Editing by kasta pil

För att upprätthålla tidningens tonläge brukade Harold Hayes, legendarisk redaktör för månadsmagasinet Esquire, ställa till med brainstorming-sessioner på fredagarna. Han samlade den innersta kretsen av redaktionen, tog fram spriten, häftade upp sidor ur dagens The New York Times på en korktavla och lät sedan personalen kasta pil på tidningssidorna.
Tricket var detta: vilken nyhetsartikel pilen än landade på skulle kunna omvandlas till en story värdig Esquire. Att hitta bästa vinkeln utifrån tidningens ledord, »point of view«, »tone«, »perspective« och »irreverence« (ung. respektlöshet), blev en tävling på kontoret.
Denna lilla story återberättas i senaste numret av Vanity Fair, som kör en 18-sidig special om tidningen Esquires sextiotal.

Jag fastnade även för Tom Wolfes beskrivning av sin forne redaktör:
»With Harold, I think, it was just one big carnival. I don't think he ever cared for a second who won an election, any of that stuff. I think it all seemed amusing. It all offered such great journalism. And I think that's really the only form of objectivity in journalism: that you are either having so much fun with the material, or you feel what you're doing is so important that you don't care about any political gains.«
Ett underbart förhållningssätt. Magasinsvärldens variant på konsekvensneutralitet, men istället för Janne Josefsson-brinnande förändingsvilja sätter man storyn framför allt.
Precis så. Ett bra magasin ska alltid – alltid! – vara kul i första hand. Det är ju därför man jobbar med dem.

Har verkligen fastnat för Vanity Fair sedan jag tog mig tid att läsa den på New York-trippen i somras.
Inför den här vistelsen har jag lovat mig själv, och min nye vän AF hemma i Stockholm, att försöka ta mig an The New Yorker. Har ett nyinköpt exemplar här bredvid mig, men att bara bläddra i den får det knappast att vattnas i munnen.
Den har ju inga bilder!
Zzzzzz...