Schnabels storhetsvansinne förför

Fashioschnabelt bygge.

I fredags, första kvällen i London, hamnade vi på en bar på Conduit Street i Soho som heter Sketch. Säkert välkänt för de inbitna, stället har väl funnits några år, men för mig var det en ny, trevlig bekantskap (tills jag nu googlar hemsidan och inser att jag i alla fall varit där inne).
Stället hade en stor och stimmig restaurangavdelning, en hysteriskt underhållande toalettavdelning – bestående av ett hav av ett dussin äggliknande toalettbås – samt en dunkelt inredd bar som förde tankarna till Julian Schnabels inredning av Gramercy Park Hotel i New York. Inte lika stilfullt, inte lika dyrt, råare, med mer vintagemöbler – bland annat en stor, poppig takkrona bestående av 15–20 svarta skrivbordslampor. Men någonstans fanns där samma känsla: mörkt, murrigt, självaste antitesen till det vita, ljusa och modernt skandinaviska.

Jag hade detta i tankarna när jag kom hem, öppnade Hollywood-numret av Vanity Fair och fann ett stort reportage om Julian Schnabels nya, flammigt röda och redan innan färdigställandet omdiskuterade hus i Greenwich Village i New York. Ett stort, excentriskt palats i full paritet med dess stora, excentriska renässansmänniska till upphovsman.
Och jag kan... inte... få... huset... ur mitt huvud.
Det är liksom drömmen om ett eget, storslaget loft upphöjt i hundra. Fullt med råa ytor, modern konst och en galenskap (rosa väggar!), en fullskalig egocentrism (egen konst på väggarna!) till arkitektur och inredning man inte kan annat än älska.
Det är något ohämmat med den där mannen – ni kanske minns att han somnade mitt under en intervju med Kobra i höstas – som kommer fram i huset. Karln har alltså byggt ett sju våningar högt hus på sin gamla fabrikslokal – en lokal som, vid sidan om att tidigare ha varit ett stall och en parfymfabrik, Schnabel fick tipsad till sig av Roy Lichtenstein – mallat efter ett kapell i Italien han såg som 25-åring, med kakel från tre världsdelar och en nonchalant hängd Picasso på väggen, köpt under en svår skiljsmässoperiod på åttiotalet. Schnabel själv har givetvis sitt eget boende där, Richard Gere har enligt uppgift köpt en av husets lägenheter för en okänd summa pengar.
När jag ser bilderna tänker jag på just det där vita, ljusa och skandinaviska – den tradition som man själv är slav under, med både dess goda och onda egenskaper. Och jag börjar undra om jag jag inte lever i fel land, eller åtminstone efter fel estetiska ideal.

Kolla in fler bilder på huset här.
UPDATE: Hela storyn här.

Not a good boy

Första livstecknet på David Sandström Overdrives sju månader långa inspelningssession på gården i Brände har läckts ut på den här adressen, komplett med vidhängade rockvideo och aktuell bild artisten där han, som han låter hälsa via sms, »har en blåtira efter att ha svimmat på fyllan«.

Nystart?

Sådärja! Behöver bara finjustera placeringen på anslagstavlan.

En särskild någon har uttryckt en särskild önskan om att jag ska börja skriva på den här bloggen igen.
Antar att det är en anledning så god som någon.
Men så minns jag var jag försökte säga till en fellow blogger, på ett födelsedagskalas som hölls av en annan fellow blogger för dennes treårsjubilerande blogg: jag fick frågan varför jag inte bloggade längre, och jag försökte förklara, såsom jag försökt förklara för mig själv så många gånger, att den tappat sin funktion, sitt syfte.
När jag började blogga, det är väl snart tre år sedan, ville jag bli läst, bli upptäckt, bli inbjuden till den värld av yrkesmässigt skrivande som jag sedan dess fått nycklarna till.
Bloggandet här är inte en del av min yrkesroll, det är inget jag tjänar pengar på, inget jag indirekt får frilansuppdrag på. Jag har inget varumärke att bygga, ingen roman som ska säljas, ingen huvudverksamhet kring vilken bloggen kan fungera som ett kittlande bakom-kulisserna-fönster. Och sedan flytten till Weird Science har jag inget konkret ämne att nörda ner mig i.
Allt bloggande det senaste året, de 53 inläggen jag skrivit (en i veckan!), har bara varit tappra försök att upprätthålla något, upprätthålla den här bilden av mig själv som en del av denna gemenskap, denna subkultur, nördighet, whathaveyou.
Men det fanns en anledning jag hela tiden återvände till för att motivera upprätthållandet: att jag skrev, att jag faktiskt hade ett utrymme där jag fick skriva, låta mig inspireras, skriva lustfyllt, leka med språket, breda ut mig – och bli läst.
Och det är också en anledning, kanske bättre än de flesta.

Pust.
Alright.
Behövde väl få ur mig det där.

Jag åker till London på fredag. Har en vän som bor i Notting Hill som jag kommer besöka.
Mitt London-hat är dokumenterat vid det här laget. Den där känslan av att jag inte hör hemma där, i det där kynnet, bland de där fräknarna, den där smutsen, det där deprimerande teglet som bildar ändlösa rader av radhus i gudsförgätna förorter man ser från fönstret på tåget in från Gatwick.
Det var i alla fall vad jag än en gång tänkte när jag var där, som en liten preview, på ett över-dagen-jobb för tre veckor sedan.
Sen fick jag se Notting Hill, fick äta middag med min vän en torsdagkväll på Electric på Portobello Road, äta frukost på nån organisk kaffebar med trådlöst internet runt hörnet från hans lägenhet. Jag fick, kort sagt, se ett London jag inte riktigt fått uppleva förut.
Och jag insåg: min bild av London har nog förstörts, ganska gravt, av de där första gångerna man var där, kring nitton-tjugo, när man hade polare som just flyttat dit, fresh outta gymnasiet, och som bodde i just såna nedgångna tegelhelveten i innerstadens ytterkanter. Det var liksom mögliga heltäckningsmattor, rosslande avloppsrör, hopplöst trånga trappuppgångar och inrökta kvarterspubar hela vägen till bakfyllan.
Sist Lokko bodde i London, nån gång på nittiotalet, skrev han en krönika i Svenskan om just detta: den londonska sunkigheten. Kort därpå flyttade han hem till Stockholm igen.
Ja, ni fattar. Vissa bilder är helt enkelt svåra att tvätta bort. Men med en fin förhandstitt på de där sagovita viktorianska husen i det filmiskt mysigt myllriga Notting Hill känns det som om jag kan komma att försonas med staden.
Även om jag inte försonas med kynnet.

Ni märker att jag brer ut mig. Det känns lyxigt.

Så var har hänt sedan sist?
Well, jag har sett Springsteen på Globen, sett fjällen i december och skrivit om det, sett Umeå tillsammans med min kusin från New York som inte varit där på sex år.
Jag har köpt ett nytt soffbord, satt upp nya hyllor och en efterlängtad anslagstavla ovanför skrivbordet i hallen – just anslagstavlan var viktig, har drömt om en anslagstavla i flera år, och drömmer fortfarande om att förvandla en hel vägg till en enda stor, korkklädd moodboard.
Jag har skaffat skägg.
Jag har läst Måns Ivarssons Lundell-biografi, påbörjat ännu en Michael Chabon-bok och sträckläst Joan Didions The Year of Magical Thinking. Jag har blivit mäkta irriterad på den här kulturskribenten som hade mage att kritisera Didion för att hon är »estetiskt oantastlig« – som om det vore något negativt att verkligen, av hela sitt väsen, behärska språket, som om det inte vore något eftersträvansvärt.
Jag har lovat mig själv att sluta köpa pocket, läsa fler böcker, bara läsa på engelska – vilket jag tycks hålla. Jag har facebookat, blivit hooked på inredningsbloggar som den här, prisat de välvilliga själar som gjorde RSS-läsaren NetNewsWire gratis.
Jag har lekt med gudsonen, lekt med tankar på en ny framtid, blivit smått galen av de tankarna.
Och, just det, jag har träffat en särskild någon.
Here's to you.

»Livet är att stå till svars inför det barn man en gång var.«
– Kristina Lugn, Babel Special