Flytt

Katarinavägen, midsommardagen 2005. Foto-kredd: Johan.

Någon kallade nyligen östra Södermalm, det så kallade Sofo-området, hemvist för snajsiga kaffehak, suspekta källare och piffiga klädbutiker, för »pretto-söder«. Vilket väl bara var en i raden av finurliga omskrivningar av den stadsdelen.
Har haft lite svårt för Söder av den anledningen. Finns det någon annan stadsdel som varit föremål för en sådan stor och ständig omdefiniering?
Från att att ha varit den klassiska arbetarstadsdelen, sprungen ur industrierna och tobaksplantagen på 1800-talet, via alla bajenbrölande öl-sjapp à la Kvarnen och Gröne Jägaren, till det pittoreska designmecka det är i dag, komplett med gallerior, formgivarateljéer, väldoftande tvålshoppar, chica New York-inspirerade drinkhak, hotellbarer med utsikt över Årstaviken, kärleksfullt uppstartade klädbutiker av någon reklamare som tröttnat på kommersialismen. Allt projekterat, namngivet och flygbladsmarknadsfört med en fräck logotyp smackad över hela alltet – Sofo!
Det blir liksom lite förvirrat. Som om stadsdelen inte hade nån identitet innan.

Av den anledningen skulle man ju helst bo på Östermalm, där saker och ting sitter som de ska, och har gjort så sedan den bytte namn från Ladugårdslandet nån gång i mitten av 1600-talet. Men där är det ju bara för tråkigt. Nästan lika tråkigt som på Stockholms tristaste stadsdel – Kungsholmen.
Och mitt älskade Vasastan är ju visserligen fortfarande lika vackert, och det var ju där jag egentligen skulle leva resten av livet, i ett lika fridfullt som livfullt myller av restauranger, kaféer, parker, alléer och allmän närhet till city, med Odengatan, a.k.a Rörstrandsesplanaden, som självklart epicentrum och de anrika och numera nyrenoverade sekelskifteslyorna som det enda rätta boendeelementet.
Men när jag började buda där fick ettorna fnatt och passerade tvåmiljonersstrecket innan man ens hunnit tänka: »jag höjer tjugo!«

Så jag hamnade på Söder till slut, i ett fint tegelklätt trettiotalshus uppe på Stigberget, ett kvarter från Fjällgatan.
A försökte få det till att nåt slags cirkel var sluten. Tillbaka till tonåren liksom, den enda tid man verkligen trodde sig tillhöra Söder. Den där dricka-fulöl-på-Carmen-tiden, diskutera-bob-hund-och-göra-fanzine-tiden, hänga-på-String-tiden.
Själv har jag försökt få det till att jag kommer gå i exil. Har suttit vid restaurangbord och skanderat och kallat den lilla fnutten öster om Renstiernas gata för »Exil-Söder«. Dit man flyttar för att komma bort, stoppa undan sig själv och sjunka in i förkovringen, självklart med behaglig närhet till innerstadens bekämligheter och utbud.
Men jag vet inte.
Egentligen handlar det väl om att jag gillar det där området, att jag gillar projekteringen, alla kreatörs-kollektiv, popbarer, Brunogallerior och kärleksfullt uppstartade klädbutiker av någon reklamare som tröttnat på kommersialismen.
Jag gillar till och med att de kallar rasket för Sofo. Känns värdigt en storstad.

Så jag kommer väl sitta där på mitt Stigberg, denna fusion av Per-Anders Fogelström, turistvyer och sjukhusskola (som någon redan säkert hunnit döpa om till Nofo), på en parkbänk på Fjällgatan, med en glass-våffla i handen och utsikten över Djurgården och Gröna Lund och Strömmen och hela gnistrande storstaden borta till vänster och känna mig rätt så hemma.
Jag kommer bli Söder-romantiker.
Och det är ju inte alls pretto.