Konsten att besöka museum

Fick ett meddelande från en gammal vän på Facebook som skulle spendera sommaren i Beirut.
Alltså Beirut.
Själv åker jag för fjärde gången i ordningen till New York nästa vecka. Blir väl allmän gaturomantik, shopping i Soho och sena kvällar på skumma barer i Brooklyn.
Men mest ser jag nog fram emot den här utställningen på Moma. En genomgång av George Lois klassiska Esquire-omslag från sextiotalet och tidiga sjuttio. Som en tredimensionell fotnot till det här underbara Vanity Fair-reportaget, som jag för övrigt läste en disig decembermorgon på en kaffebar bakom South Street förra julen.
Come to think of it så har nog de bästa utställningar jag varit på haft någon slags koppling till magasinskulturen. Som Annie Leibovitz retrospektiv på Brooklyn Museum. Eller den här Vanity Fair-utställningen på National Portrait Gallery i London härom månaden.
Dessa är de enda utställningar där jag liksom inte behöver ikläda mig ett slags spelat intresse. Oftast är ju muséer så mycket mer intressanta som platser snarare än som bärare av konst: de fina byggnaderna, de mysiga restaurangerna – och museishopparna, där man ju ändå alltid får the highlights från respektive utställning.
I söndags promenerade jag och morsan ut till Skeppsholmen med ambitionen att se Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet. Men det hela slutade såklart med att vi åt vinlunch i ett par timmar, njöt av utsikten över Strandvägen, botaniserade en stund i shoppen och lämnade sedan Skeppsholmen utan att ha sett ett endaste konstverk live.

Hursomhelst. Utan att man vet ordet av har det alltså gått en och en halv månad – och det där löftet, eller förhoppningen, man strösslade omkring sig på luncher och ölhäng bleknade snabbt, som ett rop i en dalgång som ekar och försvinner. Ska försöka blogga mer framöver, särskilt från New York.

Och apropå Beirut. Här är en bild från Östermalmstorg från den 4 april.