Är det feghet?
Släntrade ner från St Eriksgatan i lördags, promenerade ut på Norr Mälarstrand. Blåsigt, sensommarvarmt, solglitter i det vågiga vattnet. Just där och då var som om alla mina tidigare tvivel fladdrade iväg över Riddarfjärden, och jag kunde verkligen se det framför mig, som en stort och mäktigt utropstecken – Thomas Sandells omdiskuterade kallbadhus.
Det är något i tonläget i debatten kring kallbadhuset som känns obehaglig. En galopperande alarmism, en kompromisslös nejsägar-anda som bara tycks bekräfta grundproblemet: vi vågar inte bygga nya, spännande och häpnadsväckande byggnader i den här stan.
Värst har DN-redaktionen varit. De har hårdast och mest ihärdigt försökt – och kanske lyckats med? – att lustmörda hela projektet med krigsrubriker som »Hotet mot Stockholm« och rusiga ledare som bortförklarat projektets självaste ambition som »befängd«. Kulturchefen Schottenius följetong av utspel, senast i dagens DN, känns renodlat reaktionär, nedsudlad med 68-artade argument: »Projektet är, gud hjälpe oss, KOMMERSIELLT!«
Well, bu hu.
Vem tror hon kommer bygga kul och coolt i Stockholm? Kommunen?
Det verkligt intressanta är att diskussionen om Stockholms brist på uppseendeväckande arkitektur åter flyter upp till ytan – om uttrycket tillåts. Men även där verkar de mest liberala vara emot kallbadhuset.
Och trots de motargument som använts – där placeringen, självaste exploateringen av Riddarfjärden, tycks vara det mest återkommande – kan jag inte låta bli att tänka att skon klämmer vid ett klassiskt skavsår: en lagomlandets rädsla. Folk inbillar sig att de vill ha ny och spännande bebyggelse. Men när det verkligen dyker upp ett projekt finns det alltid en anledning till att sålla sig till nejsägarskaran.
Är det inte just det, själva risken, att vi egentligen inte riktigt vet hur en sådan byggnad skulle uppfattas och tas emot, som är det avgörande?
Att vi aldrig vågar ta steget?
Att vi blivit så fega att det kommer bli vår stads slutgiltiga eftermäle. Världens mest spännande storstäder kommer gadda ihop sig en dag, skaka på huvudet åt oss och konstatera: Stockholmarna känner inte igen ett spännande byggprojekt om det så knackade på dörrjäveln. Eller, för att vara konkret, om det så visades upp i varenda dagstidning i hela landet.
* * *
Andra viktigheter att uppröras över just nu:
1. Hur vår jantesjäl tycks långt ifrån frånvarande. I en surmagad analys av årets sommarpratare gnällde Gunilla Brodej häromsistens över att det är så många FRAMGÅNGSSAGOR i praten. Hon kanske är något på spåren när hon pratar om »helnöjda och urtråkiga« kändisar, själv lyssnade jag bara på 5–6 sommarprat, men när ska vi komma från hållningen att personliga prestationer per se är något negativt?
2. Hur den nya, omgjorda brittiska editionen av Esquire tycks lida av ett obehagligt Monocle-problem. Mitt i numret sträcker sig en räcka nördiga textsidor, tryckta på frasigt, tonat papper. Vad är det som får Esquire att tro att den moderna mannen vill ha ett kulturfanzine från helvetet insprängt i sitt glossiga månadsmagasin?