Tillbaka

Alright.
Dags att suga in magen, ta ett djupt andetag, kavla upp ärmarna, skaffa gymkort, bli bättre, snyggare, mer närvarande och ta sats inför hösten.
Sommaren är ju, som bekant, det egentliga nyåret.
Gick i ett älskvärt ide i juli. En ynnest. Spenderade tre veckor i Umeå, i stugan ute i Stubbskär. Tog semester från Det Stora Informationsflödet. Läste inga bloggar, knappt några dagstidningar och inte ett enda magasin. Det var crazy befriande, en lyx, som att känna de första djupa andetagen efter att förkylningen släppt i bihålorna.
Vissa dagar har jag bara läst en bok, sträckkollat Six Feet Under och skrivit. Det tog två veckor innan jag ringde en enda kompis – och det var föresten de som ringde mig.
Lite skrämmande den där asociala sidan. Tur man har familj som sliter en ur dvalan, en gudson som pockar på uppmärksamheten och vill leka med traktor. Men jag kunde verkligen se ett liv i det där, att vara en slacker, en skrivare, att lufsa omkring, totalt osedd.
Att förkovra sig – är det bara en längtan på grund av snurret i storstaden eller en verklig idé?

En dag sista veckan tog jag bussen sju mil norrut och hängde med min vän David Sandström i hans hyfsat nyinflyttade hus i byn Brände, en kort bilfärd inåt landet från Ånäset (eller, för er Stockholmare, från Sahara Hotnights-landet Robertsfors).
Han har hittat sin förkovring där uppe. Köket var fullt av böcker. Över gårdsplanen stod en nergången västerbottensgård han planerar bygga studio i. Han hade inget internet. Det var helt tyst vid midnatt, ljusa strimmor ovanför tallhorisonten. Vi pratade James Ellroy och livets stora frågor inpå whiskytimmarna.
I stringhyllan ovanför kökssoffan stod Thomas Engströms nya roman Dirty Dancer och väntade på att bli läst.
Jag hade läst den.
Har ni läst den?
Thomas Engströms Dirty Dancer är fanimig den bästa bok jag läst på år. Fenomenalt välformulerad, ett sjuhelvetes temperament, med sylvass, svart humor och årets snyggaste titel.
Upptäckte honom via hans debut, 2003 års Mörker som gör gott. Blev nyfiken mest för att han var en ung dude med ambitioner. Förstlingsverket var lovande, uppföljaren knäckande. Båda hans böcker handlar om bittra medelålders män, i den senare på randen till undergång, en Falling Down i villaförort, eller vad Anna Hellsten skrev i sin Sydsvenskan-recension.
Någonstans innerst inne är jag nog själv är en bitter medelålders man. Ibland känns det som om jag bara väntar på att få fylla femtio och se livet sådär extra syrligt, utan den här pressen att vara ung, hungrig och peppad.

Anyways, jag brukar se Thomas Engström i faggorna här på Söder. Strax innan jag åkte till Umeå spottade jag honom på Press Stop på Götgatan, totalt in character, med bister min köpandes en New York Review of Books och ett paket Camel.
Jag ville gå fram och säga vilken grym bok han skrivit, men jag hade precis börjat läsa den då och ville inte göra misstaget att komplimera något som kunde visa sig vara skit.
Någon dag senare såg jag honom på den där baren som ligger insprängd i väggen vid Björns Trädgård. Då i sällskap med min storebrorsas gamla kompis, tillika den insomnade (?) författaren Tomas Jacobsson, som i sin debutroman gjorde en illa maskerad karikatyr på min bror och liknade honom vid den fetare av Baldwin-bröderna – en klassiker!
De båda Thomasarna stod vid bordet intill mitt och drack öl och diskuterade nåt om designhistorien.
Det finns ett sånt liv här på söder har jag märkt. Writers och artists omvartannat, på ett sätt man aldrig såg i Vasastan. På Odengatan lunkade på sin höjd nån avdankad kvällstidningsjournalist eller den där dvärgen från Infinite Mass.

Jag vet inte vad jag tycker om Söder ännu. Officiellt är jag extremt skeptisk såklart – det där Sofo – och håller mig till mitt Stigberg, mitt exilsöder. Jag vågar liksom inte omfamna det, kanske lite rädd att bli en sån där man själv pekar på och tänker: »jävla posör!« Kanske rädd att inse att man redan är en?
Den stora skillnaden mellan Vasastan och Söder är att Vasastan är mer populerad och har färre butiker. Söder är ju något slags centrum för folk, de kommer hit från annorstädes och hänger. Det är svårt att glida ner på Skånegatan utan att känna sig som en statist i filmen om nollnolltalet. Lite brunchhäng här, en lampbutik där och ett kommande Acne-showroom där.
I sitt sommarprogram buntade Lundell ihop Nytorget med Stureplan som symboler för den nya ytligheten eller antitisen till sextiotalet eller vad det var. Hursomhelst kände jag mig träffad, liksom prickskjuten: jag är fucked! Jag hänger ju bara på Stureplan och Nytorget!
Men jag känner igen den här hatkärleken. När jag för fem år sedan hade flyttat till Birkastan fick jag panik efter några veckor – alla nyblivna thirtysomething-föräldrar, alla sportiga barnvagnar, alla lattehak – och undrade var rebellen i mig hade tagit vägen. Hade jag sålt ut?
Det finns ett motstånd i det här som är nyttigt, något att ta spjärn mot medan man bor in sig. Och förmodligen har jag bara inte hittat mina ställen ännu, jag saknar de där gatstumparna man kan kalla sina egna, där fiket man bara kan drälla in i, beställa en macka och läsa ostört.

Men det vykorts-Stockholm som finns här uppe har jag varken hatkärlek inför eller sett mig mätt på. Mitt hus har en gemensam terrass på taket man kan kliva ut på, och ytterligare en terrass ovanför den man kan klättra upp på, och där uppe på taknockeln har man en 360-gradig utsikt över hela fucking staden. Från DN-skrapan och Västerbron borta vid Kungsholmen, via Hötorgsskraporna och Gamla Stan, ljusorkestern nere vid Slussen, över Skeppsholmen, Kastellholmen och Djurgården, bort över Saltsjön mot de blinkande Nacka-masterna, runtom till Globen och Folksam-klossen i Skanstull.
Och det var verkligen en pur och skön känsla att komma med taxin uppför Katarinavägan i går kväll, med en sådär störigt pratglad chaufför man vanligtvis skulle irritera sig på, men som då bara kändes uppfriskande. Han tröck ner båda bilrutorna i baksätet och mumlade något om en »frisk fläkt från vattnet«.
Jag stack ut huvudet och andades in, redo att fylla bihålorna igen.