Lyxfanzine

Jag älskar att jag har ett jobb som, förutom att faktiskt göra tidning, innebär att alla arbetskamrater tycker om att prata tidning.
Som att redaktörerna aldrig slutar roas över nostalgiska tillbakablickar till åttiotalets stenåldriga journalistvardag med tandys, A5-manusark och lulliga sättare. Eller att en bloggpost om Månadsjournalen blir en källa till tidskriftshistoriska diskussioner och får reseredaktören på entréplanet att springa upp och ge mig ett tio år gammalt exemplar under förevändningen att han »ändå ska flytta«.

Den senaste veckans tidskriftssnackisar har varit två nya publikationer. Båda gjorda av varsin galen visionär, som båda saknar förmågan att skriva och gör tidningar tjocka som böcker.
Den ena är Tyler Brülés Monocle. Den andra är Micke Beckers Loft.
Den jämförelsen smickrar givetvis Micke Becker, men det finns något i de där tidningarna som har ett drag av lyxfanzine över sig. Något oemotståndligt ambitöst och resursslösande. Man bläddrar och fattar liksom inte vem som kommer köpa dessa limmade luntor – men man älskar att de finns.

Beckers Loft, ett självutnämnt »bookazine«, marknadsförs lite luddigt som något slags arkitekturtidskrift »vars uppgift är att bredda intresset för design«, men i princip är det bara en portfolio för arkitektfotografmaestro Åke E:son Lindman. Ett beskuret A3-format fullt av bilder från vackra och vansinniga hem. Lite nytt, lite gammal skåpmat. Man tröttnar snabbt.
Blaskan kostar 195 spänn men delades typ ut som flygblad på förförra veckans möbelmässemingel.

Tylers Monocle väcker desto fler reaktioner, såväl på kontoret som i bloggvärlden (läs särskilt Claes Brittons på sistone mycket uppdaterade blogg).
Första intrycket är såklart att den är sinnessjukt osexig, till skillnad från Loft som med sitt tjocka, glansiga papper och sina överdimensionerade bilder liksom bara består av ett slags överflöd av magasinsexighet.
Monocles matta papper och torra typografi talar sitt tydliga språk: den är till för att läsas. Den saknar spännande bilder, tydliga ingångar och har en struktur helt i brist på vettig tidskriftsdramaturgi. De fem avdelningarna – Affairs, Business, Culture, Design och Edits – lever alla sitt eget lilla liv i tidningen. Man måste bläddra ganska länge innan man fattar var man är i det 244 sidor långa praktverket.
Vill du bli inbjuden? Glöm det.
Efter att ha plöjt några artiklar skingras dimmorna något. Det är väldigt välskrivet, stundtals intressant och efter ett tag börjar man plockläsa den på samma sätt som man plockkollar en mer bildbetonad blaska.
Jag tänker på Bibel. Det är något i hur typografiporrig den är, hur det är textenblocken som för tidningen framåt, snarare än bildingångar.

Andres Lokko skrev föresten småroligt i Expressen och ironiserade över tidningens programförklaring. Hur den riktar sig till »den spanska bankiren i London, den finska arkitekten i Zürich, samt den kanadensiska advokaten i Hong Kong och den brasilianska galleristen i Tokyo.«
Citatet är skrattretande IT-bubbleaktigt. Den där sökta, utopiska drömmålgruppen. Låter som en programförklaring Boo.com, eller för den delen Killinggänget, skulle få för sig att författa.
Lite mer jordnära är då Tylers verbala beskrivning i Gunilla Kinns E24-intervju:
Tvärtom hoppas han att vanliga konsumenter som flyger till lågpris och handlar på H&M och Zara och som vill ha en annorlunda utrikesbevakning ska hitta den.
– Det kanske inte finns tiotals miljoner sådana läsare, men absolut hundratusentals, säger han.

Trots ambitionen att vara djuplodande och textdriven lämnar Monocle en något ytlig eftersmak. Känns lite grann som om de försökt göra ett globalt samhällsmagasin för samma folk som köpte Wallpaper (gudarna ska veta att Monocle måste ha använt sig av samma annonssäljare).
»Det känns som en katalog över vad man bör ha koll på just nu«, löd en kollegas omdöme.
Det ligger något i det.