Fortbildning

Klassföreståndare Gay Talese

Livet kastar sig lite framåtstupa just nu.
Jag tror aldrig jag skrivit så mycket på så kort tid som under de senaste två veckorna. Jag har hävt ur mig resereportage, inredningsreportage, småintervjuer, notiser, bildtexter. Skrivit i anteckningsböcker, på post-it-lappar på skrivbordet, på stickies-lappar i datorn, i Word på powerbooken hemma, i det utomordentliga ordbehandlingsprogrammet Mellel på iMacen på jobbet. Redigerat i Indesign.
Jag har pratat med folk, besökt deras hem, deras hotell, deras butiker. Suttit med telefonen klämd mot örat i en nackspärrsliknande pose. Jag har ringt efter citat, väntat mig igenom intervjuernas obligatoriska faktafastställande innan man kommer fram till det där unika, den där oväntade ordvändningen, som man kan sätta i tryck. Jag har ringt efter rena uppgifter – pris och återförsäljare, tack! – i det shoppingorienterade magasinets mest frenetiska period: slutlämningen.
Jag har gjort kaffedrickandet till en rutinmässig konst, hittat precis rätt nivå på intaget så att man inte skälver av koffeinfrossa, och därmed tappar koncentrationen, men ändå intagit tillräckliga mängder för att pressa prestationen till max. En latte på tunnelbanan, en espresso på förmiddagen, en till efter lunch. Och andra dagar, om man varit lite extra tyngd av trötthet, har man blaskat på med vanligt svenskt, slang-bryggt automatkaffe, ur den kurrande maskinen vid kopieringsapparaterna. Bryggkaffe har sin särskilda njutning när man dricker flera koppar på rad, som vatten, lite halvljummet eller helkallt strupsköljande mellan snusprillorna en textintensiv förmiddag.
Jag har jobbat helg, jag har jobbat sent, jag har förstovit mig.
Jag har känt vissa texter skriva sig själva där uppe på skärmen, fingrarna i full fart nere på tangentbordet, som om de vore resultatet av något helt annat än hjärnans kemiska tankereaktioner. Skriver man mycket skriver man ännu mer. När orden blir en del av vardagen, en del av blodomloppet, från morgon till kväll, tycks de bara föda fler ord. Man lär sig trixen, tröttnar på vissa ord, sliter ut dem, och är tvungen att hitta nya.
Jag har skrivit tills jag inte kunde skriva mer. Jag kom hem från jobbet, i en naiv förhoppning om att klämma två intervjuer på en helkväll, fortfarande med adrenalinet på framfart genom kroppen. Jag satte mig vid datorn, skrev en av de där texterna och skulle precis påbörja nästa när fingrarna plötsligt stannade, när hjärnan stannade. Det enda som rörde sig var den blinkande pinnen i ordbehandlaren. Det var slut på ord, slut på meningar och formuleringar, som om jag använt upp dagens ranson – vilket förstås är en krystat skrivromantisk omskrivning för att säga: det var slut på energi.
Jag var trött.

Allt det här kan jag skriva för att jag fortfarande tycker det är så förbannat roligt. Så innerligt givande. Så spännande.
Jag önskade att det fanns något sätt att beskriva känslan av att ge ut en tidning, att vara en del av den processen.
Att jobba på redaktion är milsvid skillnad mot att jobba som frilans. Alla förutsättningar förändras: texterna sätts i sitt sammanhang; vinklingarna blir viktigare; samspelet mellan text, bild och form tydligare; tidaspekten allt mer närvarande. Det finns en inbyggd dramaturgi i en tidning som tilltalar mig, ett tempo, hur artiklarna samspelar, hur jobben vägs mot varandra för att bilda det där odefinierbara man i svepande ordalag kallar för »helhet«.
Sånt fascinerar mig. Det fascinerade mig redan när jag gjorde fanzine för åtta år sedan. Dramaturgin och historieberättandet. Inte bara orden utan ordens sammanhang. Helheten.
Och ja, när man är mitt uppe i det, och känner den lustfyllda känslan av att hela tiden lära sig hantverket, så blir man lätt lite högtravande. Skriver saker i Muji-blocket som: »I ett bra magasin ska man bli nyfiken om man bläddrar snabbt, tillfredsställd om man läser långsamt.« Man slänger sig med sanningar som andra tidningsmakare förmodligen och högst troligen tar för givet varje dag, hela tiden.

Jag önskade att det fanns något sätt att beskriva känslan av att ge ut en tidning – sen hittade jag Didion-citatet här nedan.
Jag satt på tunnelbannan och tänkte på när vi såg henne i Central Park i somras. Jag hade ett svagt minne av hur hon stod där framme, den pyttelilla pygmékvinnan, den sjuttioåriga journalistveteranen, och läste något om sina tidiga dagar i New York, och hur fantastiskt det var att stå med magasinet ihoprullat i handen i gathörnen och känna vårvinden vina genom de där avgrundsstora avenyerna.
Ja, riktigt så gick nu inte citatet, men det var vackert ändå. Och när googlat fram essän det var hämtat ur, och läste den på skärmen hemma, kom återigen den där nyfiket kittlande känslan av att öppna en dörr till ett nytt, spännande universum.
Nog hade jag hört talas om Joan Didion förut, läst Gradvall-intervjuerna, köpt den där dödenboken till morsan i julklapp och, som sagt, sett henne på en sommarscen i Central Park. Jag hade till och med läst en roman av henne, den stilistiskt sparsmakade sjuttiotalsboken Lagt kort, men ändå inte blivit nämnvärt betagen. Det var för hårt, för kallt, för… enkelt.
Men så fort jag satte ögonen på de första meningarna i essän, den självbiografiska uppgörelsen med författarens första åtta år i vuxenlivet, suddigt genomlevda i storstaden New York, högg det till på de mest igenkännande platserna i hjärtat.
»Quite simply, I was in love with New York. I do not mean ›love‹ in any colloquial way, I mean that I was in love with the city, the way you love the first person who ever touches you and you never love anyone quite that way again.«
Skillnaden, tycktes det, var att hon i det självbiografiska kryddade med så många fler detaljer, tuffade fram texten i ett ohejdbart tempo, vilket resulterade i en textmassa det bara inte gick att slita sig ifrån.
Jag gick genast in på Bokus och beställde hennes samlade självbiografiska verk, med den fantastiska titeln We Tell Ourselves Stories in Order to Live, för 227 kronor.

Till samma beställning lade jag Gay Taleses samlade porträttintervjuer, Portraits and Encounters, och jag började med ens inse att den period jag går igenom nu, yrkesmässigt och intrycksmässigt, måste kunna beskrivas som min egenhändigt ihopknåpade och verklighetsförankrade studentperiod. Det vill säga: det är nu jag lär mig.
Att dagligen få jobba med, och suga information, erfarenhet och lärdomar ur, några av Sveriges mest skarpa tidningsmakare kan inte på något sätt jämföras med att tillbringa tid på av Sveriges journalistutbildningar (och det säger jag inte bara för att mjuka upp mina chefer inför nästa avtalsförhandling – det bara är så). Ingen av alla handfallna folkhögskolor eller fisförnäma journalisthögskolor kan komma in närheten av den kraft med vilken man utvecklas som yrkesmänniska när man kastas mitt in i verklighetens tidningsredaktioners hetsiga vardag. Det finns föresten ingen utbildning som överhuvudtaget lär ut konsten att göra magasin.
Den vardagen kompletteras såklart av min, på den senaste tiden, svårt sjuka lexomani (som den gode Aron kallade det i en kommentar här inunder): jag läser mer magasin än jag någonsin gjort i mitt liv. Jag har tio prenumerationer. Jag anstränger mig för att ta mig an olästa titlar, lära känna dem och läsa igenom dem, såväl de långa som korta texterna. Och ibland häpnas man verkligen av med vilket jävlar anamma, vilken sensationell språkkänsla, vilken fenomenal djuplodning som de amerikanska magasinen lyckas uppbåda i sina längre feature-artiklar.
Att Vanity Fair fixar det var knappast någon nyhet, även om det har blivit en alldeles särskild och sinnrik höjdpunkt under månaden när ett nytt nummer dunsar ner på hallmattan (att jag så sent som för ett år sedan knappt ens öppnade tidningen känns lika hisnande långt bort som att jag då fortfarande också var kvar på den den där gudsförgätna folkhögskolan). Men det finns så många fler fina tidskrifter man knockas av och som man aldrig tidigare riktigt brytt sig om. Som Esquire och deras fullkomligt förkrossande porträtt att Robert Downey Jr i det senaste numret. Eller New Yorkers alla ofattbart djuplodande och välresearchade reportage.
Och det är dessa underhållande upplevelser som fått mig att söka mig bakåt. Det är så jag funkar. Jag kan liksom inte kallt gå på rekommendationer – jag vet ju att många före mig tjatat om dessa new journalism-hjältar. Jag måste hitta det själv, koppla ihop det med något jag är i skriande behov av för stunden: intryck, fortbildning, fördjupning.
Ju mer man skriver desto mer måste man se hur andra skriver.
Därav Gay Talese-antologin, som enligt utsago ska rymma flera av magasinshistoriens mest fulländade porträtt, många från Esquires uppenbart högkvalitativa sextiotal, inklusive det om Joe DiMaggio (The Silent Season of the Hero) och det om Frank Sinatra (Frank Sinatra Has a Cold), som jag en sen kväll på kontoret skrev ut på 30 bläcktyngda A4-sidor, varav jag bara hann läsa de första 10 innan sidorna till slut frasades sönder bland bråtet nere i skinnväskan.

Mina eftergymnasiala studier sträcker sig till två genomlidna och oavslutade terminer på Kaggeholm Folkhögskolas högst tvivelaktiga journalist-kurs. Vår klassansvariga lärare på denna lokalreporterfabrik var en en osäker trettioåring som led av plågsam brist på pedagogik, som aldrig hade jobbat med skrivande journalistik (!), som bara hade spridda erfarenheter från diverse radio- och teveredaktioner och som, kom det fram, hade tagit jobbet för att han just då »inte hade så mycket uppdrag«.
Jag kommer förmodligen aldrig studera mer i mitt liv.
Men det är nu jag lär mig.

The Product

»I liked going to work, liked the soothing and satisfactory rhythm of getting out a magazine, liked the orderly progression of four-color closings and two-color closings and black-and-white closings and then The Product, no abstraction but something which looked effortlessly glossy and could be picked up on a newsstand and weighed in the hand. I liked all the minutiae of proofs and layouts, liked working late on the nights the magazines went to press, sitting and reading Variety and waiting for the copy desk to call.«

– Från essän Goodbye to all that, Joan Didion, 1967

Recap: resan

På andra sidan terminalen händer det grejer.

Malpensa är en rätt cool flygplats. Den har typ vuxit ur sig själv, varför flera flighter boardar ute på flygfältet och man måste ta en sån där bred, Hummer-aktig buss ut på landningsbanan och trängas med en massa Sopranos-statister.
Känslan av att att stå där ute, på kvällen, i skenet av strålkastarnas starka ljuspelare, dånet från flygplansmotorerna, terminalen som glimrar borta i horisonten, är obeskivligt mäktig. Att sedan se ett annat plan brassa i väg på startbanan, släppa marken och fara upp i himlen – att se det utan en skyddande glasruta emellan sig själv och farkosten – är ännu mäktigare.
När jag kom fram till min destination stod en chaufför och väntade på mig i terminalen med en sån där namnskylt. Det var en debut. Också lite mäktigt.

På vägen hem köpte jag en rätt ansenlig påse med tax-free-drycker. Ändå vägde magasinshögen jag plockade med mig från terminalshoppen betydligt mer. Det måste betyda nånting när man köper fyra tidningar på ett språk man inte förstår, får en smått euforisk känsla, släpar dem ett par hundra mil uppåt Europa, tittar i dem en gång och lägger dem sedan på hög. Det måste finnas en diagnos!


Bildspecial! Noteringar från resan:



Okej, nu har jag verkligen läst Monocle. Och det var så innerligt svårt att hitta spännande texter, vilket är ironiskt med tanke på hur textbaserad den ändå är. What's the problem? Är det ämnesvalen? Känns inte som det. Snarare oförmågan att angripa dem, vinkla dem, hitta storyn, närvarokänslan, nuet.
Enda medryckande texten hittar jag på sidan 161, om den brasilianska hotelieren Rogério Fasano. Det var den enda texten som hade tillstymmelse till medryckande inledning (och visserligen en väldigt lyckad fortsättning).
Det är nästan så man vill sätta Tyler på en folkhögskola och lära honom the journalistic basics. Ska vi behöva ta det igen, från början? Det är ju en av historieberättandets självaste grundpelare och det första man får ibankat sig på journalistskolor världen, eller i alla fall Sverige, över:
Kroka in läsaren, för bövelen!
Några textboksexempel för Tyler att klura på:
»Äntligen stod prästen i predikstolen« – Första meningen ur Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga.
»It all began as a mistake.« – Första meningen ur Charles Bukowskis Postverket.




Mitt Moleskine-block funkade fin-fint. Så fin-fint att jag till och med, för första gången, gjorde en intervju utan bandspelare. Kände mig väldigt old school och Jan Guillou-ish.
Upptäckte också att blocket funkade väldigt najs om man vek över ena sidan när man antecknade (se bilden).




En av de inhemska titlarna jag köpte var italienska utgåvan av Vanity Fair. Innan ni säger något: den kostade 1,70 euro, typ 15 spänn! Dessutom hade de en del snygga behind-the-scenes-bilder från Oscarsgalan, vilket jag först tyckte var imponerande snabbjobbat, och det var det väl, men faktum är att italienska VF verkar vara något slags veckomagasin.
Details har bytt från det stora, breda formatet till det mindre Esquire-formatet. Ingen förklaring ges i tidningen.
Var mycket imponerad av Italienska Elle Decor.




Café Collections rippar logotyper inom koncernen.

DN Kulturs dåsiga filmsidor och New Yorkers blogg-ripoff

Fincher känner sig inte tagen på sängen.

Den vecka DN Kultur inte har någon verklig anledning att raljera över Hollywood hittar de på en. På fredagens filmsida fick vi veta att »Hollywoods påhittighet när det gäller att berättiga kärlek mellan äldre man och ung kvinna inte har några gränser«. Varpå tidningen påpekar att i den kommande filmen The Curious Case of Benjamin Button leder en romans mellan en 50-årig Brad Pitt och en 30-årig Cate Blanchett till att Pitts karaktär börjar åldras baklänges.
»Dream on«, avslutar DN Kultur.
Alltså, om man nu har en vinjett som heter »Nästan alla talar om...« kanske man hellre borde påpeka att den David Fincher-regisserade The Curious Case of Benjamin Button är ett manus man i Hollywood pratat om att filma i flera år, att den baseras på en F. Scott Fitzgerald-berättelse och att vad premissen egentligen går ut på är att en man föds som 70-åring och därefter åldras baklänges.
Ska man raljera ska man åtminstone raljera rätt.

Skulle man vilja fördjupa saken – dream on, filmredaktionen – kunde man också berätta att anledningen till att filmen filmas just nu är ännu ett av de där tekniska genombrottens förtjänst. Istället för att låta olika skådisar spela Benjamin Button i olika åldrar kommer man låta olika skådisar spela scenerna, vartefter man kommer låta Brad Pitt spela samma scener, för att sedan morfa in Pitts huvud på de olika åldrarnas kroppar.
Låter det snurrigt? Det är ungefär så snurrigt som David Fincher själv verkar tycka att det är, när han kommenterar filmen i ett superbt porträtt i senaste numret av Esquire.
»I sure hope we're right«, säger han om den förestående inspelningen. »Or it's going to be terrible.«

Mer film:
New Yorker hade en sådär mumsigt lång artikel häromsistens (läs här på deras snygga, nya sajt) på ett resonemang jag tidigare själv varit inne på, bland annat i den här bloggtexten. Den om hur Hollywoods mainstream-filmers nya berättartekniker och omkastade kronologier påverkar storysarna.
New Yorkers David Denby rör sig kring samma exempel jag själv var inne på, från Pulp Fiction via Memento till Alejandro González Iñárritus filmer, men gräver också betydligt djupare i filmhistorien.
Och precis som i min bloggtext landar Denbys resonemang i huruvida dessa nya berättartekniker, denna huller-om-buller-dramaturgi och kringkastande klippning, verkligen fyller en funktion eller bara är effektsökeri.
Vilka filmer man sedan anser ror hem det hela det må vara subjektivt. Där jag ansåg Memento vara en tunn story wrappad i en uppfinningsrikt baklängesgrepp finner Denby den en »brutal thrust at our unconscious«. Där jag fann 21 Gram lyckad frågar sig Denby om Iñárritu inte har klippt filmen till småbitar för att »give soap-opera dismalness the appearance of radical art.«
Det var i alla fall roligt när han kallade Babel för »the highbrow globalist tearjerker«.
Däremot fattar jag inte vad han menar när han säger att Miami Vice är »heavily loaded with subplots and complicated information«. Måste ha fått hjärnsläpp där, då Miami Vice är en av de mest raka och storymässigt enkelspåriga filmer som kommit på sistone.

Springtime och anteckningsblock 2.0

Fridhemsgatan, söndag kl 15:13.



Ah, våren!
Torra grusade gator, en störtflod av smältvatten nedför Kronobergsparken, skejtande kids vid foten av glasobelisken vid Sergels torg.
Har ni åkt 56:ans buss genom Sergel-rondellen nån gång? Kanske det mest urbana man kan uppleva i den här stan. Enda stället där hyfsat höga byggnader omsluter en, från Åhléns-byggnaden till Kulturhuset och Hötorgsskraporna.
Man lyfter blicken när det blir varmare. Kylan ger en hukande, ihopkrupen hållning men när värmen gör sig påmind, om så bara så lite som nu helgen, rätar man på ryggen och ser människor, hus, träd.
Fast egentligen har det varit vår hela vintern känns det som. Eftersom jag bortprioriterade Umeå över jul försvann de där allra mörkaste, kallaste dagarna. Några köldknäppta stockholmshelger i januari och februari gör ingen vinter.
I min Iphoto finns bara bilder på solklädda fasader från de månaderna.

För att fira de Stockholmska vårtecknen åker jag den här veckan på tjänsteresa till ett varmare land. Har fortfarande inte kommit över det fantastiska faktum att resorna ingår i mitt jobb, så uppdraget till ära tänkte jag testa ett nytt anteckningsblock.
Egentligen gav jag inte hela sanningen när jag tidigare berättade att jag föredrar Mujis A6-block. Till vardags, i yrkeslivet, har jag hittills använt mig av ett gäng sladdriga spiralblock, inköpta på Bokkompaniet för 15 kronor styck. Tror det kom sig av något slags kvällstidningsromantik: anteckningarna skulle vara on-the-fly, blocken en billig bruksvara.
Men efter ett år i magasinens tjänst, inredningsversionen no less, börjar det kännas lite ovärdigt. Så jag gick och köpte en trepack av Moleskins beskurna A5-block, den mjukt böjliga och linjerade varianten, för 119 kronor.
Det känns mycket lovande.
De större sidorna kommer nog ge en bättre överblick när man går igenom anteckningarna – de små, frasiga bladen i spiralblocket tenderade att behövas bläddras fram och tillbaka på ett opraktiskt sätt. Dessutom går den avsmalnade A5:an ned i kavajfickan utan problem. Den har en precis lagomt behaglig tunnhet som tillsammans med de mjuka pärmarna borde funka bra på fältet. En helt enkelt lite mer exklusiv slit-och-slängighet.
Hårda block har jag övergett. De är för konferensrum.

Bodil Malmsten klagar jämt, ständigt och ofattbart över resandet på sin blogg. Är det bara för att man är hyfsat ung som själva transporten fortfarande är en källa till glädje? Måhända. Men att vara i transit, att sitta och stirra på okända landningsbanor, dricka dyrt kaffe och bläddra i tidningar med oläsliga språk i terminalshoppen, ger mig fortfarande en upphöjd känsla av befinna mig ingenmansland.
Det är – paradoxalt nog i dessa säkerhetstider – höjden av frihet. Man har inga som helst ansvar förutom att ta sig från en punkt till en annan. Ett perfekt upplägg för läsning och tankeverksamhet.
Tänkte försöka ta mig igenom de olästa sidorna av Monocle den här gången. Om det är någon miljö den borde intas i så är det väl just på en flygplatsterminal.

Bra webbläsning:
Nick Tosches maniska och mycket underhållande jakt på en förförisk bakgrundsbild. Bekräftar den redan vedertagna bilden att bra skribenter är kompulsivt självupptagna och notoriskt nördiga.
Martin Gelins och hans gelikars nya matblogg.

»Genom att förstå många ting har jag ingenting uträttat.«
– Hugo Grotius, holländsk statsman, innan han dog 1645. Ur Aron Flams och Jonathan Unges utmärkta citatbok Sista ordet.

Vinter, 2007

Västerbron, 28 januari 2007


Odengatan/Dalagatan, 2 februari 2007


Grev Turegatan, 7 februari 2007