The opposite of escape

Så tar jag mig äntligen för att läsa The New Yorker. Och jag slås av två saker.
Det ena är hur vissa fenomen – en tidning, en författare, en regissör – som är vedertagna för generationer bakåt bara blir relevanta för en själv när någon ur den egna generationen tipsar om det. Lite som när Andres Lokko – eller var det Gradvall? – nån gång skrev att The Clash blev hans väg in i soulen och reggaen.
Jag får upp ögonen för The New Yorker först när Björn af Kleen skrivit sitt sjuttioåttonde tjat och mediemän jag lunchar med fastslår dess förträfflighet.
Så som en del i min journalistiska fortbildning tar jag tag i saken. Stärkt av det handfasta råd jag fick av en närstående redaktör om hur jag bäst bör utvecklas som skribent:
»Läs många magasin. Läs inga svenska magasin.«

Artikeln jag läser handlar, föga förvånande, om film. David Denby skriver i Big Pictures – Hollywood looks for a future (8 januari 2007, läs här) om hur filmbranschen, och i synnerhet biograferna, förändras när publiken blir allt mer oberoende av hur, var och när de ser sin film.
Texten är, föga förvånande, oerhört bra – välskriven, välkomponerad, relevant.
Denby djupdyker i branchens kval, gör flertalet intervjuer med diverse Hollywood-top-dogs och tar till och med saken i egna händer. I ett långt parti tittar han på filmer i olika typer av hemmabioanläggningar. Han konstaterar att kollegans top-of-the-line-projektor levererar en bild som blir alltför tydlig och skarp, och paradoxalt nog förtar filmkänslan, medan polarens fyrtiotummare återger både svartvita klassiker och digitalproducerade popcornrullar med bravur.
När nutida teknikjournalistik gärna blir trist och prestandatyngd är det uppfriskande att läsa en sådan subjektiv syn på utvecklingen.

Ibland trillar han överbord och blir överdrivet dystopisk:
»If watching movies at home becomes not just an auxilary to theatregoing but a replacement of it, a visual art form will decline, and become something else.«
Han menar att »kids« som ser film på Ipod-skärmar »nöjer sig med en mindre upplevelse«, vilket kommer påverka oss alla – »the future of movies as an art form is at stake«.
Inte nog med att det vibbar ofräscht av gammal klassisk larmnoja – »telefonen kommer få oss att sluta omgås!« – det är dessutom skrivet utan hänsyn till det fantastiska foto som sprider sig i högproddade teveserier och utvecklingen med allt mer avancerade hemmabiosystem och portabla skärmar.
Men detta är en marginell invändning. Någon spalt senare väver han fram den vackraste skildringen av biobesöket jag läst:
»We have just entered from the impersonal streets, and suddenly we are alone but not alone, the sighing and shifting all around hitting us like the pressures of the weather in an open field. The movie theatre is a public space that encourages private pleasures: as we watch, everything we are—our senses, our past, our uncounscious—reaches out to the screen. The experience is the opposite of escape; it is more like absolute engagement.«

Det andra som slår mig är känslan av att ju längre en text är, och ju mer välskriven, desto mer otillräcklig blir den. Vilket måste vara den ultimata komplimangen. En bra text kommer så nära verkligheten att gränsen där emellan framträder i all sin tydlighet.
Man vill slå ihop tidningen, öppna dörren och kliva ut.