Weird Science växer

Affärspressen har redan uppmärksammat det – men i går blev alltså Sveriges mest superba teve- och filmblogg ännu bättre och bredare. Nu samsas ett gäng av mina absoluta favvobloggare, samt yours truly, under ett och samma tak på Weirdscience.se.
Så i fortsättningen skriver jag mina tevedrapor där i stället, med dagens Damages-text som startskott. Här på bloggen bjäbbar jag på som vanligt med magasinsnörderier, läsbryderier och sporadiska reseskildringar.

Bildbyline courtesy of maestro Magnus Häglund.

Anteckningar från läsfåtöljen

Micke och Benke – två skägglösa författare med böljande lockar.

I veckan gav jag upp.
Fick Bengt Ohlssons Hennes mjukaste röst i födelsedagsklapp för ett par månader sedan och har kämpat med den sedan dess. Nu pallar jag inte längre.
Alltså, jag älskar killen. Och boken är verkligen enastående vackert formulerad, med omsorgsfullt framskissade karaktärer och flera prestationsångestframkallande liknelser. Men texten är så genomgående jämntjock och lider så total brist på story att jag halvvägs in finner mig nödgad att ta en paus från läsandet. Det finns liksom ingen motor i berättelsen, ingen morot som får en att vilja läsa vidare.
Sen hjälper det såklart inte att tematiken knappast stryker mig medhårs – medelålders kvinna gör upp med föräldraskapet och männen i sitt liv (jag riktigt känner hur vuxenpoängen sipprar mig ur händerna).
Någon av dagspressrecensenterna liknade Benkes själva metod med att han slår upp ett tält i huvudkaraktärens inre, sen sitter han där på en pall och väntar på att konturerna av vederbörande tar form. En träffande beskrivning – på gott och ont. Hans förra, rättmätigt hyllade Gregorius var skriven i exakt samma sävliga, sörplande prosa. Men där fanns i alla fall döden som ständigt närvarande nervmoment – och dessutom satt man hela tiden på helspänn och jämförde detaljer med Doktor Glas.

Så jag återvänder till Michael Chabon istället, och hans debutbok The Mysteries of Pittsburgh. Rapp och raffinerad ungdomskildring, befriande fritt från vuxendravel. Perfekt!
Romanen är en film i vardande, i regi av Dodgeball-regissören (!) Rawson Marshall Thurber och med Sienna Miller, Peter Sarsgaard och Door in the Floor-favoriten Jon Foster i rollerna. Ska bli najs att kolla en Chabon-filmatisering där man läst boken innan, till skillnad från Wonder Boys som sågs femtontalet gånger innan jag tog mig an texten.

Och just det, angående rubriken på detta inlägg: det är ljug, jag har ingen läsfåtölj, jag läser i sängen eller nerknölad i min alldeles för lilla soffa. Men jag skulle gärna ha en. Helst en Lamino, det är den mest bekväma stol jag någonsin suttit i. Ser framför mig en sådan placerad i ett lämpligt hörn i en stor och vacker våning, under en enorm bokhyllevägg och med någon fräck vintage-golvlampa intill.
Ah, dessa inredningsdrömmar, vilda och högt flygande i fantasin, och till synes lika långt ifrån förverkligande som tonårsdrömmen man hade om en karriär som skribent – det vill säga ungefär tio år.


Bonusbild: Yngve Ekström betraktar läsvinkeln på sin Lamino (1956).

En av de största Sorkin-stunderna någonsin

Aaron Sorkin, manusmästaren som numera har svurit sig fri från tevevärlden efter kritikermordet på Studio 60, kan som ingen annan skildra den skrivande människans våndor och vedermödor.
Snart aktuell med den kommande, enormt efterlängtade Mike Nichols-filmen Charlie Wilson's War. Samt med den Steven Spielberg-producerade trilogin om 1968-rörelsen, där första filmen har den Sorkin-osande titeln The Trial of the Chicago 7.

The Mysteries of Norrland

David följer budgivningen via sms.

I kväll klockan 20:00 visas K Special-dokumentären Tillflykt, om David Sandströms två år långa jakt på ett hus. En karg, poetisk resa genom fastighetsletandets föga glamorösa tillvaro i Västerbottens inland.
Jag såg filmen på en förhandsvisning på Zita i måndags. Den var fin, lite splittrad möjligtvis. Bara att försöka morfa samman Sara Lidman, Sune Jonsson och David Sandström i ett och samma program är rätt risky. Filmens ambition verkar vara att fånga Davids förhållande till Västerbotten, med Sunes bilder och Sara texter som ett slags bakgrundsfond – och det lyckas den med. Men när den plötsligt levererar nytt, avgörande stoff gällande Davids morfar – som tog livet av sig på sextiotalet och vars öde skisseras fram på Davids platta Om det inte händer något innan imorgon så kommer jag – skiftar tyngdpunkten något.
Bästa scenen är således när David just fått fatt i morfars psykjournaler, och sitter och läser dem iförd Metallica-tröja och djupa ringar under sina glansiga ögon.
I journalerna, skrivna av någon norrländsk shrink året då morfar Sigvard Nilsson hängde sig, står i princip hela människoödet utskrivet, utförligt och detaljerat. Sigvard var tyngd av hjärtesorg och ekonomiska bekymmer. Bruket gick dåligt. Kvinnan han egentligen älskade ville inte ha honom. Att han aldrig fick en son var ett nederlag. Och så sista noteringen: »Sigvard Nilsson har avlidit genom suicid.«
I somras berättade David för mig att om de där journalerna funnits tillgängliga innan han börjat skriva plattan så hade det inte blivit någon platta. Då hade han inte ägnat 3,5 år åt ett ekonomiskt självmordsprojekt. Då hade vi inte fått den fantastiska musiken. Och det hade heller aldrig blivit någon dokumentär.
Faktabrist som bränsle för konsten.
Detta apropå informationssamhället.

Vill ni se David Sandström bjäbba med Torgny »Toggan« Lindgren om skillnaden mellan att konstruera och att skapa organiskt, klicka här.