Den stora tomheten

En bild säger mer än tusen Croneman-ord.

Det fanns en tid för inte alltför längesedan då jag, likt många andra, imponerades över Johan Cronemans så kallade »vassa penna«, hans »stilistik«. Och det är möjligt att han även idag, vid vissa tillfällen, lyckas träffa av en intressant tankegång i sina spalter. Men hans status som stjärnskribent börjar bli rejält naggad i kanten vid det här laget, för att inte säga grovt nedraspad.
Ta hans märkliga utspel härom veckan mot ett gäng bloggande »nördar« som »älskar« Tony Soprano, där det var så oklart vilka han syftade på att den enda slutsatsen man kunde dra var att han i ett obevakat infall gick till offentlig attack på sina egna hjärnspöken.
Eller ta gårdagens långa och sensationellt illa strukturerade porträtt av sjuttiotalsregissören Janne Halldoff. Croneman har varit hemma hos Halldoff för att ta reda på varför han inte gjort film på 25 år och rapporterar tillbaka om greyhounds och sockerkakor. Sex (6) små citat klämde han ur den där intervjun, varav tre (3) handlade om hus och hundar. Resten av artikeln är en upprapning av Halldoffs filmografi, en slags wikipedia-text med små Cronemanska parenteser: »(bra)«.

Men det som verkligen har fått mig att se Cronemans ändå så nyligt tända skribentstjärna att dala djupt, djupt var hans totala texthaveri på förstasidan av DN Kultur i måndags – hans recension av SVT:s Upp till kamp.
Sällan har jag sett en professionell recensent hylla så hårt och samtidigt vara så oförmögen underbygga sina omdömen.
I recensionen får vi veta att regissören hanterar sitt material »intelligent«, »subtilt« och »brett«. Vi får veta att Birro har ett »poetiskt språk« och är »mycket imponerande«. Vi får veta att tids- och fotomontaget är »enormt imponerande«, att Hoyte van Hoytemas foto är »suveränt«, att rollbesättningen är »unikt bra«, att Fanny Risberg gör »allting rätt« samt att Ruth Vega Fernandez är hans nya »skådespelarfavorit, alla kategorier«.
Vi får med andra ord inte veta någonting mer än vilka superlativer som surrat runt i Cronemans skalle under de 6 timmar han lagt ner på att förhandskolla serien. Inte en enda detalj, inte ett enda exempel lyckas Croneman uppvisa för att stödja sitt superhyllande.
Det är ett förvånansvärt amatörmässigt hafsverk till recension. Det hela påminner om mina egna euforiska anteckningar när jag sett ett fantastiskt avsnitt av Studio 60 eller Entourage och krafsar ner några superlativer i datorn, för att sedan, när jag ska försöka klämma ihop det till en bloggtext, upptäcka att det inte fanns någon som helst substans i orden.
Man undrar var redaktörerna håller hus? Borde inte Helena Lindblad, som ansvarar för filmsidorna, hejda grabben och säga: hörrö, vad sägs om att tänka igenom detta en vända till va?
Vem som helst kan säga att något är bra eller dåligt. En recensents uppgift är att förklara varför. När Croneman sätter fingarna på tangentbordet nuförtiden är som att öppna mitt ungkarlskylskåp en sunkig söndagförmiddag.
Det ekar tomt.