Uffe

Åkte småbarnsbil upp till Umeå på juldagen, till bredden fullproppad med klappar och kids, och tog död på i alla fall hälften av timmarna genom att läsa de första 70 sidorna av Ulf Lundells Vädermannen.
Alldeles utmärkt förströelse visade det sig. Det går ju utan problem att liksom sömnigt låta ögonen vila sig genom hans långa, ringlande meningar, och eftersom han ständigt återupprepar både form och tematik gör det ju inget om man råkar dagdrömma sig igenom några kapitel.
Dessutom består boken till femtio procent av långa, om än vackra, beskrivningar av just väder, vilket måste sägas vara dess unikitet. Den är som om man tvingat Kerouac göra en rewrite av SMHI:s hemsida.

Knepigt ämne det här med Uffe. Jag gjorde ett ärligt försök att i en Facebook-diskussion för något halvår sedan förklara för en bloggkompis varför jag tyckte om honom så mycket. Gick väl sådär, ärligt talat.
Att försöka förklara sin Lundell blir ju alltid en enda stor brasklapp.

Såg honom live i höstas på Cirkus. Lyckades genom en vän själ få tag på några sista minuten-biljetter efter att ha läst i DN att han skulle sluta turnera. Ett par veckor senare hade han tillkännagivit 2009 års omfattande sväng genom Sverige.
Spelningen var bra, bitvis helt enormt bra. Förutom att man fick några favvolåtar serverade (en mycket vacker Jag saknar dig, bland annat) var det najs att höra honom leverera några ordentliga mellansnack i den första, akustiska delen av spelningen. Inte sällan var mellansnacken, de gamla turnéhistorierna och iaktagelserna av finanskrisen, bättre än låtarna som följde.
Men, och det här är stora mennet, det var ju bara hälften av den tre timmar långa spelningen som var så där enormt bra. I den andra hälften var han ytterst tveksam, som en parodi på sig själv. När han stönande drog sin skrattretande rad från den där knullskivan Ok, baby, ok – »Kom över hit älskling och ge mej lite av din feminism« – var det verkligen ingen i salongen som hakade på.
Det är någonstans här det blir så svårt att fånga honom. Jag har i perioder tyckt att det funnits en styrka i hans konsekvens, hans kompromisslösa sätt att ge blanka fan i vad folk tycker och tänker om honom – där hans koncept att »ta död på karriären« genom att släppa tre plattor på mindre än ett år var det ultimata metaskämtet.
Men ibland måste man stanna upp och undra: är det värt det?

Just den där fifty-fifty-grejen går ju att applicera på allt han gör, även böckerna. Har väl läst rätt många, om inte de flesta, vid det här laget. Friheten, som jag sjukt nog läste i 20-årsåldern och identifierade mig med, kom att betyda rätt mycket för min egen syn på litteratur och skrivande. Den blev på sätt och vis min ingång till böcker: stockholmsromantiken, jag-perspektivet, de enorma ordförrådet, själva öset och miljöbeskrivningarna.
Men om man orkat ta sig igenom uppföljarna inser man snart att man får ta det goda med det onda. Språket och humorn med gubbjargongen och de knapphändiga kvinnoskildringarna.
Och hans sätt att ständigt göra figurerna i böckerna till svagt fiktiviserade versioner av sig själv (alltid en författare, en rockstjärna och en målare som ska prata med varandra) hamnar någonstans mitt emellan det goda och det onda. Å ena sidan myntet är det ju givetvis ett ohyggligt tröttsamt manér. Å andra sidan är det precis det som gör att texten känns sann, att det känns skrivet rakt ur en befintlig situation, en verklighet, ett nu.

Ja, ni hör ju. Hela den här bloggtexten blev ju ännu ett kraschat försvar av min Lundell-konsumtion. Kanske går den helt enkelt inte att förklara. Jag skulle så gärna vilja avfärda honom som inget mer än en bilreseförströelse, Stockholm–Umeå, men även den lilla konkretiseringen vore förstås att ljuga.