Michael Mann och ödet

»Fourtune has a minor play in what happens in our lives«

Heat – inte bara den bästa actionfilm som någonsin gjorts. Inte bara ett av de bästa filmmanus som någonsin skrivits. Inte bara det det klassiska mästarmötet mellan Al Pacino och Robert De Niro, i den berömda coffee shop-scenen.
Den är också baserad på ett äkta tjuv-och-polis-par i Chicago på sextiotalet. Den är resultatet av tjugo års research av Michael Mann. Den är den enskilt mest enastående skildringen av staden Los Angeles som någonsin setts på film.

Länge fanns bara en enkel dvd-utgåva av Heat, men på nyårsdagen köpte jag äntligen dubbeldvd:n på J&R Music World vid City Hall – den dvd som innehåller de välproducerade bakomfilmerna och Michael Manns kommentarspår.
Och har man sett filmen så många gånger som jag gjort är det nästan lika hisnande att se extramaterialet.

Några noteringar:
Al Pacino spelade sin karaktär, robbery/homicide-snuten Vincent Hanna, som om han vore aningen hög på kokain. I filmen inte så mycket som antyds det att Hanna drar en lina, men under inspelningen var det en uttalad förutsättning de utgick ifrån.
Amy Brenneman, som spelar Robert De Niros flickvän, hatade manuset när hon först läste det. Det var för våldsamt, för cyniskt, utan moral. Michael Mann träffade henne ändå, frågade varför hon hatade det och sa sedan:
»Du måste spela rollen, din karaktär är den enda i filmen som säger ›Who are you people?‹«

I en av bakomintervjuerna säger Michael Mann:
»The small idea of the film is that fourtune does not enter into it. People say, ›unfortunately this happened‹ and ›fortuitously that happened‹. That's bullshit. [Fourtune] has a minor play in what happens in our lives. Most of what happens in our lives is what we have caused to have happened. And sometimes it is impossible to undo the interlacing strings of causality.«

När jag satt med A på Gramercy Park Hotel hade vi en liten diskussion om ödet, något jag inte kan påminna mig att jag någonsin haft förut.
Ödet är inte bara något jag inte tror på, det är för mig helt ointressant. Det verkligt intressanta i livet är ju, precis som Mann påpekar, att försöka förstå varför man hamnat där man hamnat. Inte sällan hittar man svarat hos sig själv.
Mann fortsätter:
»It's a kind of cosmic microscope to look at each of our lives to see what cause and effect proves the presence. It's things that we made happen, consciously or unconsciously. «