Obloggat

Utsikten från Blue Heights, strax ovanför Sunset Plaza. Foto: Agaton Ström.

Känns som om jag glömt bort hur man bloggar. Ingången, hur man överför impulsen till text.
Känns också viktigt att jag börjar igen.

På »Black Friday«, dagen efter Thanksgiving och USA:s största shoppingdag, blev en anställd på varuhuset Wal-Mart ihjältrampad av en shoppinghög hord av besökare. Jag vet inte om det stämmer, men nån sa att det var stackarn som ansvarade för att öppna dörrarna, de dörrar som måste bågnat av den väntade köpmobben.
Känns som något ur en urartad Simpsons-sketch.
Själv befann jag mig i baksätet på lillbrorsans BMW den dagen, körandes längs Pacific Coast Highway, på väg till ett eget shopping streak i varumärkesoutleten Camarillo. Köpte rea-på-rea-billiga J Crew-skjortor och gick mellan klädbutiker som såg ut som avfyrade smällkarameller: klädhögar som runnit ut på golvet, galgar som plockepinn under hyllorna.
Jag var i Los Angeles i två veckor. Delade min tid mellan Venice och Pacific Palisades. Den senare är en lugn villaförort strax norr om Santa Monica, ett slags Desparate Housewives-idyll, där husen är små men dyra, där varje nyklippt gräsmatta sportar en välplacerad Obama-kampanjskylt, och varje gathörn och uteservering är utsmyckad med någon vältränad hemmamamma på väg till yogan eller gymmet. Folk var sjukt vältränade. Om man såg en tjej på håll, gåendes nedför gatan, var det omöjligt att avgöra hennes ålder. Där man trodde sig se en fräsch trettionånting fick man istället en välsvarvad 58-åring.


Village Books, Pacific Palisades.

Jag hade läst ut Claire Messuds The Emperors Children på planet (jepp, slow reader, men jag klämde en Toby Young-bok mitt i), och hittade en mysig liten bokaffär på stadens enda lilla shoppinggata (sjukt liten, motsvarade, säg, valfri Norrländsk spökbys centralgata – Palisades är gjort för att bo i).
Köpte bland annat Joshua Ferris Then We Came To The End, Michael Chabons Yiddish Policemens Union, skribentantologin Telling True Stories, Annie Proulx novellsamling (!) Close Range och J.D. Salingers Catcher in the Rye. Flera av dem tack vare tips från mina få men trogna läsare.
Läser nästan bara amerikanskt nu, på amerikanska. Känns som om det svenska språket bara blivit jobb för mig – inte en läst rad utan en reflexmässig bedömning eller självbespegling. Att läsa på engelska fortfarande är något av en utmaning, det har fortfarande ett slags ungdomlig känsla av upptäckt. Dessutom är de amerikanska och engelska paperback-böckerna så mysiga och sträva, många med skönt frasiga och otrimmade sidkanter. Svenska pocketar är väl fortfarande att föredra framför bängliga hårdpärmar, men dess fjuttiga, nedskalade format gör knappast under för läsupplevelsen.


Equator Books, Venice.

Om Palisades var resans trygga tillflyktsort, en sovstad där man drog sig tillbaka till poolen och plasmateven, var Venice desto rivigare. Här har mycket hänt sedan mitt första LA-besök för elva år sedan.
Då var Venice ett ställe där man möjligtvis strosade längs boardwalken en turistig lördageftermiddag, men knappast vågade stanna i då mörkret fallit. I dag är stället fritt från gäng-shoot-outs (okej, nästan, det var nån som blev nedskjuten utanför nattklubben Main för några månader sedan), och snarare en samlingsplats för coola restauranger, barer och butiker. Att äta middag på Hal's på Abbot Kinney ger en skön storstadsvibrerade Brooklyn-känsla, medan samma gata dagtid utstrålar lika delar avslappnad strandlunk och medveten hipsterstil.
Man kan givetvis inte låta bli att känna sig som en statist i valfritt Californication-avsnitt. Som när jag klev in i den coola Equator Books, en sensibel konst-, arkitektur- och fotohandel, omnämnd i Wallpapers Los Angeles-guide, bara för att någon dag senare se den spela en central roll i nuvarande säsongens nionde avsnitt (ett av de bästa hittills).

I planet på vägen hem, efter att ha småfnissat mig igenom Mamma Mia i ett slags jetlaggad, transitförvirrad whiskyhaze, kom jag på mig själv att sakna bloggen. Jag bläddrade i anteckningsblocket och hittade några högst knapphändiga noteringar (»regn på Getty Center«, »mellanlandning i Atlanta: Obamas seger känns så påtaglig här«) och inte en enda färdigformulerad tanke. Och även om det också fanns en förtröstan i saknaden – en känsla av att upplevelsen faktiskt finns kvar, bloggad eller ej – så tänkte jag ändå försöka börja igen.


Gentrifieringsbevis: mitt bland de små, fallfärdiga strandvillorna i Venice Beach byggs det modern villaarkitektur.