Nyårsafton

På varje resa längre än en vecka drabbas jag förr eller senare av psykisk och social utmattning. Man blir trängd, upplevelser och människor blir som galler. Man längtar efter ensamhet, teveserier och tänkande.
Att A dessutom bor tillsammans med något så ostockholmskt som room mates gör inte saken bättre. I dag är det nyårsafton och på varje room mate går det två, inför nyårsaftonen besökande, vänner. Vid frukosten pratar de oavbrutet. Jag tänker:
Det finns inte tillräckligt intressanta saker att prata om för att kunna prata oavbrutet. Därmed är folk som pratar oavbrutet per definition ointressanta.

För att fly folket och eskalerande bittra tankar tar jag tunnelbanan till West 4th. Äter ensamlunch på BLT Burger på 6th Avenue. Läser julklappar.
Det är två timmar till tolvslaget i Sverige. Teve-skärmarna visar trailers för den stundande sjätte säsongen av 24. A är på kundmöte med en Details-redaktör på Upper East Side.



Min tanke med den här resan var att inte ha någon tanke. Att slippa vara turist, slippa flänga, bli utmattad.
Följaktligen har vi inte gjort så mycket. Ätit lunch, ätit middag, kollat film, druckit drinkar. Stångat skallarna mot varandra i ännu en analys av den andres tillvaro.
Promenerat i Park Slope. Promenerat i Soho. Aldrig rört oss högre än 19:e gatan.

Häromdagen gick vi på Annie Leibowitz-utställningen på Brooklyn Museum. I hallarna hängde stora Vanity Fair-porträtt varvat med små privata snapshots. En mängd fotografier på flickvännen Susan Sontag. Tyckte det var intressant att familjen verkar så viktig för henne.
Enligt A – som i sin tur talat med otaliga fotoassistenter i stan – är Leibowitz hopplös att jobba med. Inför varje plåtning anställer hon fler assistenter än situationen kräver. På så sätt kan hon utan att äventyra plåtningen sparka någon så fort något går fel.
Jag älskar såna storysar.

En annan tanke med att inte ha en tanke var att försöka ta in stan utan det turistiga, romantiska skimmer man ser den genom första gångerna.
Men jag antar att man fortfarande bara är besökare när man tänker på gamla Dylan-omslag på promenad genom Greenwich Village. När scener ur Insider seglar upp på näthinnan vid foten av en glasklädd skyskrapa. Sånt.

Ari i Greenwich Village, fiket med gratis internet, har lagt ner sedan jag var här sist. Istället har jag nu trängt mig ner på ett Starbucks på 14th Street för att blogga av mig.
Tio minuter till nyår i Sverige.

»Ve den som inte har ett skrivande att skylla på.«
– Bodil Malmsten, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig