Söndag på Söder och jakten på det stora svenska samtidsmagasinet

Klicka MJ-bilden!

Det finns dagar då allt känns lite skönt sammanlänkat och bra. Dagar då kroppen är innesluten i ett avslappnat post-bakis-lugn och iaktagelseförmågan känns pigg. Då man tycker att ljuset bakom Gondolen är extra vackert, att affischen för Adaktussons teveprogram är lite cool och att Läkerols nya konnässörkollektion Dark, med smak av rökt lakrits och en plastförpackning som en tobakspung, är himmelsk.

En sådan dag börjar givetvis på Serieslussen på St Paulsgatan. Min allra heligaste oas, med alla de där dammiga högarna tidskriftsfilatelisten i mig älskar att romantisera.
Numera försöker jag undvika att köpa för mycket. Dels måste jag hålla högarna hemma så små som möjligt, dels har jag insett att jag mår bra bara av att stå där inne, bläddra i några nummer och känna mig lite delaktig i en lång tradition av trycksvärta och glansiga photoshoots.
Jag hittar ett gäng Esquire från andra halvan av sjuttiotalet. Enligt Vanity Fairs historieskrivning var det väl några år efter storhetstiden. Och även om jag inte köper några känns det bra att se dem där. De kostar 35 kronor styck om nån känner sig manad.

Vad jag däremot inte kan låta bli att köpa – som en del i jakten på det stora svenska samtidsmagasinet och min mediehistoriska fortbildning – är ett gäng decenniegamla nummer av Månadsjournalen.
När jag var tretton följde jag med farsan till Noliamässan i Piteå på mitt livs första sommarjobb. Vi sålde tyg i tio dagar och bodde i en vänfamiljs villa med utsikt över Nördfjärden. Och på toaletten hos den familjen, som då var på semester, låg en luggsliten hög med just Månadsjournalen.
Som tidningen Pop-fanatiker tyckte jag formen var kladdig och texttyngd, inte alls sådär ren och luftig som man var van vid, men eftersom jag hittade Gradvall i redaktionsrutan läste jag ändå. Och missminner jag mig inte helt hörde jag farsan avfärda tidningen som ett »prestigemagasin« med »dyra skribenter«.
Jag tyckte det lät helt fantastiskt. Fanns det alltså ett slags journalistik som var lite förmer än annan journalistik? Som var lyxigare och dyrare, mer spännande och oåtkomlig?

Allt det där hade såklart fallit i glömska ända tills jag hittar tre nummer på Serieslussen, tolv–tretton år senare. Tio kronor styck. Alla från 1995 – ungefär samma årgång som de första jag läste i Piteå.
Utan att ens läsa kan man konstatera tidningens förebild. Loggan bär drag av Vanity Fairs gamla. Vi har en blandning av politik, hög- och lågkultur. Skådisar på omslaget.
Tom Wolfe intervjuas. Nils-Petter Sundgren och Göran Hägg var krönikörer. Och i ett nummer listas morgondagens stjärnor i ett sånt där fett fotoreportage med mycket korta bildtexter. Det var Lokko och Luuk, arkitekt-Sandell och kock-Melker samt blivande finansminister Anders Borg. Hans Gedda och Denise Grünstein plåtade.
Men trots att tidningen ger en skön känsla av ett inte alltför avlägset förflutet, något fortfarande greppbart, fylls jag mest av frågor: Hur uppfattades det här magasinet? Hur såg konkurrensen ut med Intrig? Vem gjorde tidningen och vad gör de idag? När lades den ner och varför?
Jag stoppar ner dem i kassen, tar tunnelbanan hem och googlar.