Fåfängans marknad, någon?

Bilden är ett montage.

Nu ska vi prata utopier. Så sent som i fredags hörde jag en lunchdejt dryfta idén, eller snarare drömscenariot, om att starta en svensk Vanity Fair. En sån där idé som folk yttrar med något kittlande i blicken, som sjuåringen som drömmer om en egen godisaffär. »Tänk om...«
Det här är ingen ovanlig dröm i den svenska magasinsvärlden. Vanity Fair-infuenserna ser vi sippra fram överallt. Både Café och tidningen Stureplan (och för all del Residence i sitt bildspråk) har på sina sätt stulit grafiska manér, tonläge och redaktionell mix från den stora draken i New York.
Jag slog genast bort idén. Det där kommer aldrig att gå, utbrast jag över räksalladen, utan att riktigt ha några påtagliga argument för min pessimism.
Men när jag ikväll kollar ikapp dokumentären Wallenbergs på SVT:s webbteve inser jag vad jag i fredags inte kunde formulera.
Det handlar såklart om resurser. Resurser att genomföra de där allra mest initierade VF-artiklarna. Wallenberg-dokumentären är precis den typ av välresearchat reportage som skulle göra sig utmärkt som VF-story. Som en lång spännande new journalism-text, illustrerat med arkivfotografier och arrangerade porträtt på Wallenbergarna i deras residens – Annie Liebowitz-style!
Men i Sverige finns det inte ekonomiskt underlag – frågan är om det ens finns skribenter nog? – för en sån grej. Varför vi alltid får se de mest spännande svenska reportagen i statligt finansierade SVT och inte i tryck, på glittrande glättigt papper, kört genom en superstylish repro.
Nu ska jag kolla FI-dokumentären.

Anteckningsblock

Sitter med en skribentvän på en restaurang på Söder och diskuterar anteckningsblock. Han föredrar Moleskin. Påstår att han köper dem för att de är dyrast och att han just därför avhåller sig från att tappa bort dem.
Själv föredrar jag Mujis A6-block, mörkt gråa med oblekt papper. Skulle gärna använda Moleskin men de har för hårda pärmar. Muji-blocken är förhållandevis tunna, passar i innerfickan och liksom böjer sig efter kroppen.
»Moleskin har tunna också«, säger min vän och det har han såklart rätt i.
Men har man väl hittat sitt block så har man.

Ibland hittar jag anteckningar i mitt block jag inte vet varför jag skrev ner. Små lösryckta detaljer man kanske hoppades på att en gång hitta ett sammanhang för, ett användningsområde.
Man sitter på tunnelbanan och ser att vattnet under Tranebergsbron är fyllt av stora isskärvor, som om bitarna från en gigantisk krossad fönsterruta varsamt lagts ut på ytan. Man antecknar.
Man står på balkongen och röker och ser en lång vit limousin dra förbi på vägen utanför. Man tar ett till bloss och när man vänder upp blicken igen ser man en till limousin köra förbi, en exakt likadan. Man tänker: déjà vu! Man tänker på den där scenen i första Matrix-filmen, den med katten. Man antecknar.
Man sitter på jobbet och ser hur det sitter en tjej i lägenheten rakt över gatan, mitt emot arbetsplatsen. Man ser rakt in i hennes hem, hur hon går omkring, i linne, sätter sig framför datorn, jobbar lite. Hur hon säckar ner i soffan, ett magasin i knät, bläddrar lite, sätter på teven. Hur hon sitter i köket och äter lunch, ömsom tuggar, ömsom tittar åt sidan, blicken fäst långt, långt bort. Man antecknar.

Senare på kvällen pratar vi om vikten av att våga skriva dåligt.

Onsdag

Vanligaste kommentaren om nya bloggen:
»Jag ser ingen skillnad mot den gamla!«

Fåfänga och andra nojor

Januari 2007. Söndagspromenad är shoppingpromenad.

Den stora skillnaden mellan att vara frilans och fast anställd är kläderna. Från att ha kunnat lufsa runt tre dagar i sträck i samma slitna ulltröja, gamla ulltofflor, favoritjeans och t-shirt från tonåren känner man plötsligt ett starkt behov av att... tja, se respektabel ut. Man slutar upp att bläddra förbi modesidorna i manstidningarna. Man hänger på låset på Filippa K-rean, köper två par skor på två dagar, börjar tänka på ord som »kemtvätt« och »stärkt krage«.
Jag hatar egentligen att tänka på kläder, skulle helst bara hamstra upp mig en gång per år, men plötsligt är jag slav under något slags domino-effekt. Köper ett par Acne-jeans för halva priset och inser att de inte matchar den gråa rocken. Man kollar svarta rockar i varje butik man passerar. Den där Schyffert-sketchen börjar mala i bakgrunden:
»Acne – the fegis-märke for the reklamare i Stockholm.«
Och trots att man till slut börjat känna sig hyfsat sevärd springer man snabbt förbi Cosmo-redaktionen om morgnarna. Det är den andra stora skillnaden. Man måste komma i tid.

Man tror att det inte ska göra skillnad att folk läser, men det gör det.
Så fort jag lanserar bloggen får jag bekräftelsenoja, börjar scanna besöksstatistik och googla mig själv. Stressen sätter sig i maggropen som den där tickande klockan i början av ett 24-avsnitt, ettrig och irriterande.
Jag hade en plan om att varva ner i år, att skaffa mig ett mer hälsosamt förhållande till bloggar. Att inte suga i mig dem sådär maniskt, som nikotin, direkt när man vaknar. Att inte hetsläsa dem, att undvika ett informationsintag man inte processar. Att bara öppna en blogg åt gången, istället för tio simultana flikar i webbläsaren.
Det var en bra plan.

Bloggstressen är för övrigt samma stress man känner när man börjat se en ny bra teveserie. Man vet att man inte kommer kunna sluta titta. All inplanerad tid för tankar och läsning vittrar sönder i sin mentala kalender.
En sån serie är Dirt. En insiderserie om två tidningsredaktioner i Hollywoods skvallerland – som en mörk, skitig fusion av Entourage och Studio 60. Såklart oemotståndlig för en magasinsnörd som jag. Det finns något Al Pacino i Any Given Sunday över Courtney Cox när hon sitter på redaktionsmöte och skriker:
»We are not running rumours or chasing other magazines. We live or die by breaking stories. We have one week for this cover.«

En lång mailkonversation utbryter bland mina bröder om porträttbilden här uppe till höger. Storebrorsan:
»Oh, you're pretty enough. Trött-skribent-looken är väldigt passande på en blogg. Expected. Avväpnande. Trevlig. ›You can talk to me, I'm one of you.‹ Ta mig inte for seriöst. Men jag ar seriös. Väldigt uträknat. Tränar du inför en bildbyline i Aftonbladet? Snäll kille från Norrland, försoker göra ett hederligt jobb, men med lite sexig glimt i ögat – jag kan nog knulla dig i stjärten efter en kväll på stan – combo.«

Nästa gång jag skriver ska jag ha lugnat ner mig.

Dramatik

Jag behövde byta skal. Den gamla bloggen började kännas stel och ansträngd, riskfri och lite tråkig, som en middagsbjudning där man inte tror sig kunna säga vadsomhelst.
Det hände att jag skrev en slaskmening i slutet av något resonemang, strök den slaskmeningen och gick sedan omkring i ett slags post-abort-känsla av att det var just i den meningen substansen låg. Jag vågade inte vara spontan, personlig, skissartad.
Man skulle också kunna säga att den förra bloggen spelade ut sin roll. När jag startade Pacino.se hade jag just sagt upp mig från den webbyrå jag jobbat på i fem år. Jag skulle inleda en ny karriär. Jag skulle skriva. Jag behövde en portfolio.
Nu är jag här. Efter åtta månader som frilans har jag just påbörjat en heltidsanställning på tidningen Residence.
Så. Nytt år, nytt jobb – ny blogg.
Jag kommer fortfarande fördjupa mig i film och teveserier, men i lite andra forum än tidigare (mer om det senare). Här har jag försökt hitta ett nytt, mer lätthanterligt tonläge.
Kanske är inte förändringen så stor som jag vill få den till. Men förnyelse, inbillad eller inte, föder i alla fall lite ny energi.

Två filmer

Vi hamnade vid en bardisk på Broome Street. Bredvid oss satt en svart farbror i femtiofemårsåldern med baseballkeps, pilotskinnjacka och ett glas vitt framför sig.
Vi var rätt trötta den dagen. Jag satt mest tyst och sippade på mitt vin. Men A – son till sin far som han är – började genast småprata med mannen. Efter en stund var de rejält uppe i varv och avhandlade New Yorks olika stadsdelar och parker och platser i gott och väl fyrtiofem minuter. Det visade sig att mannen i ett tidigare liv varit rektor för en skola i Queens. Nu levde som konstnär någonstans i Downtown, inte långt från A:s loftlägenhet.
Och någon gång under det där samtalet började mannen prata om Soho, och Tribeca, och det faktum att gatorna där är alldels för smala för den tillströmning av folk som nu florerade i kvarteren. Det var aldrig meningen att man skulle shoppa där.
Jag tänker på det där när jag ser 16 Blocks med Bruce Willis och Mos Def. En underbar film. Inte bara för att den är en värdig arvagare till genresyskonet The Negotiator (David Morse!) eller för den destillerade, närmast 24-artade spänningen.
Den är även en smått sensationell New York-film, som utspelar sig just i de där kvarteren i Soho – alla gatorna jag gick i julas, Mulberry Street ner mot City Hall, Little Italy via China Town. Med myllret av människor – på de smala, trånga trottoarerna – som ett avgörande element i spänningen.

Jag ser om Capote. Jag såg den i vintras, men minns egentligen bara blogginläggen jag läste om den.
Nu växte den. Och jag slogs av hur väl den förtydligar den journalistiska parasiteringen, dilemmat med Capotes nästan gamlika hunger för information. Journalisten som exploatör av sanningen.
Capote om Perry Smith: »He's a goldmine.«
Och scenen i mitten av filmen, på en diner i Kansas, då Capote avslöjar titeln på sin bok – In Cold Blood – för Chris Coopers polischef. Polischefen svarar:
»And that refers to the crime or the fact that you are still talking to the criminals?«

The opposite of escape

Så tar jag mig äntligen för att läsa The New Yorker. Och jag slås av två saker.
Det ena är hur vissa fenomen – en tidning, en författare, en regissör – som är vedertagna för generationer bakåt bara blir relevanta för en själv när någon ur den egna generationen tipsar om det. Lite som när Andres Lokko – eller var det Gradvall? – nån gång skrev att The Clash blev hans väg in i soulen och reggaen.
Jag får upp ögonen för The New Yorker först när Björn af Kleen skrivit sitt sjuttioåttonde tjat och mediemän jag lunchar med fastslår dess förträfflighet.
Så som en del i min journalistiska fortbildning tar jag tag i saken. Stärkt av det handfasta råd jag fick av en närstående redaktör om hur jag bäst bör utvecklas som skribent:
»Läs många magasin. Läs inga svenska magasin.«

Artikeln jag läser handlar, föga förvånande, om film. David Denby skriver i Big Pictures – Hollywood looks for a future (8 januari 2007, läs här) om hur filmbranschen, och i synnerhet biograferna, förändras när publiken blir allt mer oberoende av hur, var och när de ser sin film.
Texten är, föga förvånande, oerhört bra – välskriven, välkomponerad, relevant.
Denby djupdyker i branchens kval, gör flertalet intervjuer med diverse Hollywood-top-dogs och tar till och med saken i egna händer. I ett långt parti tittar han på filmer i olika typer av hemmabioanläggningar. Han konstaterar att kollegans top-of-the-line-projektor levererar en bild som blir alltför tydlig och skarp, och paradoxalt nog förtar filmkänslan, medan polarens fyrtiotummare återger både svartvita klassiker och digitalproducerade popcornrullar med bravur.
När nutida teknikjournalistik gärna blir trist och prestandatyngd är det uppfriskande att läsa en sådan subjektiv syn på utvecklingen.

Ibland trillar han överbord och blir överdrivet dystopisk:
»If watching movies at home becomes not just an auxilary to theatregoing but a replacement of it, a visual art form will decline, and become something else.«
Han menar att »kids« som ser film på Ipod-skärmar »nöjer sig med en mindre upplevelse«, vilket kommer påverka oss alla – »the future of movies as an art form is at stake«.
Inte nog med att det vibbar ofräscht av gammal klassisk larmnoja – »telefonen kommer få oss att sluta omgås!« – det är dessutom skrivet utan hänsyn till det fantastiska foto som sprider sig i högproddade teveserier och utvecklingen med allt mer avancerade hemmabiosystem och portabla skärmar.
Men detta är en marginell invändning. Någon spalt senare väver han fram den vackraste skildringen av biobesöket jag läst:
»We have just entered from the impersonal streets, and suddenly we are alone but not alone, the sighing and shifting all around hitting us like the pressures of the weather in an open field. The movie theatre is a public space that encourages private pleasures: as we watch, everything we are—our senses, our past, our uncounscious—reaches out to the screen. The experience is the opposite of escape; it is more like absolute engagement.«

Det andra som slår mig är känslan av att ju längre en text är, och ju mer välskriven, desto mer otillräcklig blir den. Vilket måste vara den ultimata komplimangen. En bra text kommer så nära verkligheten att gränsen där emellan framträder i all sin tydlighet.
Man vill slå ihop tidningen, öppna dörren och kliva ut.

Kanske den största 24-stunden någonsin

Jack Bauers samvetskval i avsnitt 4, säsong 6.
Han spyr, är gråtmild, gnyr fram till Bill Buchanan på andra linjen:
»Tell the president I'm sorry, I can't do this anymore.«

Fogget about it

Stockholm igen. Några få grader svalare än New York. Måndag, tvättdag, lunch på Gärdet.
Jag går till Biblioteksgatan och blir ledsen. Inte för att Röda Kvarn verkligen är borta – även om det i sig är orsak till saknad – utan för vad som är där istället.
Visst, förändling i all ära – Röda Kvarn var väl lite för bra för att vara sann mot slutet. Man kunde gå dit ensam en lördag, bänka sig på femte raden och ha lika många rader emellan sig själv och besökarna bakom. Känslan av att vara själv i hela biografen, att ensam äga hela upplevelsen.
Men att förlägga Urban Outfuckers där – H&M-generationens egna Galne Gunnar, detta vanvettiga koncept av krimskrams, tingeltangel och kläder av katastrofal kvalitet – är ungefär som att öppna en ny Lidl-butik i Svenskt Tenns lokaler på Strandvägen, som en Sibylla i Ritorno.
Den lokalen förtjänade verkligen bättre.

Inspirerad av New York-vistelsen ser jag om Donnie Brasco, som jag inte sett sedan första gången jag var i New York, våren 2005. Äntligen kan man studera backdropen: Mulberry Street, Brooklyn Bridge, South Street (där A bor).
Bodil Malmsten skriver så här om Donnie Brasco i sin bok Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig:
»Ännu en gång den vanliga amerikanska kärleksfilmen där kärlekshistorien är mellan två män, den gamla vanliga buddymovien. Al Pacino till Johnny Depp: ›I love you, Donnie.‹«
En av bakomfilmerna på Heat-dvd:n uppehöll sig en lång stund vid den avslutande scenen i filmen. Den där Al Pacino håller Robert De Niros hand efter att ha skjutit honom i bröstet. Våta ögon, blicken i fjärran, Moby på soundtracket.
»Now that's the real love story«, sa Amy Brenneman i bakomintervjun.
Kanske är det bara såna kärlekshistorier man kan identifiera sig med . Gudarna ska veta att det är dem man har mest erfarenhet av.

»I fear that I'm pregnant with a dead baby«
– Mike Nichols, återgivet av Richard Dreyfuss i den smått löjliga, och därför mycket roliga, dokumentären Hollywoods Braksuccéer som gick på SVT i kväll.

Michael Mann och ödet

»Fourtune has a minor play in what happens in our lives«

Heat – inte bara den bästa actionfilm som någonsin gjorts. Inte bara ett av de bästa filmmanus som någonsin skrivits. Inte bara det det klassiska mästarmötet mellan Al Pacino och Robert De Niro, i den berömda coffee shop-scenen.
Den är också baserad på ett äkta tjuv-och-polis-par i Chicago på sextiotalet. Den är resultatet av tjugo års research av Michael Mann. Den är den enskilt mest enastående skildringen av staden Los Angeles som någonsin setts på film.

Länge fanns bara en enkel dvd-utgåva av Heat, men på nyårsdagen köpte jag äntligen dubbeldvd:n på J&R Music World vid City Hall – den dvd som innehåller de välproducerade bakomfilmerna och Michael Manns kommentarspår.
Och har man sett filmen så många gånger som jag gjort är det nästan lika hisnande att se extramaterialet.

Några noteringar:
Al Pacino spelade sin karaktär, robbery/homicide-snuten Vincent Hanna, som om han vore aningen hög på kokain. I filmen inte så mycket som antyds det att Hanna drar en lina, men under inspelningen var det en uttalad förutsättning de utgick ifrån.
Amy Brenneman, som spelar Robert De Niros flickvän, hatade manuset när hon först läste det. Det var för våldsamt, för cyniskt, utan moral. Michael Mann träffade henne ändå, frågade varför hon hatade det och sa sedan:
»Du måste spela rollen, din karaktär är den enda i filmen som säger ›Who are you people?‹«

I en av bakomintervjuerna säger Michael Mann:
»The small idea of the film is that fourtune does not enter into it. People say, ›unfortunately this happened‹ and ›fortuitously that happened‹. That's bullshit. [Fourtune] has a minor play in what happens in our lives. Most of what happens in our lives is what we have caused to have happened. And sometimes it is impossible to undo the interlacing strings of causality.«

När jag satt med A på Gramercy Park Hotel hade vi en liten diskussion om ödet, något jag inte kan påminna mig att jag någonsin haft förut.
Ödet är inte bara något jag inte tror på, det är för mig helt ointressant. Det verkligt intressanta i livet är ju, precis som Mann påpekar, att försöka förstå varför man hamnat där man hamnat. Inte sällan hittar man svarat hos sig själv.
Mann fortsätter:
»It's a kind of cosmic microscope to look at each of our lives to see what cause and effect proves the presence. It's things that we made happen, consciously or unconsciously. «

Anteckningar i transit

Tåget in mot JFK Airport svävar strax ovanför takåsarna, tusentals ljus börjar blänka i skymningen, solen bakom horisonten, Brooklyn.
Någonstans där ute ser jag två eldar flamma till. De kastar eldklot fem-sex meter upp i luften, som brinnande oljebrunnar. Som en scen ur en film. Avslutningen. Den muteade sekvensen, resan tillbaka, flimrande bilder från bilfönster. Och Antony som soundtrack, hans tolkning av Leonard Cohens If It Be Your Will, i hörlurarna
Eldar. En sån detalj. Som ekorrarna som skuttade förbi utanför dinern på Fulton Street. Som råttorna som smet in bakom byggplanket på avgatan i downtown. Som mannen som sålde sexpamfletter för en dollar vid tunnelbanenedgången. 100 olika positioner. »Don’t try em all on one night.«

New York. Det började sätta sig mot slutet. De sista tre dagarna. Äntligen kunde jag tillåta mig känna en förändring. Kanske lyckades jag bara slappna av.
För jag missade ju Umeå. Jag missade nedvarvande veckor, teveserier i multum, att gå i ide. Istället fick jag virvelvinden, utgångar, bakfylla, julafton på bio, varm regnig nyårsafton. Att sova på golvet i loftlägenheten, under det sex meter höga taket, grova bruna bjälkar och Fdr Drive strax utanför fönstret. Bruset.
Klart det tar ett tag att varva ner.

2007 kommer med största sannolikhet se väldigt annorlunda ut. På jobbfronten, på privatlivsfronten. Fast jobb igen, singel igen. Tjugofem år och känslan av att man gjort det förut. Kontoret, singellivet, en bostadsrätt i innerstan.
Så man får motivera sig. Säga: The second coming! Säga: Jag har faktiskt inte gjort det förut, inte med dessa förutsättningar.
Jag skrev inte då. Jag såg inte möjligheterna då. Utvägarna.
Jag mådde helt enkelt inte lika bra då.

Local time at destination: 04:16. Hela planet sover utom jag. Mörkt utanför flygplansfönstret. Urskiljer små molntussar.
I tisdags avslutade vi en shoppingdag – tog oss ända upp till 42:a gatan och gjorde Fifth Avenue – med att ta en drink på Gramercy Park Hotel. Detta något nyinvigda, av Julan Schnabel brutalt inredda Ian Schrager-hotell.
Kändes som att sjunka ner i en konferensanläggning för Skull & Bones. Dunkelt, murrigt. Sammetsfåtöljer. Konstverk stora som sovrumsväggar, en Warhol i lobbyn. Blottat trä i pelare och tak, ohyvlade plankor, stickorna syntes på håll.
Och servitriserna, så oerhört vackra, så uppenbart typecastade i sina blonda hårslingor och lilla svarta. Undrar om de ingick i Schnabels koncept.
Gradvall levererade backstoryn om hotellet i Residence Hem & Trend. Läs här.

Bra ställe att köpa tidningar på: Universal News i Soho, på Broadway nära Broome Street. Har allt.

Local time at destination: 06.23.
Just sett All the King’s Men på den flimriga lilla skärmen i stolen framför mig. Sean Penn, Jude Law, Patricia Clarkson, Mark Ruffalo, Anthony Hopkins, Kate Winslet och James Gandolfini.
En oväntat bra film. Oväntat oväntad – vridningarna i storyn. Hur den egentligen är Jude Laws film, inte Sean Penns som man trodde. Men kanske mest detta – vilket är den stora lilla lyckan med USA-resorna – att få se filmer utan att vara proppad med förhandsinfo. Att se en film utan att ha fjorton blogginlägg och DN-recension surrande i skallen.
Film blir bättre så – isolerad.

Vi har sett en del svensk film under vistelsen. Fredrik Lindströms och Felix Herngrens Vuxna Människor från 1999 framstår alltmer som en av Sveriges bästa. Voice overn i början är odödlig. Herngren hos familjerådgivaren, hans tankar: »Hon ser lite kåt ut. Hon kanske vill ligga med mig.« Lindströms uppföljare Känd från TV nådde inte lika högt. Lite svajig, ofokuserad – men ändå återsevärd.
Och efter den där drinken på Gramercy Park Hotel åkte vi hem och såg Ben & Gunnar på powerbooken.
Dagen efter, i tunnelbaneuppgången vid Spring Street, såg vi två män träffas, till synes för första gången på länge. De kramades, utbytte nyårshälsningar, varpå den ene utbrast:
»I really like you beard!«
Jag och A höll oss för skratt tills vi var utom hörhåll.

Av isle, window och middle är middle såklart värst. Sitter inklämd mellan två sovande medresenärer. Laptopen till hälften uppfälld mellan knät och den påträngande stolen framför mig.
Sista timmen nu. Jag är bestulen min natt, sömnlös flight, nån timmes slummer bara. Det var kväll när jag åkte, det är redan morgon i London.
Aldrig att jag lyckas sova på flygplan.

Tre bra grejer

Bra restaurang: French Roast i hörnet 6th Avenue och 11th. Skön bistrokänsla, överkomliga priser och ett bra alternativ när man överdoserat på italienskt och kinesiskt.

Bra film: The Departed. Så hård, så skitig. Det irländska tonläget är såklart inte lika dead on som i Brotherhood. Men de där oformliga blåjeansen och det fenomenala soundtracket gjorde sitt. Och Jack Nicholsons förmåga att spela galen – hans stirriga ögon, fladdriga händer över fårig panna. DiCaprio och Damon: genier. Och den i efterhand så makalösa titeln.

Bra story: Hur Matt Damon var så besviken med slutet på The Bourne Supremacy att han – mitt under pågående inspelning av Ocean's Twelwe – ringde Stacy Snider, chairman på Universal, och övertalade henne att filma om det. Damon hade tillsammans med Ocean's manusförfattare kommit upp med en idé till ett nytt, finurligare slut. Det slut som senare alltså hamnade i filmen. (Ur decembernumret av Details.)

Paraplyet

Nyårsdagen. Folk ligger i bakfulla högar i den stora loftlägenheten. Någon släntrar in från ett helnattligt äventyr. Utanför fönstret är Brooklynbron dränkt i dimma.
Jag flyr. Promenerar i väg, på jakt efter kaffe och smält ost. Kvarteren i downtown är våta och öde. Det regnade rätt friskt kvällen innan då vi irrade runt på Lower East Side. Vi anlände till festen, i en stor vit galleri-lik lägenhet fylld av fransmän och allehanda eurotrash, precis vid tolvslaget. Hörde folk skrika »Five! Four! Three...« när vi klev in.
»Happy new year!«



Jag promenerar längs Broadway, passerar City Hall. Inte en vettig deli öppet. Starbucks saknar bröd.
Och just som det börjar regna igen passerar jag en paraplyförsäljare. Jag köper ett svart, stadigt och enkelt exemplar. Inte för långt, trots att det inte är ett sånt som viker ihop sig. Man poppar upp det med ett enkelt knapptryck. När man skakar av det försvinner dropparna.
Kanske det bästa paraply jag någonsin ägt.
För fem dollar. På gatan i New York.