Final Exits furiösa (och nostalgiska) comeback-spelning

Foto: Annika Berglund, Rockfoto.nu

Helgen innan veckan jag ska flytta gör jag det strategiskt tveksamma att åka upp till Umeå.
Huvudanledningen till helgvistelsen var förstås att överösa min älskade gudson – som jag inte sett på ett halvår – med presenter och lekar i en förhoppning om att han kommer komma ihåg mig nästa gång vi ses. Men den mest omtumlande upplevelsen var ändå att se Final Exit – Sveriges kanske allra bästa, allra hårdaste och allra mest ironiska hardcore-akt någonsin tillika David Sandströms och Dennis Lyxzéns »sidoband« under åren med Refused – göra en mycket oväntad återförening på Umeå Open i lördags natt.
Det var tio år sedan de spelade senast, på hardcore-scenens hovscen på ungdomsgården Galaxen i centrala Umeå. Jag och Samuel, min medredaktör på fanzinet Flare, gick dit och fick uppleva den hårdaste, mest brutala, mest vanvettiga spelning vi någonsin sett i våra liv. Det var nakendans, våldsamma stage-diveningar, den brutala »wall of death« – då en handfull ur publiken armkrokade sig till en mänsklig vägg och sprang rakt in i publikhavet – samt ett oräknerligt antal obligatoriska circle pits.
Innan spelningen i lördags satt jag och Samuel och drack öl och drömde oss tillbaka och förbannade att vi den kvällen för tio år sedan hade lämnat spelningen i förtid – »lika bra att hämta ut från garderoben innan det blir trångt« – vartefter vi senare fick höra om den legendariska circle piten som under ett extranummer slingrade sig genom hela lokalen, ner tre trappor till källaren och sedan upp till konsertlokalen igen, allt medan hela bandet klädde av sig nakna.
Så i lördags stod vi där framme vid scenen en bra stund innan spelningen började och tänkte väl att den här gången ska vi banne oss inte missa något. Och i ärlighetens namn tänkte vi nog också att inte kan väl Umeå-publiken någonsin röja så hårt som de röjde för tio år sedan?
Som vi misstog oss.
Redan efter första låten – den klassiska Proficiency, inledningsspåret på deras andra och sista platta Umeå – var publiken i upplösningstillstånd. Någon hade plockat bort kravallstaketet och jag hamnde snabbt i kläm mellan scenen och typ hundra hardcore-utsvultna och förmodat före detta straight edgare som bortom all vett och sans pressade sig framåt mot scenkanten, med mina lår som enda emballage.
Jag hade glömt bort vilken urladdning det var att befinna sig därnere i publikhavet, i piten, och känna en hord av svettiga kroppar trycka sig mot en, alla skrikandes med i texterna, alla med armarna hyttade på scenen, alla i underförstått samförstånd kring det våldsamma: hur vi solidariskt stödde upp det ett regn av stage-divande, sneaker-klädda, army-pants-utrustade hardcore-kids.
Så. Jävla. Hårt.
Fast de var ju inte riktigt kids längre. Vi hade alla åldrats tio år. Hela publiken var som en enda stor återförening. »Alla« var där: folk från hela hardcore-scenens alla akter – Separation, Saidiwas, Eclipse, Refused, Plastic Pride – samt ett oräknerligt antal gamla hardcore-fanatiker. Jag såg folk nere i piten jag förmodligen inte sett sedan den där sista Final Exit-spelningen.
Men det hann man faktiskt inte tänka på, inte till en början i alla fall. Man var fullt upptagen med att roa sig över säkerhetsvakternas ständiga påtryckningar. »Ni måste lugna er, annars brakar scenen ihop!« Att publiken omedelbart orsakade en säkerhetsrisk kändes bara som en bekräftelse på att röjet fanns kvar med oförminskad kraft. Till råga på det lät faktiskt bandet inte nämnvärt mesigare än för tio år sedan: rundgången tjöt tinnitus-framkallande, Dennis drop-kickade old school-mässigt, David sjöng med samma avgrundsvråliga röst och rytmsektionen – som kvällen till ära bestod av Jens »Rens« Nordén, en av Umeås i särklass mest mytomspunna musiker, still going strong sedan 1987 – dundrade på med samma råa, hjärndöda snabbhet.
Den ena av två gånger man började ana att detta ändå kanske var en enda stor nostalgifest var när Dennis – med ett barnsligt nöjt flin, det var enligt utsago han som propsat på återföreningen – började mumla något halvsentimantalt om hur »livet går i cirklar, nu står vi här igen, tio år senare«. Den andra var när David uppviglande skrek till publiken: »Ni är ett degenererat pack, eller hur?!!«
Nja, tänkte jag, jag har just köpt bostadsrätt.
Fyrtio minuter in i giget, efter att man blivit genomdrypt av svett och blåmärkt av trängsel, efter att allt fler säkerhetsvakter kallats in – Davids muskulösa storebror »Stor-Knasse« klarade inte själv, trots en enträgen insats, att hålla ordning på oredan – avslutades spelningen med att en arrangör skamset gick upp på scenen och förklarade att säkerhetschefen ansåg det hela ohållbart: hela schabraket till scen höll helt enkelt på att rasa sönder.
Folk stod kvar och buade och skrek och applåderade i tio minuter efteråt.
Det var faktiskt ganska vackert.