Så väntar vi på slutet

Träffade en reklamarkompis på bussen som sa att branschen börjat noja. Alla oroar sig för en förmodad förestående krasch, projektledarna kuvar sig för varje konto, varje kund, och allt tycktes handla om att håva in de slantar som finns tillgängliga. Snart kommer allt vara över.
Jag rekommenderade henne att inte läsa Joshua Ferris Then We Came To The End – alldeles nyligen utgiven på svenska med titeln Så fick vi se slutet.

Detta är ju något så ovanligt som en roman som utspelar sig på reklambyrå – mitt i stundande IT-krasch, no less. Med mina egna erfarenheter från samma miljöer under samma tidsperiod kändes den som en must-read. Men jag insåg ganska snabbt att just dessa situationer – den kollektiva nojan på det stora reklamkontoret – inte drabbade mig. Dels jobbade jag på en mindre byrå, dels var jag ju faktiskt den som sparkade folk, inte sparkades – vilket iochförsig är en alldeles egen och unik erfarenhet bara det.

Är en tredjedel in nu och undrar lite (det är ju som bekant alltid är en tredjedel in man har som starkast åsikter och mest intensiva tankegångar kring en bok): kommer den fortsätta såhär? Jag gillar den. Rolig. Välskriven på ett enkelt, lättillgänglig vis. Snyggt grepp att skriva i vi-form (även om persongalleriet kan bli något förvirrande). Men frågan är om det bara kommer vara ett gäng roliga anekdoter staplade på varandra, om än klädd i en snyggt virkad ramstory?
På en julfest i lördags fick jag två olika omdömen: en som hade tröttnat halvvägs och slutat läsa, och en som hade nått slutet och konstaterat att »den håller hela vägen«.

Jag håller ut. Dels för att bara själva titeln så snyggt säljer in »slutet« som den avgörande händelsen, och dels för att själva domedagstemat borde bädda för en skönt skadeglad massavrättning av de stackars reklamliven.