Fitz

»So we beat on, boats against the current,
borne back ceaselessly into the past.«
– F. Scott Fitzgerald, The Great Gatsby

Hade tänkt skriva något långt och svepande om sommaren, om hur oundvikligt obarmhärtigt det är att återvända till storstaden och kontorsplatsen efter att i två veckor ha låtit dagarna flyta ut i en suddig och skön tillvaro av bokläsning, skäggodling, vattenskidåkning och lekar med gudsonen.
Men jag valde att läsa ut The Great Gatsby istället. Så innerligt givande, sinnesutvidgande och märkligt genant det är att upptäcka något som sedan länge är en vedertagen storhet. Man är liksom både nöjd över att ha tillförskansat sig erfarenheten, och samtidigt lite skamsen över att ha gjort det först nu. (Jag hade beställt den på Bokus för ett halvår sedan när jag läste att Michael Chabon angivit den som en av förebilderna till sin debutroman The Mysteries of Pittsburgh)
När jag läste slutraden ur mästerverket, återgivet ovan, gick en ilning genom ryggmärgen. Jag hade läst den förut, i någon lista över världslitteraturens bästa rader, men plötsligt föll den på plats, förklarades, gavs innebörd.
Men det finns ju verkligen inget som garanterar att samma hisnande känsla skulle infinna sig om jag fortsätter läsa hans övriga verk. För som han skriver på sidan 100:
»It is invariably saddening to look through new eyes at things upon which you have expended your own powers of adjustment.«