Fogget about it

Stockholm igen. Några få grader svalare än New York. Måndag, tvättdag, lunch på Gärdet.
Jag går till Biblioteksgatan och blir ledsen. Inte för att Röda Kvarn verkligen är borta – även om det i sig är orsak till saknad – utan för vad som är där istället.
Visst, förändling i all ära – Röda Kvarn var väl lite för bra för att vara sann mot slutet. Man kunde gå dit ensam en lördag, bänka sig på femte raden och ha lika många rader emellan sig själv och besökarna bakom. Känslan av att vara själv i hela biografen, att ensam äga hela upplevelsen.
Men att förlägga Urban Outfuckers där – H&M-generationens egna Galne Gunnar, detta vanvettiga koncept av krimskrams, tingeltangel och kläder av katastrofal kvalitet – är ungefär som att öppna en ny Lidl-butik i Svenskt Tenns lokaler på Strandvägen, som en Sibylla i Ritorno.
Den lokalen förtjänade verkligen bättre.

Inspirerad av New York-vistelsen ser jag om Donnie Brasco, som jag inte sett sedan första gången jag var i New York, våren 2005. Äntligen kan man studera backdropen: Mulberry Street, Brooklyn Bridge, South Street (där A bor).
Bodil Malmsten skriver så här om Donnie Brasco i sin bok Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig:
»Ännu en gång den vanliga amerikanska kärleksfilmen där kärlekshistorien är mellan två män, den gamla vanliga buddymovien. Al Pacino till Johnny Depp: ›I love you, Donnie.‹«
En av bakomfilmerna på Heat-dvd:n uppehöll sig en lång stund vid den avslutande scenen i filmen. Den där Al Pacino håller Robert De Niros hand efter att ha skjutit honom i bröstet. Våta ögon, blicken i fjärran, Moby på soundtracket.
»Now that's the real love story«, sa Amy Brenneman i bakomintervjun.
Kanske är det bara såna kärlekshistorier man kan identifiera sig med . Gudarna ska veta att det är dem man har mest erfarenhet av.

»I fear that I'm pregnant with a dead baby«
– Mike Nichols, återgivet av Richard Dreyfuss i den smått löjliga, och därför mycket roliga, dokumentären Hollywoods Braksuccéer som gick på SVT i kväll.