostalgiska idén om att försöka återskapa den nuvarande karusellen.
Men det är också lite förvånande. I snacket kring Stadsbibliotekets utbyggnad borta vid Odenplan var en av invändningarna att just en tävling inte lockar till sig de världsledande arkitekterna (varför många också menar att slutresultatet där blev ett slags bottenskrapsbyggnad). Här är verkar dock skillnaden vara att endast 18 kontor kom med bidrag (Stadsbiblioteket lockade ju typ 1 500), vilket får en att misstänka att de bjudits in.
Särskilt spännande är att Norman Foster, just nu mest upptagen med att bygga fantasibyggnader och utopiska stadsdelar i Kazakstan och Abu Dhabi, är med och spelar. Slussen är garanterat ett mindre projekt för engelsmannen, men det räcker med att bläddra i portfolion på hans hemsida för att inse att det kan bli något utöver det vanliga, särskilt i vår på spännande arkitektur svältfödda huvudstad.
Nu undrar jag bara: när får vi se förslagen? Det framgick inte av DN:s text.

»Arkitekturen måste få vara diktatorisk. Man kan inte bara springa runt och fråga folk vad de tycker hela tiden.« – Thomas Sandell

Iaktagelser i Stockholm

Kvarteret Tallspinnaren i Hammarbyhöjden, cirka 1940-tal.

I fredags tog jag tunnelbanan några stationer söderut och landade i ett försommarhärligt Hammarbyhöjden, även kallad »den vita staden«, uppförd under 1930-talet som reaktion på Alva och Gunnar Myrdals förespråkande av hyreshusområden utanför innerstaden, och i vilken min gode vän och ständige consigliere D förskaffat sig en ny lägenhet.
»Välkommen till andra sidan bron«, sa han, med handen på barnvagnshandtaget, och jag förstod genast att det var en blinkning åt en annan bro, i en annan storstad, över till en annan förort – Brooklyn.
Vi åt köttbullar på Finn Malmgrenska Krogen, med nedgående sol och fredagskänsla i kvarteren, och jag fick veta att bostadspriserna stiger och att Hammarbyhöjden har flest förstföderskor i hela Stockholm. I nästa stund spatserade mycket riktigt en rundmagad 30-nånting förbi.
Jag kan förstå varför. Lugnet, lummigheten och närheten till stan kan nog locka ett och annat nyblivet innerstadspar i jakt på större lägenhet och rogivande omgivningar. Än är jag inte där själv, men med fredagkvällens erfarenhet i bagaget måste jag ändå hålla Hammarbyhöjden – med de sockervita funkishusen och den häpnadsväckande utsikten över Globen, träddungarna och Skarpnäcks tunnelbanekluster – som en av stans allra härligaste förorter.

Från nyupptäckt till återseende. I lördags, efter en födelsedagsbrunch vid Vanadisplan, fick jag återse mitt kära gamla Vasastan, som jag nuförtiden alltmer sällan sätter min fot i. För att ta vara på tillfället tog jag en kaffe på Ritornos uteservering – samma stammisar, samma gamla nysommarkänsla – innan jag klev in på min trotjänare Seriegrossisten på Upplandsgatan.
Mycket riktigt, här hittar man fortfarande aktuella magasin till överkomliga priser. På så sätt kompletterar den sin motsvarighet på Söder, den långt mer välsorterade men mindre dagsaktuella Serieslussen på St Paulsgatan. Fyndade senaste numret av Wallpaper, Lars Norén-numret av tidningen Vi, samt marsnumret av Men's Vogue, denna favvotidning som med sina 99 kronor på Press Stop ändå alltid tar emot att köpa.
På Seriegrossisten: 80 kronor för rasket. Värt.

Och så en söndag i Hornstull. Kvartersloppis och eftermiddagsöl på Lasse i parken. Tycker fortfarande att detta återvinningsevent är något av det mest inspirerande man kan uppleva i den här stan, men det blev inte mycket köpt. Det var lite väl många barnleksaker, överblivna VHS:er och gamla Ikea-möbler på de där trottoarerna.
Vore det inte ett mäktigt experiment om denna loppmarknad anordnades i varenda stadsdel? Hur annorlunda skulle inte utbudet vara i Vasastan? Eller på Östermalm?

Till sist: Den här essän – om hur man grävt fram rekvisita från Cecile B Demilles klassiska stumfilmsepos De tio budorden ur den kaliforniska öknen – kan vara den bästa understreckaren om film jag läst. Skriven av en... professor i arkeologi!

Mera Sex!

I dag ligger en utvecklad, förädlad och förlängd version av min Sex and the City-bloggning på Weird Science.

Varför man älskar The New Yorker

30 654 tecken om en av människans värsta vedermödor: bakfyllan!

I just figured it the fuck out

Iron man är den mest vuxna seriefilmatisering jag sett. Helt befriad från sina genrekollegors tonårskladdiga coming-of-age-historier.
– Jag skriver jag om Iron Man på Weird Science i dag.

I samband med detta passar jag på att bjuda på det här årsgamla Esquire-porträttet på Robert Downey Jr. En av de mest energiska magasinstexter jag någonsin läst, som bättre än någon annan fångat Downeys hispiga, högintensiva personlighet, samt lyckats återge exakt hur han pratar:

"Lemme tell ya what's happenin'," says Downey, " 'cuz I just figured it the fuck out. We're goin' to the Chateau--we'll go in the lobby there. We gotta be up the street in a couple hours. This gives us time--time that we require."

Beard bands

»I like Beach Boys. Eagles. Bee Gees.
Beard bands.«
– Sébastien Tellier på presskonferens i Belgrad.
Plötsligt fick jag nästan lust att se ESC-spektaklet.

He's just not that into you!

King och Parker peppar on set.

De senaste dagarna har jag, högst omedvetet men helt ohämmat, på jobbfester och luncher, börjat prata exalterat om den kommande Sex and The City-filmen – mer så än om någon annan film på sistone, Iron Man och Indy inkluderade, och så till den grad att kvinnliga kollegor bett mig hålla käften.
Och jag har blivit tvingad att inse att jag nog ser serien som en av de absolut bästa genom tiderna, för att inte säga den allra bästa efter Vita huset.
Sex and the City har förmodligen betytt mer för min bild av New York än någon annan enskild företeelse (Woody Allen har jag fattat på riktigt först under senaste året, en så senkommen insikt att det kräver ett eget blogginlägg). Att leva med en serie under så lång tid, som i varje avsnitt utspelar sig i autentiska Manhattanmiljöer – det är klart att det sätter sina spår. Finns det för övrigt någon annan serie som använder sig så mycket av själva staden? Skulle vara Entourage då.
Jag och min Brooklyn-boende kusin A brukar prata lika nördigt om Sex and The City som vi gjorde om Simpsons för tio år sedan. En av hans favoritanekdoter utspelar sig efter Mr. Bigs flytt till Kalifornien, då Big berättar för Carrie att han besökt ett köpcentrum.
»You went to the mall?!« häpnar Carrie, varpå Big svarar:
»Yes, I live in America now.«

Anyways, peppet på filmen kan med fördel näras genom att läsa den här Entertainment Weekly-storyn, och Apple har ju trailern.

Läs- och länkvärt

Pascal Dangin har koll på kurvorna.

Den här New Yorker-artikeln (omskriven här) om Pascal Dangin, världens främste fotoretuscherare, som fixar finnar och svarvar benen på filmstjärnor och fotomodeller, var mycket läsvärd. En kittlande insikt i magasinsvärldens mer oomtalade delar.
Det som var mest fascinerande var hur den här killen, som aldrig blir bylinekrediterad i tidningarna han jobbar för (i princip alla stora: Vanity Fair, Vogue, W, y'nameit), ändå verkar ha en sådan oerhörd makt över slutresultatet. Hur vissa fotografer helt enkelt bara lassar över ett gäng råfiler för honom att fixa till, skala om och ändra färgställningar på. Eller hur han faktiskt sitter med, som nån sorts assistant director, på vissa photoshoots för att hjälpa fotografen med vinklar och disposition. Eller hur han lägger till hela bakgrunder i vissa bilder – bestående av, till exempel, en parisisk gata, som givetvis även den är retuschad och tillfixad, breddad och uppimpad med en neonskylt.
Också kul att läsa om hans källargrotta till arbetsrum, där han jobbar sent inpå nätterna och som han kallar Las Vegas, »because it’s always the same weather, it’s always the same time. It’s always seventy degrees. If it rain, shine, snow, we don’t know.«

***

Anna Hellsten är tillbaka. Jag vet att jag dissade henne för sina ständiga brasklappar i ett inlägg för drygt ett år sedan, och kanske är det just det hon syftar på i inledningen av sin bloggcomeback, men det spelar ingen roll. Det var så underbart att läsa henne igen. I sina bästa stunder, med sina långa stycken och ringlande meningar, är hon verkligen en svensk Joan Didion.
Anna, kom tillbaka snart igen.

***

Karin Rebas, som har bra drag i bloggen nuförtiden, visar ett hysteriskt roligt och likaledes skrämmande O'Reilly-klipp, där han hävdar, helt uppenbart utan grund, att »the institution of marriage in Sweden has collapsed!«

Utanför lådan

Vinklade bostadshus i Gångsätra, ett av många orealiserade husprojekt av Anders Wilhelmson

Märker att min syn på arkitektur förmodligen är den som anses vara »populistisk«. Jag går igång på galna excentriker och det uppenbart iögonfallade. Men det är ju så svårt att inte älska en galenskapare som Anders Wilhelmson, en av Sveriges mest intressanta och minst byggda arkitekter, som kallat Stockholm för »Europas Gävle« och liknat det vid ett »pudrat lik«!
Svd hade en story om honom i går.
I julas skrev han ett DN-inlägg i debatten om Stadsbiblioteket, där han snabbt avfärdade det vinnande förslaget som en »banal glaslåda« för att sedan gå in på ett långt out-of-the-box-resonemang om Gunnar Asplunds irrelevans i en modern, digital bibliotekskultur.
Ur led, i tiden – typ.

För sent

Underbar dokumentär på SVT2 ikväll om Christos och Jeanne-Claudes storslagna konstinstallation The Gates i Central Park, där de placerade ut 7 503 orangea metallställningar längsmed 37 kilometer gångväg. 26 år och 20 miljoner dollar plöjde de ner i projektet, som passerade tre eller fyra borgmästare innan Bloomberg till slut godkände det 2005.
Bäst var uteliggaren som i slutet av dokumentären förklarade, som svar på varför Christo inte använde pengarna till något annat, typ mat till nödställda, att »this feeds the soul«. För att inte tala om killen som fick slutordet: »personligen föredrar jag paraplyer, but this was alright.«
Jag besökte New York första gången två månader efter The Gates plockades ner i slutet på februari 2005, vilket, inser jag nu, efter att ha förstått vidden av projektet, var exakt två månader för sent.