Dunkelt

Det finns en konstig källare på en bakgata på Söder. Man kliver ner och upptäcker en hel underjordisk värld av... södermänniskor. En bar med skivomslag från sjuttiotalet. En konsertlokal i ett dunkelt tegelvalv där typ Robyn gör hemliga spelningar. Samt ett stort, upplyst närliggande rum med rundpingisbord och boulebana!
»En bit av Berlin«, sa D. Själv tyckte jag det var som att kliva ner till ett slags indiemotsvarighet till Skull & Bones.
Folk med mer musikinriktad fritid känner säkert till stället. Det heter Ugglan och nån kväll ramlar ni nog ner där också.

Apropå Skull & Bones och amerikanska miljonärers hemliga festvanor såg jag Al Pacino-rullen People I Know i helgen. Jag har länge undvikit att se den, ville inte gärna se Al i en dålig rulle och trailern var ju vedervärdig. Den riktigt vibrerade av åttiotalsstämningar och en ansträngd andra klassens speakerröst. B-film, liksom.
Men den var riktigt fin. Jag fick den tipsad till mig – tillsammans med Billy Wilders Sunset Boulevard från 1950 – som en syskonfilm till underbara och nyligen sedda Kiss Kiss Bang Bang. Kanske för noir-känslan, men främst för de där långa, till synes oändliga festscenerna.
I första akten hamnar Al Pacinos kedjerökande och konstant knarkande PR-föredetting Eli Wurman på en märklig fest för sex- och drogsuktade Wall Street-höjdare. Han försöker få sin enda klients före detta fotomodell till älskarinna att kliva på ett privatplan till Los Angeles, men istället fumlar han runt på den där Eyes Wide Shut-festen och drar i sig så mycket konstiga droger att han inte ens inser att han bevittnar ett mord.
Hela filmen utspelar sig i en suddig parallelldimension, i ett New York man sällan ser på film. Det är mörkt och vintrigt. Tomma gator och taxiresor mitt i natten. Dekadent överklass. Och en Al som stapplar omkring, gammal och gaggig, i den typ av loser-roll han kanske fick smak för i och med Donnie Brasco.
Al Pacino har sannerligen haft ett tveksamt omdöme på senare år – ta bara Simone eller Gigli – men här förstår man varför han tog rollen. Filmen är som en pjäs, pepprad med dialog och teaterskådisen Al får gå loss rejält, särskilt som den har en sån där klassiskt skrikig Pacino-scen, majestätiskt inspelad i en kyrka i Harlem.
Att den dessutom nästan helt saknar folk under 35 är synnerligen uppfriskande. Och med finfina birollsprestationer av Kim Basinger, Richard »Toby« Schiff och Mark Webber (enda yngligen) är People I Know en härligt dekadentmysig dialogstund i lördagssoffan.

Richard Schiff till Al Pacino: »I don't know why I like you, but I do.«

Här finns en fin intervju med Al Pacino, gjord av recensent-maestro Roger Ebert i samband med filmens premiär.

De senaste två avsnitten av Studio 60 har varit underbara. Aaron Sorkin har verkligen en förkärlek för ballroom-scener. En fancy festlokal fylld av runda bord. I Vita huset var det typ fundraisers, i Studio 60 är det award dinners. Det blir mer och mer tydligt hur han bara förfinar sina verktyg, sitt tonläge.
Samtidigt anar jag en fördjupning. Sättet han dissekerade Matt och Harriets kärleksrelation har man inte sett honom göra tidigare. I Sports Night och Vita huset var det alltid kärleksrelationer som aldrig riktigt fick blomma ut (Casey och Dana respektive Josh och Donna). I Studio 60 har den stora relationen redan skett och man får följa de hjärtslitande efterdyningarna, all bitterhet mellan de båda parterna. Hur de fortfarande liksom älskar varandra och inte riktigt vet hur de ska slita sig från varandra. Hur Harriet ändå försöker ta död på det.
Avslutningen var fenomenal. En bitter och full Matt Albie ensam kvar i det där ballroomet, mummelsjungandes med en cigg i mungipan, som en kärleksfull blinkning till Bogart. Känslan av att loppet är kört. Att festen är över.

Lite som jag själv kände mig i fredags natt – en handfull timmar efter Ugglan-besöket – när ett ögonblick av stilla uppvaknande uppenbarade sig i spritångorna på Stureplansklubben White Room. Ett sådant tillfälle när man inser att man varken vet vem man pratar med, vad man pratar om – eller varför man betalade 160 kronor i inträde för att göra det.