Långblogg om Knasse, punken och skillnaden mellan snubben och verket

Mick eller Keith? Scharinska Villan, Umeå, november 2008.

David spelar på Kafé 44 ikväll.
Han släppte ju tidigare i höst sin halvåret försenade och enormt efterlängtade platta Pigs Lose, och jag har varit på vippen att skriva någon rockjournalistiskt svängigt här på bloggen om att »den är det bästa han gjort hittills som soloartist« och att han och hans kompband Overdrive »i år hoppat minst ett tre, fyra pinnhål uppåt«.
Men mänskan och artisten går inte att särskilja längre.
På ett plan känns det som om jag kan påstå att jag blir lika berörd av skivan nu som jag hade blivit för tiotalet år sedan, innan vi började umgås, innan vänskapen började gro. På ett annat är det ju givetvis helt befängt, och orimligt hypotetiskt, att ens försöka föreställa sig Tearing Through the Decades – i min mening plattans själva höjdpunkt, den så hjärtskärande skildringen av syskonskapet med storebrorsan – utan att känna både David och hans bror; utan att ha fått följa hans karriär och liv på nära håll de senaste sju åren; och utan att tänka på första gången jag fick höra låten, omixad, för snart ett och ett halvt år sedan, i den nedlagda gamla skola i byn Brände där den spelades in.

Intressant det där – skillnaden mellan folk man gillar och deras verk. Vissa polare man har ger man ju blanka fan i vad de sysslar med på dagarna, trots att man skulle ta en kula för dem om den möjligheten gavs. Det är som det där avsnittet i Vänner när alla plötsligt, efter typ tio år av vänskap, tittar upp ur lattemuggarna på Central Perk och inser att de inte har en aning om vad Chandler egentligen jobbar med.
Med David är det ju inte så, vår vänskap började ur relationen fanzineredaktör–hardcoremusiker. En gränsdragning som suttit i rätt bra genom åren, men som den senaste tiden mest blivit som en skön bardiskstory att dra om hur vi en gång träffades. (Även om David föredrar storyn om allra första gången vi möttes, mitt under Final Exits sista spelning, då jag i ett ögonblick av överpepp bestämde mig för att ur folkhavet spotta mjölkchocklad i ansiktet på den dåvarande veganen, varpå han drämmer till mig i nyckelbenet med micken så hårt att blåmärket satt kvar i veckor efteråt.)


Double D – Lyxzén och Sandström på svartklubben Verket.

Det är väl bara när jag ser honom tillsammans med Dennis som jag känner en viss distans, en viss förmåga att se det hela utifrån.
Jag lyckades befinna mig i Umeå precis den helgen då David och hans Overdrive hade releaseparty för Pigs Lose, nån gång i början av november. Det var på Scharinska Villan, numera en mysig rockbar med bedagat uppvuxna punkkids, och där var ju såklart en inte helt oäven ansamling av före detta hardcoremusiker och allehanda Umeå-profiler.
Lyckades bland annat stöta ihop med Fredrik Bäckström, som jag inte sett på år. En gång i tiden var han plågsamt porträtterad i första numret av mitt fanzine Flare, en annan gång var han den snubbe med vilken Refused-killarna (exklusive Dennis) under namnet TEXT spelade in den inofficiella uppföljaren till The Shape of Punk to Come, och i somras var han albumaktuell med en så vitt jag vet fin-fin men skamlöst odistribuerad och oomskriven EP.
Själva spelningen var fantastisk, det bästa jag sett med David någonsin (oops, där kom rockjournalismen in ändå). Det var något med att se honom på hemmaplan. I Stockholm är han alltid så aggressiv, vill sätta oss, publiken, på plats. I Umeå fanns det en annan trygghet, en kärlek i luften, och i något av mellansnacken talade han sig varm om alla sköna band, all kreativitet, som kommer ur staden för tillfället (med uppvärmarna, Two White Horses, som ett ypperligt exempel).

Och så under extranumret kom Dennis upp på scenen och gästsjöng. Och det var så härligt att se dem tillsammans, så skönt att se dem återförenade, båda numera fullt medvetna om varandras respektive egenheter och svagheter.
Det är i år tio år sedan Refused splittrades, och deras respektive karriärer sedan dess är tydliga bevis på vilka diametralt olika artister de är. David, som ägnade tre år åt att spela in en komplex temaskiva om sin morfar, är den allvarlige konstnären – musikaliskt geniförklarad men obekväm med medieuppmärksamheten. Allt medan Dennis, som typ två sekunder efter Refuseds uppbrott startade The (International) Noise Conspiracy, är den karismatiske uppviglaren, större i världen, Rick Rubins skyddsling – men betydligt mer begränsad i sin kreativa räckvidd.

Senare den natten, på Verket, något jag överimponerad upptäckte var en livs levande och fullt vital svartklubb nere vid Umeälven, återförenades de igen. Den här gången i deras nya old-school-hardcore-band AC4.
Och där, med svetten sipprande nedför de planschpepprade replokalsväggarna, var det svårt att inte se symboliken. Återföreningen, hur det gått varvet runt. Hur de blivit Hollywood-producerade och världsturnerande (Dennis), litterära konstnärssjälar och bygdebor (David), och ändå inte tappat kärleken till ursprunget, till punken och den lokala musikscenen. Som två ärrade farbröder, sist kvar på festen, fortfarande med hardcorehjärtat vilt bultande bakom en imaginär Minor Threat-t-shirt.

Ett något onyktert klipp från AC4-renset kan man kolla in här.
Och David Sandström Overdrive spelar, som sagt, ikväll på 44:an.