Pepp

View from the rooftop.

Så kröker hösten sin trötta rygg över tillvaron och det blir september och blött och mörkt och det gäller att vara förberedd. Det är därför jag tjatar om den redan i juli, vill liksom förekomma den, sätta upp en skyddande sköld, ett långfinger, ett slags preemtive strike.
Då har lunken förhoppningsvis redan satt sig när den väl är här. Man är djupt inne i rutinerna, med fasta tider, väckarklocka och förberedd frukost varje morgon. Mediekonsumtionen schemalagd, bloggar, böcker, filmer. Teveserier som avnjuts under särskilt utvalda veckokvällar. Man har planerat in inredningsprojekten, sparringhyllorna som ska på plats, soffbordet som ska scoutas. Man rafsar i det digitala kartoteket och bokar luncher, fester, utgångar. Här ska varas social!
Då blir man dessutom gladeligen överraskad när man får helger som den just avlöpta, när svala solstrålar sjunker genom lövverken i Humlegården och fikamyllret i Sofo silas genom ett romantiskt kvartersfilter och halsduken retas lite runt halsen.

Det har varit lite väl beska tongångar på bloggen och jag ville skriva något mer hyllande. Som om Shia LaBeouf till exempel.
Kolla på killen! Vänta tjugo år och han kommer vara vår generations stora skådespelare. Heck, han är det redan. Han är Pacino och De Niro, Hanks och Cruise, Depp och Penn wrappad i en försynt liten 1986:as kropp.
Han var den stora behållningen i Michael Bays Transformers. Bays stileufori och effektsensationer hade vi sett förut. Shia LaBeouf var nånting annat, ett kraftpaket av komisk timing och smart spelstil.
Han är snubben Vanity Fair satte på omslaget under rubriken »The Next Tom Hanks?«. Efter att ha sett New York-dramat A Guide to Recognizing Your Saints, som parallell-utspelar sig i åttiotalets Astoria i Queens och nutidens dito (där Robert Downey Jr förtjänstfullt spelar LaBeoufs vuxenkaraktär), förstår man vilken underdrift det var.
Nu har jag visserligen svårt att ens återge filmen, eller varför jag blev så berörd av den. Vissa filmer slår an en sträng bara. Kanske var jag extra trött, extra känslig, men någonstans i det fantastiskt skildrade familjelivet, i de kärleksfulla köksbråken, de starka banden mellan de bråkstakiga tonårspolarna, i Rosario Dawsons uppvuxna ungdomskärlek som aldrig gav upp hoppet om huvudkaraktären, så bröt jag ihop.
Det finns en scen i filmen där LaBeouf spelar mot Chazz Palminteri, farsan i filmen. De står i badrummet, nån har just dött, LaBeouf har sårskorpor på hela kroppen, Palminteri försöker fördjäves trösta honom... Jag kan inte beskriva scenen mer än så, den var för svår, för knäckande, jag grät för mycket, ni måste helt enkelt se den själva. Men i den scenen, just där och då, blev Shia LaBeouf min nya favoritskådespelare.
Och har ni kvar VF-numret hittar ni en fin story om hur hans skådiskarriär startade. Efter att ha träffat en barnskådis, som påpekat att man som sådan bara behövde gå i skolan tre timmar per dag, ringer LaBeouf själv upp ett produktionsbolag och låtsas spela sin egen medelålders agent. Killen var typ tolv år. Produktionsbolaget synade bluffen men fastnade för hans jävlar anamma och gav honom rollen. Så skapas en stjärna!

Jag läser Michael Chabon. Köpte Wonder Boys på Bokus efter tips från D och, om jag inte missminner mig, för att den av mig hyllade författaren Thomas Engström nämnt den som en av sina största inspirationskällor.
Det var en av de mest underhållande, mest välskrivna och väldisponerade böcker jag läst någonsin. Trots att jag sett filmen tiotalet gånger höll han tempot och intresset uppe hela vägen – mycket tack vara de skruvade karaktärsskildringarna, de mustiga miljöbeskrivningarna och de lustfyllda liknelserna. Jag ska härmed sno så mycket jag kan från karln.
Alltid lite omtumlande att stifta bekantskap med en ny skribent sådär lite i sista laget. Ångrade direkt att jag ignorerat hans återkommande krönikor i månadsmagasinet Details – som att upptäcka Bengt Ohlsson nu, utan att ha möjligheten att köpa krönikesamlingen. Har väl visserligen några dammiga årgångar Details på vinden, och att döma av hans senaste alster, i vilken han berättar historien om hur han träffade sin fru (hans bästa polare pitchade in honom som »a jewish guy who would give head«), verkar det vara värt besväret.
Han beskriver sig själv som en vanemänniska, som fruktar förändringar och är kompulsivt asocial och inåtvänd och som alltid förlitat sig på omvärldens påtryckningar för få sakar att hända i hans liv.
»All I needed – all I have ever needed – was someone to challange me, to serve as a goad, an instigator, a stirrer of the pot. I hated trouble, but I loved trouble makers.«

Och The Bourne Ultimatum föresten: årets bioupplevelse! Älskade hur de hade vävt in slutscenen i Supremacy liksom sömlöst mitt i handlingen. Sjukt snyggt.

En eftermiddag för ett par veckor sedan gläntade jag på kontorspersiennerna och såg höstens första, eller om det var tredje, riktiga regnblask sippra nedför fönsterrutan. Sommaren på obönhörligt oåterkalleligt avstånd. Jag vände mig till kollegan och sa:
»In i jobbmörkret!«
Han log och svarade: »Du menar jobbmyset.«

Den stora tomheten

En bild säger mer än tusen Croneman-ord.

Det fanns en tid för inte alltför längesedan då jag, likt många andra, imponerades över Johan Cronemans så kallade »vassa penna«, hans »stilistik«. Och det är möjligt att han även idag, vid vissa tillfällen, lyckas träffa av en intressant tankegång i sina spalter. Men hans status som stjärnskribent börjar bli rejält naggad i kanten vid det här laget, för att inte säga grovt nedraspad.
Ta hans märkliga utspel härom veckan mot ett gäng bloggande »nördar« som »älskar« Tony Soprano, där det var så oklart vilka han syftade på att den enda slutsatsen man kunde dra var att han i ett obevakat infall gick till offentlig attack på sina egna hjärnspöken.
Eller ta gårdagens långa och sensationellt illa strukturerade porträtt av sjuttiotalsregissören Janne Halldoff. Croneman har varit hemma hos Halldoff för att ta reda på varför han inte gjort film på 25 år och rapporterar tillbaka om greyhounds och sockerkakor. Sex (6) små citat klämde han ur den där intervjun, varav tre (3) handlade om hus och hundar. Resten av artikeln är en upprapning av Halldoffs filmografi, en slags wikipedia-text med små Cronemanska parenteser: »(bra)«.

Men det som verkligen har fått mig att se Cronemans ändå så nyligt tända skribentstjärna att dala djupt, djupt var hans totala texthaveri på förstasidan av DN Kultur i måndags – hans recension av SVT:s Upp till kamp.
Sällan har jag sett en professionell recensent hylla så hårt och samtidigt vara så oförmögen underbygga sina omdömen.
I recensionen får vi veta att regissören hanterar sitt material »intelligent«, »subtilt« och »brett«. Vi får veta att Birro har ett »poetiskt språk« och är »mycket imponerande«. Vi får veta att tids- och fotomontaget är »enormt imponerande«, att Hoyte van Hoytemas foto är »suveränt«, att rollbesättningen är »unikt bra«, att Fanny Risberg gör »allting rätt« samt att Ruth Vega Fernandez är hans nya »skådespelarfavorit, alla kategorier«.
Vi får med andra ord inte veta någonting mer än vilka superlativer som surrat runt i Cronemans skalle under de 6 timmar han lagt ner på att förhandskolla serien. Inte en enda detalj, inte ett enda exempel lyckas Croneman uppvisa för att stödja sitt superhyllande.
Det är ett förvånansvärt amatörmässigt hafsverk till recension. Det hela påminner om mina egna euforiska anteckningar när jag sett ett fantastiskt avsnitt av Studio 60 eller Entourage och krafsar ner några superlativer i datorn, för att sedan, när jag ska försöka klämma ihop det till en bloggtext, upptäcka att det inte fanns någon som helst substans i orden.
Man undrar var redaktörerna håller hus? Borde inte Helena Lindblad, som ansvarar för filmsidorna, hejda grabben och säga: hörrö, vad sägs om att tänka igenom detta en vända till va?
Vem som helst kan säga att något är bra eller dåligt. En recensents uppgift är att förklara varför. När Croneman sätter fingarna på tangentbordet nuförtiden är som att öppna mitt ungkarlskylskåp en sunkig söndagförmiddag.
Det ekar tomt.