Resor

Barcelona by gråmulen dag samt Gaudis galna La Sagrada Familia.

Fick ett sms av en kompis i går som uppmanade mig att gå och se Sunshine. Hon tyckte den var »sjukt spännande« och »bra nästan hela tiden«. Jag hade ingen aning om vad det var för film.
Någonstans där är jag just nu – bortom detaljerna. Trogna läsare och lunchkompisar har hört av sig och undrat var jag håller hus. Jag har svarat dem samma sak: jobbar, reser, flyttar. Oerhört kul, förstås, men ingen helbra kombination om man vill få ro i kroppen och stunder över till eget skrivande.
Det är nåt med att flytta, något med att göra en så stor rockad i livet, en rockad man vet, eller i alla fall vill, ska utmynna till något mer permanent, som gör en mindre känslig för nuet. Allt är liksom: om jag ska bo här i tre år, vilket skrivbord vill jag då ha? Och alla intryck, nya kvarter, acklimatiseringen, att skapa sig ett hem. Man går omkring med en omvälvande känsla. En epok är över, en ny har inletts. Dramatik, ni vet.
Och att mitt i den processen avbrytas av ständiga resor, måhända mycket trevliga sådana, gör inte saken bättre ur ett bloggperspektiv.

Var i Barcelona häromhelgen, den där helgen när Stockholm knockades av högsommarvärme mitt i april.
I Barcelona regnade det, men det var najs ändå. Det är en rätt laid back stad, Barcelona. Vibbar lite av Los Angeles med sin biltrafik, sina kvadratiska kvarter i de nya delarna av stan, sina stora boulevarder som sluttade uppåt bergen – den där gatan Diagonal kändes som en korsning av La Brea och nån gata i Cannes.
Och det är nåt med själva spanjorerna som är rätt soft. Inte samma sylvassa temperament som italienarna, inte lika fräna som fransmännen. Jag förvånades över den skillnaden, och sen förvånades jag av att jag förvånades... varför skulle de vara samma, liksom? Spanien har väl levt lite på undantagstillstånd på så sätt, man väljer alltid deras grannar om man ska åka söderöver.
Men de hade många kul fördelar, inte minst med arkitekturen: stora åbäken i betong och stål som kryddats med knäppa vändningar och färggranna detaljer. Stor humor. De tycks inte lika brydda om att vara stilrent stylish som sina medelhavssyskon.
Ta Gaudis stora katedral, La Sagrada Familia, till exempel. Började byggas i slutet av artonhundratalet – och de är fanimig inte klara än. Det ser faktiskt helt stört ut. Ena sidan påminner om något från Sagen om ringen, med gotiskt skräckinjagande detaljer. Den andra var mer renodlad, som om någon täljt fram formerna med en trubbig Lönneberga-kniv. Ovanpå detta svävade två-tre lyftkranar.
Lite coolt, i sin nonchalans.

Men gott kaffe tycks de inte kunna göra. Drack inte en enda vettig kopp under de tre dagar jag spenderade i Barcelona. De serverade visserligen ett slags grumligt, utspädd espresso på hotellet som jag i efterhand förstod var deras variant på svenskt brygg, men annars var det tunt. Inte undra på att Starbucks verkar hålla staden i ett sådant hårt grepp.
En dag gick vi vilse i kvarteren kring Placa Sant Jaume. Hamnade på Hotel Neri, till synes bortglömt bakom den stora katedralen, för en ensam lunch i den lilla matsalen. Hotellet var lite Gramercy Parkigt, mörkt och murrigt med tjocka sammetsgardiner. Vi fick in ljuvliga fiskrätter, syrligt gott vin och – vilket är det bästa med att äta på riktigt snitsiga restauranger – ett fantastiskt utbud av nybakat bröd.
Jag är en manisk brödfetishist. Om jag råkar hamna på någon upscale-restaurang nån gång, typ Sturehof, vilket sällan händer, måste jag äta mig igenom hela brödkorgen. Efter att vi ätit upp och tallrikarna lyfts undan kom kyparen ut med en liten silverspade som han omsorgsfullt fångade upp brödsmulorna med från bordsduken. Och där någonstans trodde jag mig fått en av de bästa restaurangupplevelserna på mycket, mycket länge.
Sen kom kaffet.
En dubbel espresso, som skurit sig totalt, med det klassiska espressomisstaget alla nybörjare tycks göra: för mycket! En hel kaffekopp liksom, alldeles blaskig och vattning, med smala, knappt oigenkännbara stråk av förlorad crema som hjälplöst simmade omkring på ytan. Inte alls sådär trög och gräddig som italienarnas.

Anyways, nog om mina i-landsproblem. Det här var mest tänkt som en liten lägesrapport. Sitter på Arlanda nu, i den där gudsförgätna, halvt använda F-flygeln som Luftfartsverket byggde i ett infall av god framtidstro strax innan elfte september 2001, och utnyttjar flygplatsens nya(?), trådlösa internettjänst.
När jag kommer tillbaka från England tänkte jag tina upp mig själv, såväl socialt som bloggmässigt.
Till dess: en bild på Joan Didion. Hon är vacker när hon ler.

Final Exits furiösa (och nostalgiska) comeback-spelning

Foto: Annika Berglund, Rockfoto.nu

Helgen innan veckan jag ska flytta gör jag det strategiskt tveksamma att åka upp till Umeå.
Huvudanledningen till helgvistelsen var förstås att överösa min älskade gudson – som jag inte sett på ett halvår – med presenter och lekar i en förhoppning om att han kommer komma ihåg mig nästa gång vi ses. Men den mest omtumlande upplevelsen var ändå att se Final Exit – Sveriges kanske allra bästa, allra hårdaste och allra mest ironiska hardcore-akt någonsin tillika David Sandströms och Dennis Lyxzéns »sidoband« under åren med Refused – göra en mycket oväntad återförening på Umeå Open i lördags natt.
Det var tio år sedan de spelade senast, på hardcore-scenens hovscen på ungdomsgården Galaxen i centrala Umeå. Jag och Samuel, min medredaktör på fanzinet Flare, gick dit och fick uppleva den hårdaste, mest brutala, mest vanvettiga spelning vi någonsin sett i våra liv. Det var nakendans, våldsamma stage-diveningar, den brutala »wall of death« – då en handfull ur publiken armkrokade sig till en mänsklig vägg och sprang rakt in i publikhavet – samt ett oräknerligt antal obligatoriska circle pits.
Innan spelningen i lördags satt jag och Samuel och drack öl och drömde oss tillbaka och förbannade att vi den kvällen för tio år sedan hade lämnat spelningen i förtid – »lika bra att hämta ut från garderoben innan det blir trångt« – vartefter vi senare fick höra om den legendariska circle piten som under ett extranummer slingrade sig genom hela lokalen, ner tre trappor till källaren och sedan upp till konsertlokalen igen, allt medan hela bandet klädde av sig nakna.
Så i lördags stod vi där framme vid scenen en bra stund innan spelningen började och tänkte väl att den här gången ska vi banne oss inte missa något. Och i ärlighetens namn tänkte vi nog också att inte kan väl Umeå-publiken någonsin röja så hårt som de röjde för tio år sedan?
Som vi misstog oss.
Redan efter första låten – den klassiska Proficiency, inledningsspåret på deras andra och sista platta Umeå – var publiken i upplösningstillstånd. Någon hade plockat bort kravallstaketet och jag hamnde snabbt i kläm mellan scenen och typ hundra hardcore-utsvultna och förmodat före detta straight edgare som bortom all vett och sans pressade sig framåt mot scenkanten, med mina lår som enda emballage.
Jag hade glömt bort vilken urladdning det var att befinna sig därnere i publikhavet, i piten, och känna en hord av svettiga kroppar trycka sig mot en, alla skrikandes med i texterna, alla med armarna hyttade på scenen, alla i underförstått samförstånd kring det våldsamma: hur vi solidariskt stödde upp det ett regn av stage-divande, sneaker-klädda, army-pants-utrustade hardcore-kids.
Så. Jävla. Hårt.
Fast de var ju inte riktigt kids längre. Vi hade alla åldrats tio år. Hela publiken var som en enda stor återförening. »Alla« var där: folk från hela hardcore-scenens alla akter – Separation, Saidiwas, Eclipse, Refused, Plastic Pride – samt ett oräknerligt antal gamla hardcore-fanatiker. Jag såg folk nere i piten jag förmodligen inte sett sedan den där sista Final Exit-spelningen.
Men det hann man faktiskt inte tänka på, inte till en början i alla fall. Man var fullt upptagen med att roa sig över säkerhetsvakternas ständiga påtryckningar. »Ni måste lugna er, annars brakar scenen ihop!« Att publiken omedelbart orsakade en säkerhetsrisk kändes bara som en bekräftelse på att röjet fanns kvar med oförminskad kraft. Till råga på det lät faktiskt bandet inte nämnvärt mesigare än för tio år sedan: rundgången tjöt tinnitus-framkallande, Dennis drop-kickade old school-mässigt, David sjöng med samma avgrundsvråliga röst och rytmsektionen – som kvällen till ära bestod av Jens »Rens« Nordén, en av Umeås i särklass mest mytomspunna musiker, still going strong sedan 1987 – dundrade på med samma råa, hjärndöda snabbhet.
Den ena av två gånger man började ana att detta ändå kanske var en enda stor nostalgifest var när Dennis – med ett barnsligt nöjt flin, det var enligt utsago han som propsat på återföreningen – började mumla något halvsentimantalt om hur »livet går i cirklar, nu står vi här igen, tio år senare«. Den andra var när David uppviglande skrek till publiken: »Ni är ett degenererat pack, eller hur?!!«
Nja, tänkte jag, jag har just köpt bostadsrätt.
Fyrtio minuter in i giget, efter att man blivit genomdrypt av svett och blåmärkt av trängsel, efter att allt fler säkerhetsvakter kallats in – Davids muskulösa storebror »Stor-Knasse« klarade inte själv, trots en enträgen insats, att hålla ordning på oredan – avslutades spelningen med att en arrangör skamset gick upp på scenen och förklarade att säkerhetschefen ansåg det hela ohållbart: hela schabraket till scen höll helt enkelt på att rasa sönder.
Folk stod kvar och buade och skrek och applåderade i tio minuter efteråt.
Det var faktiskt ganska vackert.