Paraplyet

Nyårsdagen. Folk ligger i bakfulla högar i den stora loftlägenheten. Någon släntrar in från ett helnattligt äventyr. Utanför fönstret är Brooklynbron dränkt i dimma.
Jag flyr. Promenerar i väg, på jakt efter kaffe och smält ost. Kvarteren i downtown är våta och öde. Det regnade rätt friskt kvällen innan då vi irrade runt på Lower East Side. Vi anlände till festen, i en stor vit galleri-lik lägenhet fylld av fransmän och allehanda eurotrash, precis vid tolvslaget. Hörde folk skrika »Five! Four! Three...« när vi klev in.
»Happy new year!«



Jag promenerar längs Broadway, passerar City Hall. Inte en vettig deli öppet. Starbucks saknar bröd.
Och just som det börjar regna igen passerar jag en paraplyförsäljare. Jag köper ett svart, stadigt och enkelt exemplar. Inte för långt, trots att det inte är ett sånt som viker ihop sig. Man poppar upp det med ett enkelt knapptryck. När man skakar av det försvinner dropparna.
Kanske det bästa paraply jag någonsin ägt.
För fem dollar. På gatan i New York.