Min korta karaoke-karriär

»So you think you can stone me and spit in my eye«

På juldagen sjunger vi karaoke. Min debut i offentligheten, då jag tidigare bara prövat på efterfester jag har suddiga minnen ifrån.
Medan resten av stan slumrar in i julfirande – 25:e är ju den riktiga julfirardagen, nästan alla ställen är stängda – har en liten klick tjugonåntingar klämt in sig i en mörk bar i Brooklyn. Man får känslan av att alla är inflyttade verklighetsförnekare, i flykt från familjer, konventioner och traditioner.
Den alternativa publiken gör låtvalet desto roligare. Folk sjunger Bowie och Dylan, Elvis och Van Halen. När något sätter på Queens Bohemian Rhapsody urbryter en euforisk allsångsorgie (se bilden) jag tidigare bara upplevt på en och annan Springsteen-indränkt nyårsafton.
Mina bidrag för kvällen är Glen Campbells Rhinestone Cowboy (vilken jag sjunger med behållning sedan jag nyligen framfört den för J på hans 30-årskalas), Queens Under Pressure (mindre bra då jag egentligen laddat upp för Sweet Child O' Mine) och Radioheads Creep (rätt sent, rätt full, rätt sentimental).
Jag kan verkligen förstå varför karaoke kan bli ett sånt gift. Ruset i att få utleva duschdrömmarna. Den där införstådda gemenskapen som sänker sig över stället. Väna applåder, ryggdunkar och »great job, man!«. Vi är alla liksom lika pinsamma. Let's go!
Men upplevelsen ger samma eftersmak som den korta tid jag spenderade på Spray Date. Bekräftelsen är omedelbar men snabbt övergående.
Innan vi lämnar stället kastar jag en blick in i baren. En tapper kille mumlar sig genom nån indie-dänga. En handfull trötta besökare slötittar. Bartendern drar en disktrasa över bardisken.
Det känns både sorgligt och lite sött på samma gång.