Flytt

Katarinavägen, midsommardagen 2005. Foto-kredd: Johan.

Någon kallade nyligen östra Södermalm, det så kallade Sofo-området, hemvist för snajsiga kaffehak, suspekta källare och piffiga klädbutiker, för »pretto-söder«. Vilket väl bara var en i raden av finurliga omskrivningar av den stadsdelen.
Har haft lite svårt för Söder av den anledningen. Finns det någon annan stadsdel som varit föremål för en sådan stor och ständig omdefiniering?
Från att att ha varit den klassiska arbetarstadsdelen, sprungen ur industrierna och tobaksplantagen på 1800-talet, via alla bajenbrölande öl-sjapp à la Kvarnen och Gröne Jägaren, till det pittoreska designmecka det är i dag, komplett med gallerior, formgivarateljéer, väldoftande tvålshoppar, chica New York-inspirerade drinkhak, hotellbarer med utsikt över Årstaviken, kärleksfullt uppstartade klädbutiker av någon reklamare som tröttnat på kommersialismen. Allt projekterat, namngivet och flygbladsmarknadsfört med en fräck logotyp smackad över hela alltet – Sofo!
Det blir liksom lite förvirrat. Som om stadsdelen inte hade nån identitet innan.

Av den anledningen skulle man ju helst bo på Östermalm, där saker och ting sitter som de ska, och har gjort så sedan den bytte namn från Ladugårdslandet nån gång i mitten av 1600-talet. Men där är det ju bara för tråkigt. Nästan lika tråkigt som på Stockholms tristaste stadsdel – Kungsholmen.
Och mitt älskade Vasastan är ju visserligen fortfarande lika vackert, och det var ju där jag egentligen skulle leva resten av livet, i ett lika fridfullt som livfullt myller av restauranger, kaféer, parker, alléer och allmän närhet till city, med Odengatan, a.k.a Rörstrandsesplanaden, som självklart epicentrum och de anrika och numera nyrenoverade sekelskifteslyorna som det enda rätta boendeelementet.
Men när jag började buda där fick ettorna fnatt och passerade tvåmiljonersstrecket innan man ens hunnit tänka: »jag höjer tjugo!«

Så jag hamnade på Söder till slut, i ett fint tegelklätt trettiotalshus uppe på Stigberget, ett kvarter från Fjällgatan.
A försökte få det till att nåt slags cirkel var sluten. Tillbaka till tonåren liksom, den enda tid man verkligen trodde sig tillhöra Söder. Den där dricka-fulöl-på-Carmen-tiden, diskutera-bob-hund-och-göra-fanzine-tiden, hänga-på-String-tiden.
Själv har jag försökt få det till att jag kommer gå i exil. Har suttit vid restaurangbord och skanderat och kallat den lilla fnutten öster om Renstiernas gata för »Exil-Söder«. Dit man flyttar för att komma bort, stoppa undan sig själv och sjunka in i förkovringen, självklart med behaglig närhet till innerstadens bekämligheter och utbud.
Men jag vet inte.
Egentligen handlar det väl om att jag gillar det där området, att jag gillar projekteringen, alla kreatörs-kollektiv, popbarer, Brunogallerior och kärleksfullt uppstartade klädbutiker av någon reklamare som tröttnat på kommersialismen.
Jag gillar till och med att de kallar rasket för Sofo. Känns värdigt en storstad.

Så jag kommer väl sitta där på mitt Stigberg, denna fusion av Per-Anders Fogelström, turistvyer och sjukhusskola (som någon redan säkert hunnit döpa om till Nofo), på en parkbänk på Fjällgatan, med en glass-våffla i handen och utsikten över Djurgården och Gröna Lund och Strömmen och hela gnistrande storstaden borta till vänster och känna mig rätt så hemma.
Jag kommer bli Söder-romantiker.
Och det är ju inte alls pretto.

Extra allt riktar återigen förhörslampan i ansiktet på populärkulturen

Jonas Jarefors, den före detta fanzineredaktören, numera mästerbloggaren och den svenska populärkulturens egna cross-examiner, gick i närkamp med sitt webbhotell och kom ut som vinnare. Nu är Extra allt uppe igen!

Detta medan Karin levererar en uppdateringschock: två gånger på en dag! Dessutom med ett för mig närliggande ämne just nu: bostadslån och flyttfilosofier. Mer om detta när budgivningschocken lagt sig.

Örjan Rambergs skägg

Jag var på Dramaten i förra veckan. En omtumlande upplevelse. Fick ungefär samma känsla som när jag spenderade min första kväll på Riche, såg mitt första Sopranos-avsnitt eller läste mitt första nummer av Vanity Fair, då en ny, anrik, outforskad, förmodat spännande och garanterat högkvalitativ värld öppnade sig för mig.
Mina tidigare teatererfarenheter sträcker sig till en skoluppsättning av Romeo & Julia (högstadiet, cirka tolv år sedan), Stadsteaterns version av Martin Kellermans Rocky (serien var bättre) och poppjäsen Apberget på Hamnmagasinet i Umeå, sent nittiotal, spelad av en tidig upplaga av Klungan-gänget. I en Flare-intervju kallade jag Plan B, som Klungan hette då, för »punkteater« och det var väl så långt ifrån Dramaten man kunde komma.
Men jeez, Dramaten är ju grejen!
Det är visserligen inte lika bekvämt som att gå på bio. Man måste tajma in föreställningen rålänge i förväg och det finns inte lika mycket att välja bland. Men såna petitesser vägs upp, dels av att man kan köpa vin i foajén och dels av den låga prassel- och prattoleransen, vilken gör att alla sitter som på helspänn hela kvällen, andäktigt fokuserade på det som händer där framme.
Dessutom är ju Dramaten en seriös Stockholmsinstitution och man liksom känner Ingmar Bergmans fotsvett ånga upp från golvet. Det glänser av guldstuckaturer och skiner från marmorpelare. Publiken består till 70% av grånade herrar i snyggt slitna manchesterkavajer. Och alla tittar vi på en pjäs som är hundra år gammal.
Det är, som John Travolta skulle sagt i Pulp Fiction, som ett museum med puls.

Pjäsen, Dödsdansen, var fin. Sådär dåraktigt neurotisk och mörk, ungefär som She's So Lovely med Sean Penn eller Richard Linklaters Tape. Man fick se en alkad man, hans omsesidigt hatade hustru och hennes långväga kusin kollidera i vad man i filmvärlden skulle kalla »kammarspel«.
En indierulle, med andra ord.
Skådisinsatserna var magnifika. Jag förvånades över hur mycket folk, mig inräknad, skrattade. Och det var lite coolt hur den alkade mannen – i del två, som visades efter vinpausen – hade nyktrat till och liksom tokmanipulerade ut alla andra.
Men allra, allra bäst var såklart Örjan Rambergs skägg. Gråsprängt och fylligt på ett sätt inte ens den mest stylade femtiplus-författare skulle kunna uppbåda. Autentiskt på ett sätt ingen filmkaraktär lyckats utstråla. Det var pur magi, straight outta PA&Co.
Efter föreställningen gick jag ut och lade handen på Margareta Krooks uppvärmda mage och tänkte att de senaste fyra timmarna varit av de bästa filmkvällar jag haft på mycket, mycket länge.
Live, dessutom.

Vill härmed också framföra mitt djupaste tack till min gode vän Arvid, som i egenskap av hårt arbetande Dramaten-riggare förärade mig biljetterna – helt gratis. I owe you one.

Lyxfanzine

Jag älskar att jag har ett jobb som, förutom att faktiskt göra tidning, innebär att alla arbetskamrater tycker om att prata tidning.
Som att redaktörerna aldrig slutar roas över nostalgiska tillbakablickar till åttiotalets stenåldriga journalistvardag med tandys, A5-manusark och lulliga sättare. Eller att en bloggpost om Månadsjournalen blir en källa till tidskriftshistoriska diskussioner och får reseredaktören på entréplanet att springa upp och ge mig ett tio år gammalt exemplar under förevändningen att han »ändå ska flytta«.

Den senaste veckans tidskriftssnackisar har varit två nya publikationer. Båda gjorda av varsin galen visionär, som båda saknar förmågan att skriva och gör tidningar tjocka som böcker.
Den ena är Tyler Brülés Monocle. Den andra är Micke Beckers Loft.
Den jämförelsen smickrar givetvis Micke Becker, men det finns något i de där tidningarna som har ett drag av lyxfanzine över sig. Något oemotståndligt ambitöst och resursslösande. Man bläddrar och fattar liksom inte vem som kommer köpa dessa limmade luntor – men man älskar att de finns.

Beckers Loft, ett självutnämnt »bookazine«, marknadsförs lite luddigt som något slags arkitekturtidskrift »vars uppgift är att bredda intresset för design«, men i princip är det bara en portfolio för arkitektfotografmaestro Åke E:son Lindman. Ett beskuret A3-format fullt av bilder från vackra och vansinniga hem. Lite nytt, lite gammal skåpmat. Man tröttnar snabbt.
Blaskan kostar 195 spänn men delades typ ut som flygblad på förförra veckans möbelmässemingel.

Tylers Monocle väcker desto fler reaktioner, såväl på kontoret som i bloggvärlden (läs särskilt Claes Brittons på sistone mycket uppdaterade blogg).
Första intrycket är såklart att den är sinnessjukt osexig, till skillnad från Loft som med sitt tjocka, glansiga papper och sina överdimensionerade bilder liksom bara består av ett slags överflöd av magasinsexighet.
Monocles matta papper och torra typografi talar sitt tydliga språk: den är till för att läsas. Den saknar spännande bilder, tydliga ingångar och har en struktur helt i brist på vettig tidskriftsdramaturgi. De fem avdelningarna – Affairs, Business, Culture, Design och Edits – lever alla sitt eget lilla liv i tidningen. Man måste bläddra ganska länge innan man fattar var man är i det 244 sidor långa praktverket.
Vill du bli inbjuden? Glöm det.
Efter att ha plöjt några artiklar skingras dimmorna något. Det är väldigt välskrivet, stundtals intressant och efter ett tag börjar man plockläsa den på samma sätt som man plockkollar en mer bildbetonad blaska.
Jag tänker på Bibel. Det är något i hur typografiporrig den är, hur det är textenblocken som för tidningen framåt, snarare än bildingångar.

Andres Lokko skrev föresten småroligt i Expressen och ironiserade över tidningens programförklaring. Hur den riktar sig till »den spanska bankiren i London, den finska arkitekten i Zürich, samt den kanadensiska advokaten i Hong Kong och den brasilianska galleristen i Tokyo.«
Citatet är skrattretande IT-bubbleaktigt. Den där sökta, utopiska drömmålgruppen. Låter som en programförklaring Boo.com, eller för den delen Killinggänget, skulle få för sig att författa.
Lite mer jordnära är då Tylers verbala beskrivning i Gunilla Kinns E24-intervju:
Tvärtom hoppas han att vanliga konsumenter som flyger till lågpris och handlar på H&M och Zara och som vill ha en annorlunda utrikesbevakning ska hitta den.
– Det kanske inte finns tiotals miljoner sådana läsare, men absolut hundratusentals, säger han.

Trots ambitionen att vara djuplodande och textdriven lämnar Monocle en något ytlig eftersmak. Känns lite grann som om de försökt göra ett globalt samhällsmagasin för samma folk som köpte Wallpaper (gudarna ska veta att Monocle måste ha använt sig av samma annonssäljare).
»Det känns som en katalog över vad man bör ha koll på just nu«, löd en kollegas omdöme.
Det ligger något i det.

Fem klickbara bilder på Månadsjournalens stora tevenummer, september 1996

Vanity fairish omslag av Jonas Karlsson.


Sivert Öholm i djävulshorn! Foto: Ewa-Marie Rundquist.


Sif Ruud och Allan Edwall fotograferade av Mattias Edwall. Ria Wägner fotograferad av Ewa-Marie Rundquist.


Skäggmän i högra hörnet. Foto: Denise Grünstein.


»Rodderiet!« Jonas Karlsson lanserar sin klassiska »kändis i båt«-genre som han återanvände när han plåtade Run-DMC för Vanity Fair 2006.

Tack Per!

Vässa Vasastan!

Jag vet inte vad det säger om min känsla för arkitektur att Punkt SE:s (!) läsare har röstat fram mitt favoritförslag till ett expanderat stadsbibliotek till sitt favoritförslag.
Kanske att den är ganska folklig. Kanske att den är lite populistisk. Sådär som att det mest iögonfallande, mest storslagna och underhållande, förslaget självklart är det bästa.
Men titta på det! Det är ju underbart!
Denna The Book Hill är som ett stort veckat torg som strimlats sönder och singlar ner från Observatorielunden. Något som öppnar upp Stockholm, öppnar upp mot den där parken uppe på höjden man alldeles för sällan besöker. Något som verkligen skulle få mitt älskade, men numera inte av mig bebodda, Vasastan att sticka ut ur Stockholmskartan.
Ola Andersson skrev en rätt torr analys av förslagen i Svd härom dagen. Han landade i den reaktionära slutsatsen att Nosce Te Ipsum, det förslag som ligger närmast dagens lösning, vore det bästa. Att det skapar något ur ett »asplundskt sammanhang« och »kompletterar« det ursprungliga projektet.
Please!
Varför skulle vi inte kunna få en stadsarkitektur som faktiskt tar hänsyn till invånarna i första hand och de arkitekturhistoriska normerna i andra? Och då syftar jag inte på det faktum att Punkt SE:s läsare gillar det, utan på att förslaget, vid sidan av att vara ett vidgat bibliotek, är en lockande ny mötesplats. Såväl på insidan – men kanske allra mest på utsidan.
Kan vi en gång för alla få nån förbannad bebyggelse i den här stan som faktiskt skriker lite?

Söndag på Söder och jakten på det stora svenska samtidsmagasinet

Klicka MJ-bilden!

Det finns dagar då allt känns lite skönt sammanlänkat och bra. Dagar då kroppen är innesluten i ett avslappnat post-bakis-lugn och iaktagelseförmågan känns pigg. Då man tycker att ljuset bakom Gondolen är extra vackert, att affischen för Adaktussons teveprogram är lite cool och att Läkerols nya konnässörkollektion Dark, med smak av rökt lakrits och en plastförpackning som en tobakspung, är himmelsk.

En sådan dag börjar givetvis på Serieslussen på St Paulsgatan. Min allra heligaste oas, med alla de där dammiga högarna tidskriftsfilatelisten i mig älskar att romantisera.
Numera försöker jag undvika att köpa för mycket. Dels måste jag hålla högarna hemma så små som möjligt, dels har jag insett att jag mår bra bara av att stå där inne, bläddra i några nummer och känna mig lite delaktig i en lång tradition av trycksvärta och glansiga photoshoots.
Jag hittar ett gäng Esquire från andra halvan av sjuttiotalet. Enligt Vanity Fairs historieskrivning var det väl några år efter storhetstiden. Och även om jag inte köper några känns det bra att se dem där. De kostar 35 kronor styck om nån känner sig manad.

Vad jag däremot inte kan låta bli att köpa – som en del i jakten på det stora svenska samtidsmagasinet och min mediehistoriska fortbildning – är ett gäng decenniegamla nummer av Månadsjournalen.
När jag var tretton följde jag med farsan till Noliamässan i Piteå på mitt livs första sommarjobb. Vi sålde tyg i tio dagar och bodde i en vänfamiljs villa med utsikt över Nördfjärden. Och på toaletten hos den familjen, som då var på semester, låg en luggsliten hög med just Månadsjournalen.
Som tidningen Pop-fanatiker tyckte jag formen var kladdig och texttyngd, inte alls sådär ren och luftig som man var van vid, men eftersom jag hittade Gradvall i redaktionsrutan läste jag ändå. Och missminner jag mig inte helt hörde jag farsan avfärda tidningen som ett »prestigemagasin« med »dyra skribenter«.
Jag tyckte det lät helt fantastiskt. Fanns det alltså ett slags journalistik som var lite förmer än annan journalistik? Som var lyxigare och dyrare, mer spännande och oåtkomlig?

Allt det där hade såklart fallit i glömska ända tills jag hittar tre nummer på Serieslussen, tolv–tretton år senare. Tio kronor styck. Alla från 1995 – ungefär samma årgång som de första jag läste i Piteå.
Utan att ens läsa kan man konstatera tidningens förebild. Loggan bär drag av Vanity Fairs gamla. Vi har en blandning av politik, hög- och lågkultur. Skådisar på omslaget.
Tom Wolfe intervjuas. Nils-Petter Sundgren och Göran Hägg var krönikörer. Och i ett nummer listas morgondagens stjärnor i ett sånt där fett fotoreportage med mycket korta bildtexter. Det var Lokko och Luuk, arkitekt-Sandell och kock-Melker samt blivande finansminister Anders Borg. Hans Gedda och Denise Grünstein plåtade.
Men trots att tidningen ger en skön känsla av ett inte alltför avlägset förflutet, något fortfarande greppbart, fylls jag mest av frågor: Hur uppfattades det här magasinet? Hur såg konkurrensen ut med Intrig? Vem gjorde tidningen och vad gör de idag? När lades den ner och varför?
Jag stoppar ner dem i kassen, tar tunnelbanan hem och googlar.

Dunkelt

Det finns en konstig källare på en bakgata på Söder. Man kliver ner och upptäcker en hel underjordisk värld av... södermänniskor. En bar med skivomslag från sjuttiotalet. En konsertlokal i ett dunkelt tegelvalv där typ Robyn gör hemliga spelningar. Samt ett stort, upplyst närliggande rum med rundpingisbord och boulebana!
»En bit av Berlin«, sa D. Själv tyckte jag det var som att kliva ner till ett slags indiemotsvarighet till Skull & Bones.
Folk med mer musikinriktad fritid känner säkert till stället. Det heter Ugglan och nån kväll ramlar ni nog ner där också.

Apropå Skull & Bones och amerikanska miljonärers hemliga festvanor såg jag Al Pacino-rullen People I Know i helgen. Jag har länge undvikit att se den, ville inte gärna se Al i en dålig rulle och trailern var ju vedervärdig. Den riktigt vibrerade av åttiotalsstämningar och en ansträngd andra klassens speakerröst. B-film, liksom.
Men den var riktigt fin. Jag fick den tipsad till mig – tillsammans med Billy Wilders Sunset Boulevard från 1950 – som en syskonfilm till underbara och nyligen sedda Kiss Kiss Bang Bang. Kanske för noir-känslan, men främst för de där långa, till synes oändliga festscenerna.
I första akten hamnar Al Pacinos kedjerökande och konstant knarkande PR-föredetting Eli Wurman på en märklig fest för sex- och drogsuktade Wall Street-höjdare. Han försöker få sin enda klients före detta fotomodell till älskarinna att kliva på ett privatplan till Los Angeles, men istället fumlar han runt på den där Eyes Wide Shut-festen och drar i sig så mycket konstiga droger att han inte ens inser att han bevittnar ett mord.
Hela filmen utspelar sig i en suddig parallelldimension, i ett New York man sällan ser på film. Det är mörkt och vintrigt. Tomma gator och taxiresor mitt i natten. Dekadent överklass. Och en Al som stapplar omkring, gammal och gaggig, i den typ av loser-roll han kanske fick smak för i och med Donnie Brasco.
Al Pacino har sannerligen haft ett tveksamt omdöme på senare år – ta bara Simone eller Gigli – men här förstår man varför han tog rollen. Filmen är som en pjäs, pepprad med dialog och teaterskådisen Al får gå loss rejält, särskilt som den har en sån där klassiskt skrikig Pacino-scen, majestätiskt inspelad i en kyrka i Harlem.
Att den dessutom nästan helt saknar folk under 35 är synnerligen uppfriskande. Och med finfina birollsprestationer av Kim Basinger, Richard »Toby« Schiff och Mark Webber (enda yngligen) är People I Know en härligt dekadentmysig dialogstund i lördagssoffan.

Richard Schiff till Al Pacino: »I don't know why I like you, but I do.«

Här finns en fin intervju med Al Pacino, gjord av recensent-maestro Roger Ebert i samband med filmens premiär.

De senaste två avsnitten av Studio 60 har varit underbara. Aaron Sorkin har verkligen en förkärlek för ballroom-scener. En fancy festlokal fylld av runda bord. I Vita huset var det typ fundraisers, i Studio 60 är det award dinners. Det blir mer och mer tydligt hur han bara förfinar sina verktyg, sitt tonläge.
Samtidigt anar jag en fördjupning. Sättet han dissekerade Matt och Harriets kärleksrelation har man inte sett honom göra tidigare. I Sports Night och Vita huset var det alltid kärleksrelationer som aldrig riktigt fick blomma ut (Casey och Dana respektive Josh och Donna). I Studio 60 har den stora relationen redan skett och man får följa de hjärtslitande efterdyningarna, all bitterhet mellan de båda parterna. Hur de fortfarande liksom älskar varandra och inte riktigt vet hur de ska slita sig från varandra. Hur Harriet ändå försöker ta död på det.
Avslutningen var fenomenal. En bitter och full Matt Albie ensam kvar i det där ballroomet, mummelsjungandes med en cigg i mungipan, som en kärleksfull blinkning till Bogart. Känslan av att loppet är kört. Att festen är över.

Lite som jag själv kände mig i fredags natt – en handfull timmar efter Ugglan-besöket – när ett ögonblick av stilla uppvaknande uppenbarade sig i spritångorna på Stureplansklubben White Room. Ett sådant tillfälle när man inser att man varken vet vem man pratar med, vad man pratar om – eller varför man betalade 160 kronor i inträde för att göra det.

Njutningar

Har januari någonsin varit så här varm och vacker?
Jag minns den för fyra år sedan. Jag och X på promenad runt Kungsholmen, bara några dagar efter nyår. Kungsholmsstrand, runt Stadshuset, ut på en stelnad Riddarfjärd.
Det var 19 minusgrader ute. Det kändes som om helvetet frusit till is.
Men så var livet också lite svårare då. Det var djupa depressioner och förvirrande identiteter, krossade hjärtan och stundande aborter – de tidiga tjugoårens alla källor till dramatik, höjt i en dunkel dimma av obotlig bakisångest.
Fyra år senare gör jag en intervju på Djurgården. Upplever ynnesten av att få promenera tillbaka till Stureplan, strax innan lunch, och se solen och båtarna och utsikten över Skeppsholmen. Det viner kring öronen, ögonen rinner. Men det är nog inte mer än någon enstaka minusgrad, om ens det. Strandvägen är fylld av slask. En brevbärare springer runt i shorts.
Jag ska inte idyllisera sönder saker, säga att jag de senaste fyra åren »hittat hem« eller så. Jag blir fortfarande full och förvirrad. Men ibland, i stunder som dessa, är livet är förjävla fint.

Annars pratas det mycket trivsel just nu. Kjell ropade »Sluta mobba medelklassen!« i en nylig Residence-krönika. Jonas skriver sakligt om en söndagsmiddag och blottar fördomar. Caroline säger att hon älskar att vara medelklasskid – men påpekar tre gånger att hon menar allvar, att hon inte är ironisk.
För mig är det som med ödet – jag tänker inte ens på det. Det har aldrig slagit mig att jag skulle skämmas eller känna skuld. Jag känner mig aldrig hotad.
Snarare blir jag förvirrad varje gång till exempel Anna Hellsten – en skribent jag någonstans identifierar mig med – börjar ursäkta sig när hon pratar lägenhetsköp och restaurangbesök. Alltid ett litet »kalla mig småborgerlig, men...« som en obligatorisk brasklapp. Synd.

Brasklappar var för övrigt en av de saker jag ville undvika med den här bloggen. Så lätt att trilla dit – när man läser så mycket, håller koll på så mycket – och liksom blinka lite medvetet varje gång man skriver något personligt, och därmed lite farligt blottande, som någon annan kunde ha förbehåll mot.
För att inte tala om de numera bloggklassiska ursäkterna kring varför man inte skrivit på sistone.

»It was the first time I felt that how pitying someone and wanting to fuck them can get all tangled up in your head. Overwelming sadness – meanwhile you got a rodney. Is that sick? I think... uhm, yeah, I think that's sick.«
– Robert Downey Jr, Kiss Kiss Bang Bang