Två filmer

Vi hamnade vid en bardisk på Broome Street. Bredvid oss satt en svart farbror i femtiofemårsåldern med baseballkeps, pilotskinnjacka och ett glas vitt framför sig.
Vi var rätt trötta den dagen. Jag satt mest tyst och sippade på mitt vin. Men A – son till sin far som han är – började genast småprata med mannen. Efter en stund var de rejält uppe i varv och avhandlade New Yorks olika stadsdelar och parker och platser i gott och väl fyrtiofem minuter. Det visade sig att mannen i ett tidigare liv varit rektor för en skola i Queens. Nu levde som konstnär någonstans i Downtown, inte långt från A:s loftlägenhet.
Och någon gång under det där samtalet började mannen prata om Soho, och Tribeca, och det faktum att gatorna där är alldels för smala för den tillströmning av folk som nu florerade i kvarteren. Det var aldrig meningen att man skulle shoppa där.
Jag tänker på det där när jag ser 16 Blocks med Bruce Willis och Mos Def. En underbar film. Inte bara för att den är en värdig arvagare till genresyskonet The Negotiator (David Morse!) eller för den destillerade, närmast 24-artade spänningen.
Den är även en smått sensationell New York-film, som utspelar sig just i de där kvarteren i Soho – alla gatorna jag gick i julas, Mulberry Street ner mot City Hall, Little Italy via China Town. Med myllret av människor – på de smala, trånga trottoarerna – som ett avgörande element i spänningen.

Jag ser om Capote. Jag såg den i vintras, men minns egentligen bara blogginläggen jag läste om den.
Nu växte den. Och jag slogs av hur väl den förtydligar den journalistiska parasiteringen, dilemmat med Capotes nästan gamlika hunger för information. Journalisten som exploatör av sanningen.
Capote om Perry Smith: »He's a goldmine.«
Och scenen i mitten av filmen, på en diner i Kansas, då Capote avslöjar titeln på sin bok – In Cold Blood – för Chris Coopers polischef. Polischefen svarar:
»And that refers to the crime or the fact that you are still talking to the criminals?«