Iaktagelser i Stockholm

Kvarteret Tallspinnaren i Hammarbyhöjden, cirka 1940-tal.

I fredags tog jag tunnelbanan några stationer söderut och landade i ett försommarhärligt Hammarbyhöjden, även kallad »den vita staden«, uppförd under 1930-talet som reaktion på Alva och Gunnar Myrdals förespråkande av hyreshusområden utanför innerstaden, och i vilken min gode vän och ständige consigliere D förskaffat sig en ny lägenhet.
»Välkommen till andra sidan bron«, sa han, med handen på barnvagnshandtaget, och jag förstod genast att det var en blinkning åt en annan bro, i en annan storstad, över till en annan förort – Brooklyn.
Vi åt köttbullar på Finn Malmgrenska Krogen, med nedgående sol och fredagskänsla i kvarteren, och jag fick veta att bostadspriserna stiger och att Hammarbyhöjden har flest förstföderskor i hela Stockholm. I nästa stund spatserade mycket riktigt en rundmagad 30-nånting förbi.
Jag kan förstå varför. Lugnet, lummigheten och närheten till stan kan nog locka ett och annat nyblivet innerstadspar i jakt på större lägenhet och rogivande omgivningar. Än är jag inte där själv, men med fredagkvällens erfarenhet i bagaget måste jag ändå hålla Hammarbyhöjden – med de sockervita funkishusen och den häpnadsväckande utsikten över Globen, träddungarna och Skarpnäcks tunnelbanekluster – som en av stans allra härligaste förorter.

Från nyupptäckt till återseende. I lördags, efter en födelsedagsbrunch vid Vanadisplan, fick jag återse mitt kära gamla Vasastan, som jag nuförtiden alltmer sällan sätter min fot i. För att ta vara på tillfället tog jag en kaffe på Ritornos uteservering – samma stammisar, samma gamla nysommarkänsla – innan jag klev in på min trotjänare Seriegrossisten på Upplandsgatan.
Mycket riktigt, här hittar man fortfarande aktuella magasin till överkomliga priser. På så sätt kompletterar den sin motsvarighet på Söder, den långt mer välsorterade men mindre dagsaktuella Serieslussen på St Paulsgatan. Fyndade senaste numret av Wallpaper, Lars Norén-numret av tidningen Vi, samt marsnumret av Men's Vogue, denna favvotidning som med sina 99 kronor på Press Stop ändå alltid tar emot att köpa.
På Seriegrossisten: 80 kronor för rasket. Värt.

Och så en söndag i Hornstull. Kvartersloppis och eftermiddagsöl på Lasse i parken. Tycker fortfarande att detta återvinningsevent är något av det mest inspirerande man kan uppleva i den här stan, men det blev inte mycket köpt. Det var lite väl många barnleksaker, överblivna VHS:er och gamla Ikea-möbler på de där trottoarerna.
Vore det inte ett mäktigt experiment om denna loppmarknad anordnades i varenda stadsdel? Hur annorlunda skulle inte utbudet vara i Vasastan? Eller på Östermalm?

Till sist: Den här essän – om hur man grävt fram rekvisita från Cecile B Demilles klassiska stumfilmsepos De tio budorden ur den kaliforniska öknen – kan vara den bästa understreckaren om film jag läst. Skriven av en... professor i arkeologi!