Är det feghet?

Släntrade ner från St Eriksgatan i lördags, promenerade ut på Norr Mälarstrand. Blåsigt, sensommarvarmt, solglitter i det vågiga vattnet. Just där och då var som om alla mina tidigare tvivel fladdrade iväg över Riddarfjärden, och jag kunde verkligen se det framför mig, som en stort och mäktigt utropstecken – Thomas Sandells omdiskuterade kallbadhus.
Det är något i tonläget i debatten kring kallbadhuset som känns obehaglig. En galopperande alarmism, en kompromisslös nejsägar-anda som bara tycks bekräfta grundproblemet: vi vågar inte bygga nya, spännande och häpnadsväckande byggnader i den här stan.
Värst har DN-redaktionen varit. De har hårdast och mest ihärdigt försökt – och kanske lyckats med? – att lustmörda hela projektet med krigsrubriker som »Hotet mot Stockholm« och rusiga ledare som bortförklarat projektets självaste ambition som »befängd«. Kulturchefen Schottenius följetong av utspel, senast i dagens DN, känns renodlat reaktionär, nedsudlad med 68-artade argument: »Projektet är, gud hjälpe oss, KOMMERSIELLT!«
Well, bu hu.
Vem tror hon kommer bygga kul och coolt i Stockholm? Kommunen?
Det verkligt intressanta är att diskussionen om Stockholms brist på uppseendeväckande arkitektur åter flyter upp till ytan – om uttrycket tillåts. Men även där verkar de mest liberala vara emot kallbadhuset.
Och trots de motargument som använts – där placeringen, självaste exploateringen av Riddarfjärden, tycks vara det mest återkommande – kan jag inte låta bli att tänka att skon klämmer vid ett klassiskt skavsår: en lagomlandets rädsla. Folk inbillar sig att de vill ha ny och spännande bebyggelse. Men när det verkligen dyker upp ett projekt finns det alltid en anledning till att sålla sig till nejsägarskaran.
Är det inte just det, själva risken, att vi egentligen inte riktigt vet hur en sådan byggnad skulle uppfattas och tas emot, som är det avgörande?
Att vi aldrig vågar ta steget?
Att vi blivit så fega att det kommer bli vår stads slutgiltiga eftermäle. Världens mest spännande storstäder kommer gadda ihop sig en dag, skaka på huvudet åt oss och konstatera: Stockholmarna känner inte igen ett spännande byggprojekt om det så knackade på dörrjäveln. Eller, för att vara konkret, om det så visades upp i varenda dagstidning i hela landet.

* * *

Andra viktigheter att uppröras över just nu:
1. Hur vår jantesjäl tycks långt ifrån frånvarande. I en surmagad analys av årets sommarpratare gnällde Gunilla Brodej häromsistens över att det är så många FRAMGÅNGSSAGOR i praten. Hon kanske är något på spåren när hon pratar om »helnöjda och urtråkiga« kändisar, själv lyssnade jag bara på 5–6 sommarprat, men när ska vi komma från hållningen att personliga prestationer per se är något negativt?

2. Hur den nya, omgjorda brittiska editionen av Esquire tycks lida av ett obehagligt Monocle-problem. Mitt i numret sträcker sig en räcka nördiga textsidor, tryckta på frasigt, tonat papper. Vad är det som får Esquire att tro att den moderna mannen vill ha ett kulturfanzine från helvetet insprängt i sitt glossiga månadsmagasin?

Dramas och Duchovnys dekadens peppar igång teveseriesäsongen

Räknas ett vidöppet lägenhetsfönster som ett sätt att »ta vara på värmen«? Jag vet inte och jag bryr mig inte. För sedan jag kom tillbaka från Umeå för två veckor sedan har jag fullkomligt vältrat mig i sensommarsäsongens utbud av teveserier.
Jag har förälskat mig i Mad Mens stilsäkra skildring av 1960-talets reklambyråer i New York. Jag har fallit till föga för Flight of the Conchords och småfnittrat mig igenom de löjliga nya zeeländarnas sång- och sketchkomedi. Jag har kollat ikapp Entourage och sett serien bli roligare och roligare under säsong 4, med Johnny Dramas kanindräktspippande i slutet av avsnitt 7 som ett exempel på de ständiga skrattfesterna.
Jag har sett och ratat surfing-pekoralet John from Cincinnati (läs mer här). Jag har blivit besviken på det historiska baseball-dramat The Bronx is Burning, där skådisstorheter som John Turturro och Oliver Platt vadar trögt genom ett illa skrivet manus. Kunde bli bra, blev bara sorgligt.

Men mest har jag fastnat för pre-air-avsnittet av Californication, med David Duchovny som runtknullande, whisky-alkad skrivkrampsförfattare i Los Angeles. Självömkligt bitter över att hans ex-fru snart ska gifta om sig och att hans karriär är körd i botten. Enda jobberbjudandet är ett bloggerbjudande och hans one-hit-wonder-roman God hates us all har blivit förvandlad till en film med namnet A Crazy Little Thing Called Love, huvudrollsbesatt med ett »fiktivt« skådespelarpar vid namn Tom och Katie.
Kanske borde jag ha känt en lite besk, lätt lundellsk, bismak i alla scener där den medelålders Duchovny guppar runt bland en massa unga, blottade, hollywoodska silikonbröst. Men det var något i dekadensen som var så barnsligt roligt.
Hur han hämtar sin dotter endast iklädd t-shirt, kalsingar och boots, bara för att han i all hast glömt brallorna hos en gift älskarinna när dennes man kom på dem i sängen. Och hur hans dotter sedan upptäcker att det ligger en naken kvinna i hans sovrum när de kommer hem, varpå dottern frågar: »There’s no hair on her vagina, is she okay?«
Eller hur han slentrianraggar upp en beundrarinna i bokaffären (när han själv är där och bläddrar sin egen bok) för att sedan, när de i nästa klipp hamnat i sänghalmen, blir utsatt för upprepade snytingar i fejan av den unga skönheten. En händelse som aldrig riktigt får sin förklaring men som skapar extra komik i nästa sexscen, då han livrädd ryggar tillbaka när damen-för-stunden gör några hastiga rörelser: »What’s wrong?« »I was just making sure you weren’t gonna hit me.«
Californication har potential att bli precis den typ av teveseriebagatell man ser fram emot mest att kolla på. Inte lika storartad som ett Mad Men eller en Dexter. Men lika löjligt rolig som en Entourage-scen där Drama dunkar på en kanin.