Fåfängans marknad, någon?

Bilden är ett montage.

Nu ska vi prata utopier. Så sent som i fredags hörde jag en lunchdejt dryfta idén, eller snarare drömscenariot, om att starta en svensk Vanity Fair. En sån där idé som folk yttrar med något kittlande i blicken, som sjuåringen som drömmer om en egen godisaffär. »Tänk om...«
Det här är ingen ovanlig dröm i den svenska magasinsvärlden. Vanity Fair-infuenserna ser vi sippra fram överallt. Både Café och tidningen Stureplan (och för all del Residence i sitt bildspråk) har på sina sätt stulit grafiska manér, tonläge och redaktionell mix från den stora draken i New York.
Jag slog genast bort idén. Det där kommer aldrig att gå, utbrast jag över räksalladen, utan att riktigt ha några påtagliga argument för min pessimism.
Men när jag ikväll kollar ikapp dokumentären Wallenbergs på SVT:s webbteve inser jag vad jag i fredags inte kunde formulera.
Det handlar såklart om resurser. Resurser att genomföra de där allra mest initierade VF-artiklarna. Wallenberg-dokumentären är precis den typ av välresearchat reportage som skulle göra sig utmärkt som VF-story. Som en lång spännande new journalism-text, illustrerat med arkivfotografier och arrangerade porträtt på Wallenbergarna i deras residens – Annie Liebowitz-style!
Men i Sverige finns det inte ekonomiskt underlag – frågan är om det ens finns skribenter nog? – för en sån grej. Varför vi alltid får se de mest spännande svenska reportagen i statligt finansierade SVT och inte i tryck, på glittrande glättigt papper, kört genom en superstylish repro.
Nu ska jag kolla FI-dokumentären.