2006

Hittar en årslista på powerbooken jag skrev för någon vecka sedan. Mitt livs första:
2006. Ett bra mellanår. Ett år som inte ser ut som det föregående och definitivt inte som det efterföljande.
Känns som jag mest jobbat på en ny karriär. Läst mycket, sett mycket, skrivit mycket. Mer än tidigare.

Filmer: Miami Vice. Matchpoint. Inside man. Brokeback Mountain.
Teveserier: Dexter. Studio 60. Brotherhood.
Svenska tidning: Rodeo.
Utländska tidning: Vanity Fair
Läsupplevelse, tidskrift: Reinhold Messner-reportaget i Vanity Fair, avnjutet uppe på samma bergsmassiv i Sydtyrolen där Messner själv växte upp.
Läsupplevelse, bok: Gregorius av Bengt Ohlsson.
Gathörn 1: Odengatan/Roslagsgatan.
Gathörn 1: Humlegårdsgatan/Grev Turegatan.


Årets jobb: resereportaget från Pensionat Briol i Sydtyrolen, norra Italien. Tillsammans med fotograf Johanna Ekmark. För Residence.

Skribent: Björn af Kleen. Fick hajpen 2005, levde upp till den 2006
Blogg: Karin. Martin Gelin.
Butik: Serieslussen.
Kaffe: Seven Eleven.
Upptäckt: Att lunchande är ett utmärkt sätt att skaffa nya bekantskaper.
Penna: Pilot Super Grip M

Sämsta tidning: King Magazine. Eh... årets tidskrift? Per Nilsson kan ju inte ens skriva.
Sämsta film: Da Vinci-koden
Sågning: Den här.
Mest ansträngda hyllning (av undertecknad): Vita Husets sista säsong.

Ögonblick: Jag och D på promenad ute på Vitskärsudden, vid Umeås östkust. Tidig kväll. Glödande ljus på stenröset som sträckte sig längs strandkanten, ut mot udden, horisonten.
Jag minns det för jag önskade jag hade en kamera, men minnet skulle givetvis varit svagare om jag hade haft en.
Vi pratade om vad som krävs för att göra det man vill göra. Efter några långa luddiga resonemang sa han plötsligt: det gäller att hitta den inre snuten!
Jag har glömt att tacka honom för det.

Nyårsafton

På varje resa längre än en vecka drabbas jag förr eller senare av psykisk och social utmattning. Man blir trängd, upplevelser och människor blir som galler. Man längtar efter ensamhet, teveserier och tänkande.
Att A dessutom bor tillsammans med något så ostockholmskt som room mates gör inte saken bättre. I dag är det nyårsafton och på varje room mate går det två, inför nyårsaftonen besökande, vänner. Vid frukosten pratar de oavbrutet. Jag tänker:
Det finns inte tillräckligt intressanta saker att prata om för att kunna prata oavbrutet. Därmed är folk som pratar oavbrutet per definition ointressanta.

För att fly folket och eskalerande bittra tankar tar jag tunnelbanan till West 4th. Äter ensamlunch på BLT Burger på 6th Avenue. Läser julklappar.
Det är två timmar till tolvslaget i Sverige. Teve-skärmarna visar trailers för den stundande sjätte säsongen av 24. A är på kundmöte med en Details-redaktör på Upper East Side.



Min tanke med den här resan var att inte ha någon tanke. Att slippa vara turist, slippa flänga, bli utmattad.
Följaktligen har vi inte gjort så mycket. Ätit lunch, ätit middag, kollat film, druckit drinkar. Stångat skallarna mot varandra i ännu en analys av den andres tillvaro.
Promenerat i Park Slope. Promenerat i Soho. Aldrig rört oss högre än 19:e gatan.

Häromdagen gick vi på Annie Leibowitz-utställningen på Brooklyn Museum. I hallarna hängde stora Vanity Fair-porträtt varvat med små privata snapshots. En mängd fotografier på flickvännen Susan Sontag. Tyckte det var intressant att familjen verkar så viktig för henne.
Enligt A – som i sin tur talat med otaliga fotoassistenter i stan – är Leibowitz hopplös att jobba med. Inför varje plåtning anställer hon fler assistenter än situationen kräver. På så sätt kan hon utan att äventyra plåtningen sparka någon så fort något går fel.
Jag älskar såna storysar.

En annan tanke med att inte ha en tanke var att försöka ta in stan utan det turistiga, romantiska skimmer man ser den genom första gångerna.
Men jag antar att man fortfarande bara är besökare när man tänker på gamla Dylan-omslag på promenad genom Greenwich Village. När scener ur Insider seglar upp på näthinnan vid foten av en glasklädd skyskrapa. Sånt.

Ari i Greenwich Village, fiket med gratis internet, har lagt ner sedan jag var här sist. Istället har jag nu trängt mig ner på ett Starbucks på 14th Street för att blogga av mig.
Tio minuter till nyår i Sverige.

»Ve den som inte har ett skrivande att skylla på.«
– Bodil Malmsten, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

Indiefilmer som kraschlandar

Vi ser Art School Confidential på dvd och jag tänker: Varför är alla indiefilmer så bra första halvan och så jävla tråkiga i den andra?
Några exempel:
Little Miss Sunshine. Underbara karaktärer, sår ett frö till en fantastisk familjeskildring för att sedan bokstavligen ta död på filmens bästa karaktär. Som något slags halvleksinsikt om att, hey, vi måste ha lite STORY här också.
Sideways. Samma skit. Kul, träffande och dessutom en riktigt intressant love story där nånstans. Sedan kollrar de bort brudarna och låter jock-pajasen spinga omkring naken i en och en halv timme, som om lyteskomiken är det enda sanna indiegreppet.
Art School Confidential. Oerhört rolig, oerhört tråkig.

Ur detta perspektiv ska Sofia Coppola ha en eloge för att hon, i Lost in Translation, helt sonika skiter i storyn och bygger hela filmen på karaktärer och stämningar.

Editing by kasta pil

För att upprätthålla tidningens tonläge brukade Harold Hayes, legendarisk redaktör för månadsmagasinet Esquire, ställa till med brainstorming-sessioner på fredagarna. Han samlade den innersta kretsen av redaktionen, tog fram spriten, häftade upp sidor ur dagens The New York Times på en korktavla och lät sedan personalen kasta pil på tidningssidorna.
Tricket var detta: vilken nyhetsartikel pilen än landade på skulle kunna omvandlas till en story värdig Esquire. Att hitta bästa vinkeln utifrån tidningens ledord, »point of view«, »tone«, »perspective« och »irreverence« (ung. respektlöshet), blev en tävling på kontoret.
Denna lilla story återberättas i senaste numret av Vanity Fair, som kör en 18-sidig special om tidningen Esquires sextiotal.

Jag fastnade även för Tom Wolfes beskrivning av sin forne redaktör:
»With Harold, I think, it was just one big carnival. I don't think he ever cared for a second who won an election, any of that stuff. I think it all seemed amusing. It all offered such great journalism. And I think that's really the only form of objectivity in journalism: that you are either having so much fun with the material, or you feel what you're doing is so important that you don't care about any political gains.«
Ett underbart förhållningssätt. Magasinsvärldens variant på konsekvensneutralitet, men istället för Janne Josefsson-brinnande förändingsvilja sätter man storyn framför allt.
Precis så. Ett bra magasin ska alltid – alltid! – vara kul i första hand. Det är ju därför man jobbar med dem.

Har verkligen fastnat för Vanity Fair sedan jag tog mig tid att läsa den på New York-trippen i somras.
Inför den här vistelsen har jag lovat mig själv, och min nye vän AF hemma i Stockholm, att försöka ta mig an The New Yorker. Har ett nyinköpt exemplar här bredvid mig, men att bara bläddra i den får det knappast att vattnas i munnen.
Den har ju inga bilder!
Zzzzzz...

Min korta karaoke-karriär

»So you think you can stone me and spit in my eye«

På juldagen sjunger vi karaoke. Min debut i offentligheten, då jag tidigare bara prövat på efterfester jag har suddiga minnen ifrån.
Medan resten av stan slumrar in i julfirande – 25:e är ju den riktiga julfirardagen, nästan alla ställen är stängda – har en liten klick tjugonåntingar klämt in sig i en mörk bar i Brooklyn. Man får känslan av att alla är inflyttade verklighetsförnekare, i flykt från familjer, konventioner och traditioner.
Den alternativa publiken gör låtvalet desto roligare. Folk sjunger Bowie och Dylan, Elvis och Van Halen. När något sätter på Queens Bohemian Rhapsody urbryter en euforisk allsångsorgie (se bilden) jag tidigare bara upplevt på en och annan Springsteen-indränkt nyårsafton.
Mina bidrag för kvällen är Glen Campbells Rhinestone Cowboy (vilken jag sjunger med behållning sedan jag nyligen framfört den för J på hans 30-årskalas), Queens Under Pressure (mindre bra då jag egentligen laddat upp för Sweet Child O' Mine) och Radioheads Creep (rätt sent, rätt full, rätt sentimental).
Jag kan verkligen förstå varför karaoke kan bli ett sånt gift. Ruset i att få utleva duschdrömmarna. Den där införstådda gemenskapen som sänker sig över stället. Väna applåder, ryggdunkar och »great job, man!«. Vi är alla liksom lika pinsamma. Let's go!
Men upplevelsen ger samma eftersmak som den korta tid jag spenderade på Spray Date. Bekräftelsen är omedelbar men snabbt övergående.
Innan vi lämnar stället kastar jag en blick in i baren. En tapper kille mumlar sig genom nån indie-dänga. En handfull trötta besökare slötittar. Bartendern drar en disktrasa över bardisken.
Det känns både sorgligt och lite sött på samma gång.

Små saker

Efter frukosten tar vi tunnelbanan till Brooklyn Heights. A är övertygad om att det är där de sista scenerna i 25th Hour är inspelade. När de tre barndomspolarna Norton, Pepper och Hoffman står vid kajen och stirrar ut över en båt som drar förbi i morgonljuset, och de konstaterar att det där, att köra en båt i morgonljuset, vore livet. »It would be something, huh?«
A har fel. De där scenerna är inte alls inspelade i Brooklyn Heights. De är väl inspelade uppe vid Upper West Side? Och vattnet de stirrar ut över är väl Hudson River, med New Jersey på andra sidan? Spela roll. Vi står där vid kajkanten i Brooklyn och ser ut över Downtown Manhattan. Klar himmel. En molntuss svävar ovanför skraporna, där tvillingtornen tidigare toppade skylinen.
Det blåser kallt. Vi promenerar tillbaks in i kvarteren och A påpekar att det är det här som är grejen. Att gå dessa gator. I de lugna, lunkande kvarteren, se solstrålarna slå mot bruna tegelfasader, genom kala trädgrenar.



Nästa stund kommer senare på kvällen, när vi kliver ut ur biografen uppe vid Union Square.
Vi har just sett Robert De Niros nya film The Good Shepherd och är båda mäkta imponerande. Så långsamt och metodiskt berättad, med en hisnande uppställning skådespelare, med Matt Damon som självaste briljanten. Vad är det med Matt Damon som får honom att spela smarta män så bra? Och vem visste att De Niro var en sådan stark regissör? Vid 63 års ålder seglar han upp som den nye Clintan och levererar ett nervkittlande, hårt packat drama. Bekräftar min sedan länge närda teori om att man hittar sin verkliga storhetstid i slutet av livet. Jag är glad att jag när den teorin. Och att jag får den bekräftad.
Men det är efteråt, när vi kliver ut på gatan, i hörnet av 3rd Avenue och 11th Street, som stunden inträffar. Mörka, lugna gator, men ändå något slags liv. Känslan av kretslopp, rutnätet av kvarter som omsluter en, till synes i oändlighet. Något annat än post-bio-stunden på Hötorget. Inte nödvändigtvis bättre, bara större.

Det är alltså julafton. En något märklig sådan.
Återseendet med A präglas av lika delar rapport-från-livet-samtal – avstämning, fördjupning, var är vi nu? var är vi på väg? – och lägsta primala sexskämt. Kvällen innan hinkade vi drinkar på nån designbar på Lower East Side, där stolarna var Maarten Baas coola Smoke Chair. Nu äter vi middag på en mexikansk restaurang på University Place. Frozen margaritas är »complimentary«, en julgåva från personalen.
Feliz navidad!

»When you’re feeling your worst, your most insecure, write it down. I assure you that no matter how depressed you feel at the time, you won’t belive how stupid you’ll sound later when you read it back.«
– Läsarbidrag till Esquires feature-serie What I’ve learned