Schnabels storhetsvansinne förför

Fashioschnabelt bygge.

I fredags, första kvällen i London, hamnade vi på en bar på Conduit Street i Soho som heter Sketch. Säkert välkänt för de inbitna, stället har väl funnits några år, men för mig var det en ny, trevlig bekantskap (tills jag nu googlar hemsidan och inser att jag i alla fall varit där inne).
Stället hade en stor och stimmig restaurangavdelning, en hysteriskt underhållande toalettavdelning – bestående av ett hav av ett dussin äggliknande toalettbås – samt en dunkelt inredd bar som förde tankarna till Julian Schnabels inredning av Gramercy Park Hotel i New York. Inte lika stilfullt, inte lika dyrt, råare, med mer vintagemöbler – bland annat en stor, poppig takkrona bestående av 15–20 svarta skrivbordslampor. Men någonstans fanns där samma känsla: mörkt, murrigt, självaste antitesen till det vita, ljusa och modernt skandinaviska.

Jag hade detta i tankarna när jag kom hem, öppnade Hollywood-numret av Vanity Fair och fann ett stort reportage om Julian Schnabels nya, flammigt röda och redan innan färdigställandet omdiskuterade hus i Greenwich Village i New York. Ett stort, excentriskt palats i full paritet med dess stora, excentriska renässansmänniska till upphovsman.
Och jag kan... inte... få... huset... ur mitt huvud.
Det är liksom drömmen om ett eget, storslaget loft upphöjt i hundra. Fullt med råa ytor, modern konst och en galenskap (rosa väggar!), en fullskalig egocentrism (egen konst på väggarna!) till arkitektur och inredning man inte kan annat än älska.
Det är något ohämmat med den där mannen – ni kanske minns att han somnade mitt under en intervju med Kobra i höstas – som kommer fram i huset. Karln har alltså byggt ett sju våningar högt hus på sin gamla fabrikslokal – en lokal som, vid sidan om att tidigare ha varit ett stall och en parfymfabrik, Schnabel fick tipsad till sig av Roy Lichtenstein – mallat efter ett kapell i Italien han såg som 25-åring, med kakel från tre världsdelar och en nonchalant hängd Picasso på väggen, köpt under en svår skiljsmässoperiod på åttiotalet. Schnabel själv har givetvis sitt eget boende där, Richard Gere har enligt uppgift köpt en av husets lägenheter för en okänd summa pengar.
När jag ser bilderna tänker jag på just det där vita, ljusa och skandinaviska – den tradition som man själv är slav under, med både dess goda och onda egenskaper. Och jag börjar undra om jag jag inte lever i fel land, eller åtminstone efter fel estetiska ideal.

Kolla in fler bilder på huset här.
UPDATE: Hela storyn här.