Springtime och anteckningsblock 2.0

Fridhemsgatan, söndag kl 15:13.



Ah, våren!
Torra grusade gator, en störtflod av smältvatten nedför Kronobergsparken, skejtande kids vid foten av glasobelisken vid Sergels torg.
Har ni åkt 56:ans buss genom Sergel-rondellen nån gång? Kanske det mest urbana man kan uppleva i den här stan. Enda stället där hyfsat höga byggnader omsluter en, från Åhléns-byggnaden till Kulturhuset och Hötorgsskraporna.
Man lyfter blicken när det blir varmare. Kylan ger en hukande, ihopkrupen hållning men när värmen gör sig påmind, om så bara så lite som nu helgen, rätar man på ryggen och ser människor, hus, träd.
Fast egentligen har det varit vår hela vintern känns det som. Eftersom jag bortprioriterade Umeå över jul försvann de där allra mörkaste, kallaste dagarna. Några köldknäppta stockholmshelger i januari och februari gör ingen vinter.
I min Iphoto finns bara bilder på solklädda fasader från de månaderna.

För att fira de Stockholmska vårtecknen åker jag den här veckan på tjänsteresa till ett varmare land. Har fortfarande inte kommit över det fantastiska faktum att resorna ingår i mitt jobb, så uppdraget till ära tänkte jag testa ett nytt anteckningsblock.
Egentligen gav jag inte hela sanningen när jag tidigare berättade att jag föredrar Mujis A6-block. Till vardags, i yrkeslivet, har jag hittills använt mig av ett gäng sladdriga spiralblock, inköpta på Bokkompaniet för 15 kronor styck. Tror det kom sig av något slags kvällstidningsromantik: anteckningarna skulle vara on-the-fly, blocken en billig bruksvara.
Men efter ett år i magasinens tjänst, inredningsversionen no less, börjar det kännas lite ovärdigt. Så jag gick och köpte en trepack av Moleskins beskurna A5-block, den mjukt böjliga och linjerade varianten, för 119 kronor.
Det känns mycket lovande.
De större sidorna kommer nog ge en bättre överblick när man går igenom anteckningarna – de små, frasiga bladen i spiralblocket tenderade att behövas bläddras fram och tillbaka på ett opraktiskt sätt. Dessutom går den avsmalnade A5:an ned i kavajfickan utan problem. Den har en precis lagomt behaglig tunnhet som tillsammans med de mjuka pärmarna borde funka bra på fältet. En helt enkelt lite mer exklusiv slit-och-slängighet.
Hårda block har jag övergett. De är för konferensrum.

Bodil Malmsten klagar jämt, ständigt och ofattbart över resandet på sin blogg. Är det bara för att man är hyfsat ung som själva transporten fortfarande är en källa till glädje? Måhända. Men att vara i transit, att sitta och stirra på okända landningsbanor, dricka dyrt kaffe och bläddra i tidningar med oläsliga språk i terminalshoppen, ger mig fortfarande en upphöjd känsla av befinna mig ingenmansland.
Det är – paradoxalt nog i dessa säkerhetstider – höjden av frihet. Man har inga som helst ansvar förutom att ta sig från en punkt till en annan. Ett perfekt upplägg för läsning och tankeverksamhet.
Tänkte försöka ta mig igenom de olästa sidorna av Monocle den här gången. Om det är någon miljö den borde intas i så är det väl just på en flygplatsterminal.

Bra webbläsning:
Nick Tosches maniska och mycket underhållande jakt på en förförisk bakgrundsbild. Bekräftar den redan vedertagna bilden att bra skribenter är kompulsivt självupptagna och notoriskt nördiga.
Martin Gelins och hans gelikars nya matblogg.

»Genom att förstå många ting har jag ingenting uträttat.«
– Hugo Grotius, holländsk statsman, innan han dog 1645. Ur Aron Flams och Jonathan Unges utmärkta citatbok Sista ordet.