Fåfänga och andra nojor

Januari 2007. Söndagspromenad är shoppingpromenad.

Den stora skillnaden mellan att vara frilans och fast anställd är kläderna. Från att ha kunnat lufsa runt tre dagar i sträck i samma slitna ulltröja, gamla ulltofflor, favoritjeans och t-shirt från tonåren känner man plötsligt ett starkt behov av att... tja, se respektabel ut. Man slutar upp att bläddra förbi modesidorna i manstidningarna. Man hänger på låset på Filippa K-rean, köper två par skor på två dagar, börjar tänka på ord som »kemtvätt« och »stärkt krage«.
Jag hatar egentligen att tänka på kläder, skulle helst bara hamstra upp mig en gång per år, men plötsligt är jag slav under något slags domino-effekt. Köper ett par Acne-jeans för halva priset och inser att de inte matchar den gråa rocken. Man kollar svarta rockar i varje butik man passerar. Den där Schyffert-sketchen börjar mala i bakgrunden:
»Acne – the fegis-märke for the reklamare i Stockholm.«
Och trots att man till slut börjat känna sig hyfsat sevärd springer man snabbt förbi Cosmo-redaktionen om morgnarna. Det är den andra stora skillnaden. Man måste komma i tid.

Man tror att det inte ska göra skillnad att folk läser, men det gör det.
Så fort jag lanserar bloggen får jag bekräftelsenoja, börjar scanna besöksstatistik och googla mig själv. Stressen sätter sig i maggropen som den där tickande klockan i början av ett 24-avsnitt, ettrig och irriterande.
Jag hade en plan om att varva ner i år, att skaffa mig ett mer hälsosamt förhållande till bloggar. Att inte suga i mig dem sådär maniskt, som nikotin, direkt när man vaknar. Att inte hetsläsa dem, att undvika ett informationsintag man inte processar. Att bara öppna en blogg åt gången, istället för tio simultana flikar i webbläsaren.
Det var en bra plan.

Bloggstressen är för övrigt samma stress man känner när man börjat se en ny bra teveserie. Man vet att man inte kommer kunna sluta titta. All inplanerad tid för tankar och läsning vittrar sönder i sin mentala kalender.
En sån serie är Dirt. En insiderserie om två tidningsredaktioner i Hollywoods skvallerland – som en mörk, skitig fusion av Entourage och Studio 60. Såklart oemotståndlig för en magasinsnörd som jag. Det finns något Al Pacino i Any Given Sunday över Courtney Cox när hon sitter på redaktionsmöte och skriker:
»We are not running rumours or chasing other magazines. We live or die by breaking stories. We have one week for this cover.«

En lång mailkonversation utbryter bland mina bröder om porträttbilden här uppe till höger. Storebrorsan:
»Oh, you're pretty enough. Trött-skribent-looken är väldigt passande på en blogg. Expected. Avväpnande. Trevlig. ›You can talk to me, I'm one of you.‹ Ta mig inte for seriöst. Men jag ar seriös. Väldigt uträknat. Tränar du inför en bildbyline i Aftonbladet? Snäll kille från Norrland, försoker göra ett hederligt jobb, men med lite sexig glimt i ögat – jag kan nog knulla dig i stjärten efter en kväll på stan – combo.«

Nästa gång jag skriver ska jag ha lugnat ner mig.